Fyrtio gripande veckor

Såvitt jag kan minnas har ingen frågat mig om jag är för eller emot jakt. Älgjakt har diskuterats, och jakt på noshörningar med dyrbara horn likaså. Men jakt, bara ”jakt”, kan inte diskuteras, för svaret beror för de allra flesta på vad det är som ska jagas. Är det lejon eller myror? Är det varg eller är det källarråttor? När jag tänker på abort så är det precis dessa tankar som kommer till mig. Hur kan vi diskutera frågan utan att först klargöra vad det egentligen är som aborteras? Det, och en del besläktade frågor, kommer jag behandla i denna text. Den är lång, men frågan är viktig och förtjänar en del av vår tankemöda, och jag hoppas att du vill följa med till min sista rad.

Innan en allvarlig diskussion inleds gör man klokt i att sätta spelreglerna. För mig är de ganska enkla, inte att genomföra men att summera, och vi behöver vara överens om dem för att kunna samtala om frågan på ett ärligt sätt. Första regeln handlar om precis detta – ärlighet. I den här texten kommer jag så långt jag bara kan hålla mig till logik och fakta. Jag kommer inte hänvisa till icke påvisbara övertygelser – det är mitt löfte till dig.

Spelets andra regel handlar om en tydlighet i definitionerna. I definitionerna hittar vi sanningen, och jag har märkt att om man börjar ett samtal med att förstå vad motparten menar med sina ord så är man ganska nära en lösning. Jag ska därför försöka vara väldigt tydlig med vad mina ord betyder. 

Och till sist: Abortfrågan är komplex, så låt oss hantera det varsamt. Okej? Låt oss inte anklaga varandra för något, låt oss inte kalla varandra något, låt oss bara sätta oss ner och lyfta på locket och utröna vad som finns där.

Jag tror du är med mig. Frågan känns kanske viktigare nu än någonsin, för en lag trädde i kraft i Alabama för en tid sedan, och lagen har orsakat ramaskri över hela västvärlden. Lagen innebär i korthet att all form av abort förbjuds, och i krönikor och på sociala medier låter man de mest extrema situationerna katapulterna förskräckelsen rakt in i våra bröst. 

Inläggen gör mig ledsen och upprörd, för jag märker att de i sin upprördhet glömmer bort själva abortfrågan. Låt mig förklara hur jag menar. Abort innebär att ett påbörjat människoliv avslutas, och en abortmotståndares generella hållning är att det i de allra flesta fallen inte kan försvaras. Alltså: låt livet ha sin gång. Jag har läst allt jag har kommit över den senaste tiden och ingenstans har någon diskuterat den frågan. Är det egentligen rätt att tvinga ett litet liv till avslut? Kanske är svaret ja, men kanske är svaret nej, och kanske är svaret nja. Det är vad den här texten syftar till – att hitta svaret på den fråga som alla krönikörer i sin upprördhet har glömt bort.

Jag förstår att det finns relaterade ämnen som också behöver diskuteras. Det lilla livet bor i en annan människas kropp, och hennes vilja och åsikt och livssituation är inte oviktig. Ett totalförbud mot abort innebär konsekvenser som på inget sätt är positiva – illegala aborter för att nämna en – och dessa konsekvenser är verkliga. Ingen del av abortfrågan är oviktig, men viktigast av allt är kärnan: Oavsett konsekvenser, oavsett livssituation, oavsett vilket svin pappan är, oavsett hur dåligt formulerad den nya lagen i Alabama är, oavsett allt, så kan vi omöjligt reda ut moralen i allt detta utan att först jobba med definitionerna.

Jag är ganska säker på att om det som aborteras på riktigt är en del av kvinnans kropp och inget annat så skulle det inte finnas några abortmotståndare. Eller jo, en och annan knäppgök kommer alltid finnas, men jag har aldrig hört någon argumentera för att kvinnor inte ska få operera bort sin blindtarm. De män och kvinnor som nu röstat igenom den nya lagen i Alabama vill, så långt jag vet, inte bestämma över vad kvinnan ska göra med sin blindtarm eller huruvida hon ska måla sina naglar. Det är kvinnans kropp – låt henne bestämma själv.

Jag är på samma sätt säker på att om det som aborteras på riktigt är ett litet barn, så skulle det inte finnas några abortförespråkare. Igen, en och annan knäppgök kommer alltid finnas, men jag har aldrig hört någon argumentera för att kvinnor ska få avsluta barnens liv efter att de har fötts. Oavsett livssituation.

Vi ser därmed att den stora skiljelinjen i den här frågan inte handlar om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp (även om frågorna är besläktade), utan skiljelinjen är huruvida det som aborteras är en ”han/hon” eller en ”den/det”. Alltså, för att kunna komma någonvart i den här frågan så behöver vi först och främst förstå vad det är vi har att göra med. Sanningen finns i definitionen.

Jag hoppas att du är med mig så här långt. Vi för ett intellektuellt samtal, och jag är väldigt glad att vi kan göra det. Min bästa definition på ett intellektuellt samtal är ett samtal där båda parter lyssnar för att försöka förstå sin motpart. ”Lyssnar du för att besvara, eller lyssnar du för att förstå?” brukar det heta, och jag försöker verkligen förstå var vår oenighet kommer ifrån. Jag ser klämkäcka citat på Instagram om hur kvinnan har rätt till sin kropp och jag förstår att udden är riktad mot abortmotståndare, men jag känner inte igen mig. Jag kan gärna klicka på ”gilla” under alla sådana bilder för varje människas autonomi är okränkbar för mig (och just därför är den här frågan viktig), men samtidigt förstår jag avsändarens underliggande tanke: kvinnans autonomi = rätt till abort. Tror man på den ekvationen så förstår jag att man reagerar. 

Jag har följt frågan under hela mitt vuxna liv. Jag har skrivit om den, och jag erkänner att jag ibland har varit ignorant. När jag i gymnasiet skrev min första debattartikel i ämnet använde jag formuleringar som jag tyvärr fortfarande minns. När jag som nybliven bloggare – på den tiden då bloggandet var stort – skrev om ämnet så hade jag med fördel kunnat gjort lite mer research. Jag har skrivit för att svara, och låtit bli att förstå. Åren gör oss äldre. Förhoppningsvis blir vi något mer ödmjuka; kanske så pass att vi vågar inse att vår motståndare har en poäng.

Jag har läst alla ledare och krönikor och kolumner jag kunnat komma över den senaste tiden, och alla – utan undantag – har satt ett likhetstecken mellan aborträtten och kvinnans självbestämmande. Man menar att de båda hör ihop. Tar du bort den ena så ryker den andra, och endast abort ger kvinnan den frihet hon varit berövad i tusentals år. Om det är din poäng så har jag hört den. Jag har lyssnat för att förstå, och jag tror att jag förstår. Om jag nekar en kvinna rätten till abort så stjäl jag hennes frihet, likt männen i Margaret Atwoods dystopiska bok.

Okej, tillbaka till definitionen. Om vi alltså är överens om att hela frågan avgörs av huruvida fostret som aborteras är en människa eller bara en del av kvinnans kropp, så blir nästa steg att fundera över hur det ligger till med den saken. Först några ord om vad jag hävdar, och sedan svar på några av de vanliga argumenten som jag har hört över åren.

Jag hävdar, först och främst, att det inte är en del av kvinnans kropp. Jag hävdar vidare att det är ett liv som avslutas. Vilken typ av liv det är – om det kan klassas som mänskligt eller inte – är en fråga som inte är fullt lika tydlig. Det skulle jag gärna samtala med dig om. När jag skrev om det här för några år sedan så formulerade jag det så här:

”Om livet i fråga kan kallas mänskligt eller inte går säkert att debattera, men en sak är odiskutabel: det är ett liv som levs och det är ett hjärta som bultar och varje person som läser detta har en gång varit precis ett sådant liv.” 

Hur kan abortmotståndare vara så korkade, så kvinnofientliga, så känslokalla att de vill förvägra kvinnan rätten till abort? Jo, för att de tror att det är ett oskyldigt barn som dödas. Om även du hade trott det, så tror jag att din uppfattning om abort hade ändrats. Kanske så pass att du skulle vilja förbjuda alla aborter (för allt annat dödande är förbjudet, till och med dödsstraff), eller så skulle du justera din åsikt till något som liknar min; jag tror inte att ett totalförbud är rätt väg att gå, men vi kan inte heller fortsätta som vi har gjort fram till idag. Något behöver göras, och jag kommer avsluta hela den här texten med att ställa frågan till dig. Om du när denna text är slut håller med mig om att något behöver göras – vilken tror du är den klokaste åtgärden?

Så, frågan ligger nu framför oss. Är det ett liv som avslutas? Är det, eller är det inte, en del av kvinnans kropp? Låt oss ta frågorna en i taget.

#1 – Är det ett liv?

Först och främst behöver vi konstatera att när barnet väl har fötts efter en 40 veckor lång graviditet så är det ett eget och unikt liv. Lika säkert kan vi säga att innan själva befruktningen så är det inte ett liv. Alltså vet vi att någon gång under den 40 veckor långa graviditeten så sker något avgörande; ett icke-liv blir ett liv. Ett liv uppstår, och för att ta reda på om det som aborteras är ett liv eller inte så behöver vi ta reda på när under dessa 40 veckor som detta inträffar. Låt oss börja där. 

Jag är inte biolog, men jag har förstått så pass mycket att varje liv som påbörjas gör så i flera (säkert många) steg. Även befruktningen, som många anser vara den avgörande punkten, sker gradvis och innehåller flera avgörande händelser. Vill man vara extremt petig så räcker det alltså inte att säga att livet påbörjas vid befruktningen, utan man skulle dessutom behöva specificera vid vilken punkt under befruktningen som livet börjar. Dessutom skulle man behöva kunna lägga fram en rational till varför man menar att livet började vid just den punkten, och inte vid punkten innan eller efter. Ni hör ju. Det blir snårigt, och nästan lite löjligt, men under en 40 veckor lång graviditet måste ändå själva befruktningen anses vara en av de viktiga händelserna. Så när börjar livet? Oklart, men något av dessa befruktningsögonblick kan åtminstone inte uteslutas, så vi låter det vara alternativ A.  

Vi går framåt från befruktningen för att se om vi hittar fler kritiska punkter under dessa 40 veckor, och vi gör ett uppehåll omkring den sjätte graviditetsveckan. Vi vet att en människa anses död när hjärtat har slutat slå. Där och då påbörjas en nedbrytning, som när bananen lämnar sitt yttre och skalet bryts ner till en svart sörja. Hur ofta har vi inte sett Hollywood-produktioner där en karaktär frågar ”Lever han?”, varpå nästa karaktär böjer sig ner över en livlös kropp och kontrollerar hjärtslagen. ”I’ve got a pulse!” eller ”He’s gone” blir svaret och det som avgjorde allt var om hjärtat slog eller inte. Lever han? Kolla hjärtat. Ett fosters hjärta börjar slå omkring vecka sex, och därmed har vi alternativ B – livet börjar när hjärtat börjar slå.

Framåt. Vi skulle såklart kunna nämna många punkter under de kommande veckorna; fingeravtrycken formas, de olika organen utvecklas vidare, ögonen börjar blinka, fostret blir kapabelt att känna smärta, lårmuskulaturen tar form. Jag lämnar dock alla dessa detaljer åt sidan, av två anledningar: Dels för att vara generös mot mina meningsmotståndare i frågan – allt detta sker nämligen mycket tidigt i processen och skulle inte vara till deras fördel – och dels för att inget av detta brukar användas som livstecken. Men det finns en punkt ungefär halvvägs igenom en graviditet som är relevant, nämligen när fostret skulle kunna klara sig utanför kvinnans kropp. Det brukar kallas livsduglighet, och det blir vårt alternativ C. Det finns mycket att säga om detta:

Först det praktiska: Vilken vecka ett barn överlever utanför kvinnans kropp har flyttats stadigt under de senaste decennierna. Från för länge sedan då graviditeten krävde sina 40 veckor innan modern sjukvård kom på plats, till idag då man har lyckats rädda barn i den 22:a graviditetsveckan. Det här betyder att gränsen för när ett liv blir ett liv skulle ha flyttats över tid, och det är dessutom olika i olika delar av världen. Praktiskt innebär detta att aborträtten behöver begränsas efter sjukvårdens framsteg, och de veckor av marginal som användes när nuvarande gränser sattes har försvunnit. Idag finns ingen marginal; vi ligger med andra ord efter i lagstiftningen.

Från det praktiska till det mer filosofiska: Om vi menar att gränsen för när någon får sitt människovärde ska avgöras av ifall han eller hon klarar sig själv, så behöver vi betänka vilket budskap det sänder ut. Över hela jorden har vi människor av olika åldrar som på inget sätt klarar sig själva. En del klarar sig inte utan assistans från andra människor, och andra klarar sig inte utan att ständigt vara uppkopplade till maskiner av olika slag. Beroendeställning må innebära viss fysisk svaghet, men att blanda in människovärde i ekvationen riskerar att bli snårigt. 

Och slutligen till det konkreta: Svensk lagstiftning har en gräns på 18 veckor för fri abort, och 22 veckor där speciella omständigheter råder. Dessa gränser baserades på vid vilken ålder ett fosters liv gick att rädda utanför livmodern, på tiden då lagen skrevs. Några veckors marginal lades till, för man ville säkerställa att det fanns en tydlig gräns mellan de liv svensk sjukvård uppsåtligen avslutade och de liv som samma sjukvård gjorde allt för att rädda. Gränsen var viktig. Vad jag menar är detta: Man skrev en lag baserad på vissa förutsättningar (liv går att rädda i vecka x). Sedan gick åren och förutsättningarna förändrades (liv går numera att rädda i vecka y). Om förutsättningarna som låg till grund för en lag har förändrats, så är det rimligt att lagen också gör det.

Om man menar att förmågan att överleva utanför livmodern är den avgörande punkten så behöver man helt enkelt inse att abortgränsen kommer att behöva flyttas neråt från och med nu. Och det kommer inte vara en engångsjustering som vi gör nu, ett par decennier in i det tjugoförsta århundradet, utan gränsen kommer fortsätta flyttas nedåt tills vi en dag finner oss i en så märklig situation att vi kan rädda foster redan från graviditetsvecka ett. Den medicinska utvecklingen går framåt. Och det är ju i grunden bra, eller hur? Jag vill därför ställa en konkret fråga till alla er som menar att fostrets möjlighet att klara sig utanför livmodern är den absoluta gränsen för när människolivet börjar. Det är en ärlig fråga, och jag hoppas du är villig att ge mig ett ärligt svar. Handen på hjärtat: Är du beredd att sänka abortgränsen i takt med den medicinska utvecklingen? Om du är det så tror jag vi har hittat din gräns; den går vid livsdugligheten. Om du däremot svarar nej – vet du vad det innebär? Det innebär att alternativ C inte är din gräns. Det innebär att fostrets livsduglighet inte avgör när livet blir ett skyddsvärt människoliv, och det lämnar dig bara med A (befruktningen) eller B (hjärtats första slag) eller D (vilket vi kommer till alldeles strax). Inget av dessa alternativ brukar vara särskilt populära, men jag har bett om ärlighet och helt ärligt börjar alternativen ta slut. Så när blir ett liv ett liv?

Innan jag går vidare till det sista alternativet, låt mig bara ge en kort kommentar om hur situationen ser ut idag. Med nuvarande lagstiftning, kombinerat med nuvarande medicinsk skicklighet, kan läkare och barnmorska i sjukhussal 1A avsluta ett liv som påbörjades för ca 22 veckor sedan. Samtidigt kämpar en annan läkare och en annan barnmorska i sjukhussal 1B med att rädda en för tidigt född bebis, också 22 veckor gammal. Dessa båda individer är lika gamla och lika fullt utvecklade. Endast en sak skiljer dem åt: en av dem är önskad. En av dem vill man ha. En av dem har föräldrar eller samhället förmåga att ta hand om. I en sal, tårar av rädsla. I den andra, tårar av sorg.

Okej, så långt alternativ A, B och C. Den fjärde och sista signifikanta händelsen under ett fosters-snedstreck-barns 40-veckorsperiod i kvinnans mage är själva födseln. Där händer ju något, eller hur? Ett liv som dittills har befunnit sig inne i en annan människa får för första gången komma ut till den värld som resten av oss lever i. Fostervatten byts ut mot luft. Livmoderns fosterhinna byts ut mot jordens atmosfär. Allt förstoras, allt blir nytt. Födseln är vårt alternativ D.

Få människor i Sverige gör alternativ D till sin avgörande punkt. Att avsluta livet på en liten bebis bara dagar eller timmar innan fullbordad förlossning känns för de allra flesta väldigt fel. Det är så uppenbart en bebis. Det kräver hårda fysiska ingrepp för att få ett bebishjärta att stanna, och en livlös bebis behöver födas fram. Det är, milt uttryckt, ett dåligt alternativ. Det är dessutom ett alternativ som likt alternativ A kräver sin eftertanke. Befruktningen sker i flera olika mini-steg; födseln likaså. Vart ska gränsen gå? Innan första värken? Innan vattnet går? Och vilket mini-steg man än väljer att fokusera på så fastnar man vid den eviga frågan varför. Varför just där? Vad är rationalen? För har du något så ofattbart som ett mänskligt liv i dina händer så är det bäst att du har en rational. 

En parantes till alternativ D är att jag förvånades över den svenska tystnaden när en annan amerikansk delstat, New York, gjorde precis motsatsen till vad Alabama nu har gjort. Alabama förbjuder aborter totalt. New York skrev för några månader sedan under en lag som tillät aborter fram till födseln. Den lagen är rimlig utifrån ett domslut från 1973, men för de allra flesta människor är den orimlig. Svenska skribenter har valt att utelämna den här informationen i sina texter, men det var ju faktiskt därför Alabama skrev sin nya lag. De förskräcktes över att aborter får utföras strax innan fullgången graviditet, och det enda sättet att förhindra det är att få upp frågan till Högsta Domstolen igen. För att göra det krävdes en utmanande lag åt andra hållet, och resultatet känner vi nu till. Den är hård, men tycker vi inte om alternativ D så bör vi vara lite försiktiga med kritiken mot det Alabama nu försöker göra. Vi behöver inte tycka om formuleringarna eller de hårda orden som har sagts eller de hårda konsekvenserna som lagen riskerar att få, men vi bör åtminstone uppskatta att de försöker göra något åt det. Om vi inte tycker att aborter strax innan beräknad förlossning är en bra idé, det vill säga.

Där har vi de fyra alternativ till vad som skulle kunna utgöra en skiljelinje i ett fosters utveckling, så signifikant att det på ena sidan linjen är rimligt att avsluta livet medan det på andra sidan linjen är rimligt att tillsätta alla medicinska medel vi har för att rädda det. Befruktningen, hjärtats första slag, tidpunkten då bebisen klarar sig utanför livmodern, och vid födseln. Jag har listat dessa fyra alternativ för att försöka hitta svaret på frågan: Är det ett liv? Vi vet ju att det är ett liv efter dessa fyra kritiska punkter, alltså när barnet väl är fött, och vi vet av biologin att det inte är ett liv innan själva befruktningen. Någonstans under dessa 40 veckor händer alltså detta magiska; det otroliga i att någonting börjar leva. En del av mannen sammansluts med en del av kvinnan, och tillsammans skapas ett helt nytt liv, ett nytt personnummer, ett eget pensionssparande.

Låt mig pausa mitt resonemang där och istället ge dig en liten liknelse. Den brister i sina detaljer, för det är så liknelser fungerar, men den kan ändå illustrera en viktig princip. Det är enligt svensk lag, och enligt allmänt vedertagen moral, helt fel att gräva en tre meter djup grop, lägga ner en annan levande människa i den gropen, och sedan ösa på med två ton jord. Vi får inte begrava människor levande. Och om vi ändå gör det så är det fängelse som gäller, förhoppningsvis i många år. Om däremot personen som blir begravd redan skulle ha avlidit och förklarats död, så hade vår attityd till hela saken förändrats. En begravning hade varit på sin plats; det hade till och med förväntats av en. I båda fallen handlar det alltså om att begrava en annan människa; ena fallet ger fängelse, det andra ger stöttande ord och uppmuntran. Så hur kan en så radikal förändring av vad som anses rätt och fel förklaras? Hur kan det i ena fallet vara fel – så fel att det slutar i fängelse – och i andra fallet nästan krävas av en? Jo, så här:

Skillnaden i konsekvens förklaras av en jämförbart stor skillnad i sak. Eller, omformulerat: Det krävs en radikal skillnad i sak, för att man ska kunna motivera en radikal skillnad i konsekvens. 

I ena fallet var personen som begravdes fortfarande i liv – då blir det fängelse. I andra fallet hade personen som begravdes förklarats död – då sluter vänner och samhälle upp för att stötta. Skillnaden? Liv och död.

Jag berättar den här liknelsen för att säga detta: Ett av de värsta brott som våra svenska tidningar kan skriva om är en mamma eller pappa som uppsåtligen tar livet av sin lilla 3-månadersbebis. Rubrikerna blir stora, artiklarna många, känslorna höga. Med all rätt. Föräldrarna får, förutom hela svenska folkets hat emot sig, flera år i fängelse. Några månader tidigare kunde samma föräldrar avsluta livet på samma foster, men inga hatiska blickar skulle riktas mot dem. Inget fängelsestraff skulle vänta. Och inte bara skulle de skippa fängelse; hela samhället skulle sluta upp bakom dem; sjukhusen skulle hjälpa dem att få jobbet gjort, skattebetalarna skulle betala notan och en begravning skulle troligtvis utebli. Det är en hemsk bild jag målar upp, jag vet, men vi måste förstå att det faktiskt är precis samma individ vars liv avslutas, och konsekvenserna blir som natt och dag. Minns ni: Det krävs en radikal skillnad i sak, för att man ska kunna förklara en radikal skillnad i konsekvens. Så vad är då den radikala skillnaden i sak här? Liv och död? Nej, i båda fallen levde barnet, såvida vi inte tycker att alternativ D – med aborter fram till förlossningsdag – verkar rimligt. Så hur kan konsekvenserna skilja så radikalt?

Jag vet inte, och det är precis det som jag under alla år har försökt få svar på. 

Jag har inte fått några svar. Jag har fått veta att jag är korkad, och att jag är en mansgris. Jag har fått veta att jag är kvinnofientlig och kvinnohatare, och jag har fått höra att illegala aborter är farliga. Ja, jag vet det. Jag vet verkligen det. Jag kan acceptera att jag blir kallad för än det ena och än det andra, men jag tycker det vore ärligare att först besvara min fråga och sedan kalla mig korkad. Om du sitter på svaret, om du kan förklara vad den radikala skillnaden i sak är, så ber jag dig att låta mig veta.

#2 – Är det kvinnans kropp?

Den andra frågan som vi behöver ställa oss är tätt kopplat med ett av de vanligaste argumenten för abort, nämligen att kvinnan måste få bestämma över sin egen kropp. Vi har snuddat vid ämnet redan, och jag har redan klarlagt att jag helt och hållet håller med om detta. Vår oenighet handlar inte det.

Oenigheten handlar framför allt om huruvida det som aborteras är ett liv eller inte, och om vi skulle landa i att det faktiskt är ett liv så blir följdfrågan om det är ett eget liv eller en del av kvinnans liv. 

På det filosofiska planet är det intressant att fundera lite över hur man hade resonerat om abort inte var en faktor. Tänk dig en värld där abort inte fanns, där abort inte behövdes, där ingen ens hade tänkt tanken. Det är förstås en utopi, men jag undrar om man överhuvudtaget hade kommit på idén att det inte skulle vara en egen individ som växer där i magen. Jag undrar om man hade varit lika bombsäker på sin sak som man tycks vara idag. Det är förstås bara en hypotetisk tanke, så låt oss gå vidare till något lite mer konkret, om än på det filosofiska planet.

Om man på riktigt menar att ett foster inte är en egen individ utan det är en del av kvinnans kropp, då uppstår en naturlig följdfråga: När under fostrets utveckling upphör det som växer där i magen att vara en del av kvinnans kropp, och istället blir sin egen? Frågan hänger ihop med vår tidigare diskussion om när ett liv blir ett liv, men jag vill inte ta för givet att svaret är detsamma. Upphör fostret att vara en del av kvinnans kropp vid B (när hjärtat börjar slå), eller vid C (när hon skulle klara sig utanför livmodern), eller D (vid förlossningen)? 

När man skriver frågorna så konkret som jag gör här så finns risken att man framstår som hemskt dryg. Med handen på mitt hjärta: Jag menar inte att låta dryg. Jag vill verkligen veta. Om man är säker på att fostret är kvinnans kropp, och man är säker på att född bebis inte är kvinnans kropp, då innebär det att det finns en punkt där övergången sker. Är man inte säker på när den övergången sker så kan man inte heller vara säker på om det som aborteras är en del av kvinnans kropp eller inte. Om jag får gissa så tror jag inte att man är riktigt säker. Men säker låter man.

Okej, så långt filosofin. Ett mer handfast frågetecken är det här med fingeravtryck och DNA. Allt detta får fostret tidigt under graviditeten, och det skiljer sig från kvinnans. Det är väldigt intressant, för om du tar ett DNA-prov på kvinnans saliv, och sedan ett från hennes hår, sedan från hennes hjärta, och lever, och hudceller, och så jämför du DNA på alla dessa delar av hennes kropp och finner att de är identiska. Sedan tar du ett prov till, den här gången på fostret som växer där i magen, och plötsligt matchar det inte. Du får ett annat DNA, och jag kan inte komma på någon annan förklaring än att du jämför DNA från två olika individer.

Ett annat sätt att förklara detta är så här: Om ett foster hade varit kapabelt att begå ett hemskt brott och råkat lämna efter sig DNA-spår på brottsplatsen, så skulle kvinnan aldrig kunna dömas för brottet. Polisen skulle jämföra förövarens DNA med kvinnans dito, och tvingas inse att hon inte är skyldig. DNA:t kommer från en annan individ.

Nej, det är inte kvinnans kropp. Men det betyder inte att frågan är avgjord. För även om det inte är en del av kvinnans kropp, så är det tveklöst så att den där andra individen lever inne i kvinnans kropp. Och inte bara det, han eller hon är helt beroende av att kvinnan ställer upp med sina nio månader. Och det är inte lite begärt.

Den berömde violinisten

Så istället för att argumentera för att det skulle vara kvinnans kropp borde vi ta ett samtal om ifall det kan begäras av en människa (i det här fallet alltid en kvinna) att ”offra” nio månader av sitt liv för att låta någon annan leva. Om man på riktigt tycker att allt liv är viktigt så är också kvinnans liv oändligt viktigt. Allra bäst illustreras den här moraliska knivseggen av den amerikanska filosofen Judith Jarvis Thomsons liknelse ”Den berömde violinisten”.

Tankeexperimentet går ut på att du vaknar lätt illamående på en brits. Din kropp är uppkopplade mot slangar som slingrar sig till en säng två meter till höger, där en annan man ligger och sover. En läkare kommer in och förklarar att mannen vid din sida är en världsberömd violinist. Han är allvarligt sjuk och världen skulle vara en så mycket fattigare plats utan hans fantastiska musik. Man märkte att dina värden var hans räddning och man bestämde sig för att koppla ihop er. ”Men var inte orolig”, förklarade läkaren, ”om nio månader är han stark nog att klara sig själv, så då kopplar vi bort alla slangar”. 

Att ge nio månader av sitt liv för att rädda någon annan är visserligen hedervärt, men frågan är om det kan anses vara en moralisk plikt. Och vidare, vore det verkligen rätt att beskylla dig för violinistens död om du skulle vägra? Visst inte, menar filosofen, och där är vi överens.

Även om den här filosofiska nöten framstår som ett starkt argument mot min personliga hållning i frågan så tar jag gärna med den i en text som denna. För det är ett bra argument, och liknelsen är ärlig på alla sätt. Den blundar inte för att varje abort rör två olika individer (förutom pappan, som inte alls ska glömmas bort). Den blundar inte för det faktum att varje abort innebär att ett annat liv avslutas. Thomson ser allt detta, och lyckas ändå lägga fram en tankekedja som talar till aborträttens fördel. Hon är ärlig, och hon har en bra poäng.

Kanske har hon hittat kärnan i debatten. Kanske är det så att när förespråkare för aborträtten talar om kvinnans rätt till sin egen kropp, så menar de egentligen inte att fostret är hennes egen kropp. Kanske ser man att en abort alltid innebär att ett liv slocknar, men man menar att man ändå bör ha den rätten – för ingen ska kunna lägga en moralisk tyngd på ens axlar, som är så tung att nio månader måste offras för att bära den. Det är argument att ta på allvar.

Det finns dock faktorer som skiljer den här berättelsen från en kvinna som blir gravid. Den amerikanska filosofen missar att ta dem i beaktning; möjligen för att hon inte tänkte på det, troligen för att hon visste vart hon ville att hennes tankeexperiment skulle leda henne. Tänk dig att du vaknar på ovan beskrivet sätt med slangar kopplade till en annan man, men istället för att bara tyst lyssna på läkarens instruktioner så ställer du frågan varför. Varför är han sjuk? Varför måste han vara ihopkopplad med mig? Läkaren svarar att det inte finns något bra svar; ibland drabbas människor av farliga sjukdomar, helt enkelt. Om det är läkarens svar så är Thomsons slutsats rimlig; det kan inte krävas av dig att du ska offra nio månader av ditt liv för hans skull.

Tänk dig då istället att läkaren ger ett annat svar: ”Men… det var ju du som försatte honom i den här situationen.” Du förgiftade honom, eller du knivhögg honom, eller du ströp honom, eller vad som helst annat med kontentan att det var du. Kunde man i det läget kräva att du skulle ta konsekvenserna av dina handlingar, och helt enkelt ge dina nio månader för att hans liv inte ska avslutas? Ja, kanske. Det finns alltid en risk att man drar liknelser för långt och bara trasslar in sig i krångliga resonemang, men visst finns det en skillnad i om man själv orsakat situationen eller om man bara utan egen inblandning hamnar i den?

För att föra frågan ännu närmare sanningen behöver vi tänka oss att läkaren säger så här: ”Men… det var ju du och en annan person som försatte honom i den här situationen. Den andra personens blodgrupp passar inte med violinisten, så han kan inte hjälpa till här. Du bär bara hälften av ansvaret, men du måste ta hela bördan. Inte för att det bara är ditt fel, men för att det inte är möjligt att lägga bördan på den andra.” Orättvist? Javisst. Men jorden är rund, och vi måste förhålla oss till hur verkligheten ser ut. Och hälften av skulden i det här violinistdramat är faktiskt ditt, och du kan inte ducka från ditt ansvar. Den andra personen, han som slapp undan, han ska inte slippa undan. Han kan inte kopplas upp mot slangarna, men han kan betala sjukhuskostnaderna. Han kan betala dig för de nio månader (eller 18 år) som du ger. Och varje samhälle som på riktigt tror på jämställdhet mellan könen kommer göra allt för att se till han inte slipper undan, så som han slipper undan idag.

Det är män som gör kvinnor gravida, och idag kan män göra det och sedan gå vidare med sina liv som om inget hade hänt. Det är orättvist på alla sätt och hade det bara varit tekniskt möjligt så skulle slangarna sugas fast i hans vener. Så länge det inte är möjligt måste vi hitta andra sätt att dela på ansvaret. Kommer det bli rättvist? Aldrig. Kan det bli bättre? Absolut. Hårdare nypor – mycket, mycket hårdare – måste riktas mot män som leker med en eld han själv är immun mot.

Så, vad innebär allt detta?

När en kvinna blir gravid så påbörjas en 40 veckor lång period. Någon gång under den perioden blir ett mänskligt liv till. De flesta av oss kan skriva under på att det inte sker vid förlossningen (D). Kanske sker det i det ögonblick fostret skulle kunna klara sig utanför livmodern (fostrets livsduglighet), men det alternativet får endast användas av den som är villig att från och med nu stadigt sänka abortgränsen i takt med den medicinska utvecklingen. För tydlighets skull, låt mig med ett par meningar förklara varför: Om man anser att en människa inte får avsluta livet på en annan människa, men man vill ändå kunna avsluta livet innan en människa blir en människa, då måste man ta reda på när detta händer. Om man menar att det sker i den stund då fostret/barnet kan klara sig utanför livmodern, då innebär det att idag får en människa sitt människovärde i vecka 22. Imorgon kommer det vara vecka 21. Och eftersom man inte får avsluta livet på en annan människa så kommer vi imorgon inte få genomföra aborter i vecka 22. Alltså måste gränsen sänkas i takt med att läkarkonsten utvecklas. Är du villig att sänka vår gräns? Bra, då kanske alternativ C är för dig. Är du inte det, så måste vi gå vidare till alternativ B.

Så om det mänskliga livet inte uppstår vid förlossningen, och det inte uppstår när hon klarar sig utanför livmodern, så måste vi backa hela vägen till vecka 6. Då börjar hjärtat slå. En människa dör när hjärtat slutar slå; kanske börjar hon då leva vid hjärtats första slag. Anser vi inte heller att det är en logisk gräns så hamnar vi på befruktningen, alternativ A. 

Att avsluta en annan människas liv – kanske kan det försvaras?

Allt det jag har skrivit hittills har förutsatt att det är fel att avsluta en annan människas liv. Låt oss säga att jag har fel på den premissen; låt oss säga att det kanske finns tillfällen då en människa hamnar i en situation som är så hemsk att den bästa lösningen är att avsluta någon annans liv. Den berömda violinisten är ett bra sådant exempel; filosofen bakom bilden erkänner ju att det är en människa vi pratar om, men menar att situationen är sådan att det ändå vore försvarbart. 

Leonard Cohen sjöng så här i en av hans låtar: ”There is no decent place to stand in a massacre”. I en massaker finns ingen bra plats att stå. Ibland finner man sig i en så hemsk situation att hur man än gör så blir det fel. Det mest vidriga exemplet på det är väl från Sophies Choice, där mamman i koncentrationslägret tvingas välja vilket av hennes två barn som ska skjutas. Väljer hon inte så skjuts båda två. I en massaker finns ingen bra plats att stå. En ung flicka blir våldtagen  och i hennes mage börjar våldsmannens barn att växa. Femton år gammal och inte redo att bli mamma, hon vaknar en morgon med slangar kopplade till en berömd violinist. Vad kan vi begära av henne? Vi kan tycka att hon bör göra si eller så. Vi kan tycka att hon nog kan offra nio månader av sitt liv, men kan vi begära det? Kan man klandra henne om hon inte orkar? Leonard Cohens låt fortsätter med några vackra ord: ”But if a woman takes your hand… go and stand with her”. Mitt i massakern finns ingenstans att stå, men du kan gå fram till den femtonåriga flickan, du kan stå där med henne, och du kan ta hennes hand. Du kan hålla den när hon föder, och du kan hålla den medan fostret aborteras.

Så stora måste våra hjärtan vara. De måste rymma dem som inte håller med. De måste orka tränga igenom lager av åsikter och de måste se att det finns en människa som står mitt i en massaker och inte vet vart hon ska ta vägen. Håll hennes hand, oavsett allt.

Huruvida det finns tillfällen då det är rätt, eller åtminstone inte moraliskt förkastligt, att avsluta livet på en annan människa – det behöver vi fundera vidare över. När liv vägs mot liv, vilket liv ska trumfa? Låt oss här och nu enas kring att sådana frågor behöver hanteras med en oerhörd försiktighet. Åtminstone dessa punkter är avgörande:

#1. Frågan får aldrig förenklas igen

Man får väl anta att det är någon slags försvarsmekanism hos dem som vill försvara aborträtten, men att låtsas som att frågan är enkel är fel väg att gå. Den är inte i närheten av någonting som kan kallas enkelt. Att definiera mänsklighet är inte enkelt. Att stå med liv och död i sin hand är inte enkelt. Att stå upp för mänskliga rättigheter och samtidigt säga att de riktigt små människorna inte ska ha några rättigheter alls – kanske låter det sig göras, men enkelt är det inte. Aborträtten må finnas, kanske bör den finnas (det är vad vi försöker komma fram till här), men aborträtten är inte självklar. Den är moraliskt komplex, och den kräver precision i samtalen. Framför allt behöver samtalen få äga rum.

I det här samtalet har vi kommit fram till två saker. För det första att en abort avslutar ett påbörjat människoliv, och för det andra att det finns argument för att det i vissa unika fall kanske kan vara okej. Att ta med sig dessa båda premisser och sedan inte hantera frågan varsamt vore skamligt. 

#2. Varje stat som har sanktionerat avslutandet av andras liv, har varit säkra på att det de gjorde var rätt.

Det är ju så det fungerar i livet. Vi har rätt, de har fel. Nu har vi rätt, förr hade vi fel. Idag är vi upplysta, igår famlade vi i mörkret. Ja, vi är mer upplysta än igår, men imorgon är vi mer upplysta än idag. Imorgon ser vi tillbaka på idag och säger samma sak: ”Nu har vi rätt, igår hade vi fel”. 

Jag drar mig för att göra kopplingar till samhällen från förr, för på de allra flesta punkter skiljer de sig från vårt. Jag säger inte att abortsystemet vi har idag liknar Tysklands handlingar på 40-talet, eller det som Sovjetunionen gjorde under Stalin. Jag säger inte att vårt abortsystem liknar avgudadyrkan i olika tider och platser, där man offrade sina spädbarn till gudarna. Jag säger inte det alls. Men jag säger en sak: Alla dessa och många, många fler som har avslutat livet på andra människor, har ansett att det de gjorde var rätt. Jag vet inte om du har märkt det, men det är väldigt enkelt att hitta en rational för det man vill göra. Vill jag köpa en ny bil så kan jag ganska enkelt hitta anledningar som gör det rätt. Behovet är stort! Jag är värd det! Jag kommer slippa lägga pengar på dyra reparationer! Allt man vill göra kan man motivera, och när man offrade sina spädbarn till gudarna så ansåg man, där och då, att det var rätt.

Kanske protesterar du här, liksom de flesta gör, och säger att det var förr och idag vet vi bättre. Förr offrade man barn till gudarna, men idag är det vetenskapen som sätter gränserna. Men är det verkligen det? På vilket sätt är det vetenskapen som säger att ett människoliv får avslutas i vecka arton men inte i vecka nitton? På vilket sätt har vetenskapen någonsin uttalat sig om vad som är moraliskt rätt och fel? På vilket sätt kan vetenskapen göra annat än att i bästa fall tala om för oss människor hur saker och ting är? Ja, hjärtat slår. Nej, han kan inte överleva utanför livmodern. Ja, han kan känna smärta. Det talar vetenskapen om för oss, men de moraliska slutsatserna lämnas i människans ömma händer. 

Att skilja sina egna behov och sin egen vilja och sin egen bekvämlighet från det som verkligen, på ett objektivt plan, är rätt och fel – det är verkligen inte lätt. Ingen människa är immun mot sin egen vilja, och första steget till att navigera bland rätt och fel är att inse just det. Att inse att ingen människa ser moralen klart och tydligt – inte ens du och jag.

Så när vi närmar oss tankar om att det kanske ändå trots allt kan finnas situationer där det är försvarbart att avsluta någon annans liv – abort, till exempel – låt oss då vara väldigt, väldigt försiktiga. Isen vi går på är förskräckligt tunn.

#3. Vi vet hur ett barn blir till

Den berömde violinisten förklarar situationen för våldtäktsoffer som blir gravida. Skulle man dela in de ofrivilliga graviditeterna i ett cirkeldiagram där ena tårtbiten representerar graviditeterna som uppstår efter frivilligt sex och den andra biten representerar graviditeterna som uppstår efter ofrivilligt sex, så skulle den sistnämnda knappt synas som ett litet streck. Det förminskar inte allvaret, och det gör ingen skillnad för personen som står där med ett plus på en sticka efter att en man blottat sin ynklighet för några sekunders extas. Men det säger oss en sak: Vi behöver börja med den stora tårtbiten. Låt oss därför lägga våldtäktsoffrens situation åt sidan ett ögonblick, och låt oss istället konstatera detta: Alla vet hur ett barn blir till, och man kan inte med ärliga läppar säga att man bara vaknade en morgon med slangar kopplade till en berömd violinist. Sängen där man vaknar har man krupit ner i själv. Det kanske inte var meningen. Det kanske inte var planerat. Det kanske var slarv, eller glömska, eller fylla, eller vad som helst förutom ”jag”.

Men slarv är okej när det handlar om en fortkörning. När det handlar om en annan människas liv, så är slarv ingen ursäkt. Jag menar inte att vara hård mot den som redan ligger ner, men vi måste inse att vi leker med en väldigt skör eld. Graviditet är ingen sjukdom som slumpmässigt drabbar människor. Det händer vid sex, antingen utan preventivmedel eller med icke fungerande dito. Oavsett så är det en frivillig handling som har lett fram till situationen, och då är ett visst mått av ansvarskännande på sin plats. 

För mannen, framför allt.

Konsekvenserna är okänsliga för jämlikhet. De förstår inte att avtalet som ingicks signerades av två personer, men bara en drabbas när utfallet inte blir som önskat. De förstår inte att om kvinnan ska behöva vara gravid i nio månader, så borde även mannen behöva vara det. Om kvinnan ska behöva gå igenom känslorna av sorg och skuld som endast kan komma av den fysiska närhet som en mamma har till sitt foster, så borde även mannen behöva känna det. Den förstår inget av detta. Den vet bara hur verkligheten ser ut, och i verkligheten faller konsekvensen på kvinnan. Vår uppgift som samhälle är därmed att så långt vi kan jämna ut denna ojämlikhet. 

Det är inte skuld jag vill förmedla – faktum är att jag väljer mina ord med stor försiktighet för att undvika just det – men det finns en faktisk omständighet som man inte kan blunda för om man verkligen vill vara objektiv i frågan. Det går tillbaka till själva grundfrågan om vad det är för något som aborteras. Om det inte är ett liv, om vi på något sätt lyckas trassla oss ur det nät av sanningar som pekar mot ett liv, så är våra 37000 årliga aborter inte ett stort problem. Men om vi inser att vi inte riktigt kan trassla oss fria med mindre än att vi blundar för logik och objektivitet, ja då är det dags att jag slutar skriva om huruvida vi behöver agera eller inte, och istället börjar prata om hur vi ska agera. Frågan vi ställs inför kan inte längre vara ”Behöver vi göra något?”. Det är hög tid att ställer den mer konstruktiva frågan: ”På vilket sätt agerar vi klokast?” 

Några sista tankar

Några personliga tankar om detta, innan jag avslutar denna text med ett litet tankeexperiment som mynnar ut i en fråga till dig: På vilket sätt anser du att vi bör agera? Hur jag än vänder och vrider på detta så landar jag i att varje abort avslutar ett människoliv. Svenskar är generellt emot allt dödande. Många av oss är pacifister, och vi protesterar mot all form av krig och våld. Vi kan inte förstå hur man i ett modernt land som USA fortfarande praktiserar dödsstraff. En man som är skyldig till flera mord och våldtäkter ska avrättas, och vi svenskar protesterar vilt. Dödsstraff är fel. Att avsluta ett annat liv är fel. Men att avsluta livet på de extremt små ser vi inga problem med. Tvärtom protesterar vi vilt när någon ifrågasätter den rättigheten. Jag får inte ihop detta; jag landar istället i den mer konsekventa linjen att allt dödande av mänskliga varelser är – försiktigt uttryckt – ett misslyckande. Kanske erbjuder tanken om den berömda violinisten vissa förmildrande omständigheter, framför allt vid graviditet efter våldtäkt, men vi kan inte blunda för att vi i de allra flesta fallen själva orsakat situationen. Sådan är min övertygelse.

Abort är moraliskt fel. Men jag tror inte att ett totalförbud är rätt väg att gå. Jag väljer orden försiktigt nu, för det finns minor överallt. Vad jag menar är att vi behöver sikta noga när vi funderar över vårt mål. Vårt mål ska inte vara att få ner antalet aborter. Vårt mål måste vara att få ner antalet oönskade graviditeter. Skillnaden är viktig. Det är enkelt att få ner antalet aborter – skriv om lagen så är det klart. Men då står vi här med 37000 oönskade barn, och även om jag är övertygad om att Sverige har all förmåga i världen att ta hand om barn vars föräldrar inte kan det, så måste vi inse att 37000 varje år skulle vara en utmaning. Rotorsaken till allt detta är att vi varje år har 37000 kvinnor som blir gravida, trots att de inte vill det. Det är problemet. Folk blir gravida mot sin vilja. Varför? Hur kommer det sig att män i ett antal som kan fylla Globen flera gånger om varje år gör en kvinna gravid trots att ingen av dem vill detta? Det – precis det – är galet. Och precis det är vad vi behöver göra något åt.

Så varför blir människor gravida mot sin vilja? Det enkla svaret är givetvis att man utför en handling som ganska ofta leder till graviditet, trots att man inte är redo att bli förälder. Hur allvarligt vi ser på abort avgör också hur stora förändringar som är rimliga för att undvika sådana situationer. Så, igen: När blir en människa en människa? Vid vilken punkt innebär en abort att ett människoliv avslutas? Frågan avgör om vi kan fortsätta leva våra liv på samma sätt som vi har gjort hittills. Informationsspridning om preventivmedel är toppen, men det har testats i tjugo år och siffrorna står stilla. Det är uppenbart att om vi som samhälle och skola och media uppmanar ungdomar att testa allt, att testa fritt, att bara köra på, att inte tänka sig för, att utforska och experimentera, så kommer 37000 av dem hamna i en situation där de absolut inte vill vara. 

De flesta av oss kör inte bil rattfulla, för vi förstår vad som kan hända om vi gör det. Vi förstår de personliga konsekvenserna av böter och indragna körkort. Och vi förstår de allvarliga konsekvenserna av liv som kan gå till spillo. Nykterhet bakom ratten har därför blivit en prioritet för oss, en självklarhet. Om vi alla på riktigt förstod att abort avslutar ett människoliv – ett liv som bär på mina gener, dessutom – hur annorlunda skulle vi leva våra liv? Om vi visste att jag, för min del, aldrig skulle kunna genomgå en abort, hur försiktig skulle jag då vara?

”Om jag blir gravid, då kommer jag bli mamma. Punkt.” Och på samma sätt för oss män: ”Om jag gör en kvinna gravid, då kommer jag vara pappa för alltid. Punkt.” Det finns inget alternativ. Inte för att lagen förbjuder abort, utan för att mitt samvete förbjuder det. Hur skulle jag kunna, nu när jag vet att vi pratar om en annan människas liv? Nej… Om jag inte är redo att bli mamma, då får jag inte bli gravid. Om jag inte är redo att bli pappa, då får jag inte göra någon gravid. Ja, det manar till förändring i vårt sätt att leva, och det är precis där skon klämmer.

Hur kommer det sig att slaveriet var så svårt att förbjuda i 1800-talets USA? Det var inte för att själva konceptet att alla människor är lika mycket värda var svårt för människor att begripa, utan för att det skulle innebära en så stor förändring i livet för så många människor. Rika människor skulle bli fattigare. Den ihopsamlade förmögenheten skulle börja betala löner. Hudfärg spelade givetvis en stor roll, på samma sätt som ett fosters storlek och utseende spelar roll idag. Vi sympatiserar med dem som är oss själva mest lika, och herrgårdsägarna var gemene amerikan mest lik. Den vuxna kvinnan är oss mest lik. Dit går våra sympatier. Det, kombinerat med den enorma livsstilsförändring som ett personligt abortförbud skulle generera, ger oss två känslomässiga argument till att inte öppna upp för förändring. Vi vill inte förändra vårt sätt att leva. Och trots att all logik säger åt oss att slavarna och fostren inte är särskilt annorlunda från oss, så har vi fått lära oss att det ändå finns en skillnad och den skillnaden håller vi kär. Den håller vi hårt i.  Vi kan inte se den, vi kan inte förstå den, vi kan inte hitta den – men den måste finnas där, för vi vill inte förändra vårt sätt att leva.

Min utopi formuleras så här: Insikten att abort inte är ett alternativ för mig, den kommer av att vi förstår vad en abort egentligen är. Resultatet av en insikten är en enorm försiktighet, för vi förstår att vi leker med liv och död. Försiktigheten gör att de oönskade graviditeterna går ner, och abort behöver inte förbjudas.

Det kanske är en utopi, men det vore så mycket bättre än förbud. Oavsett så är det hög tid att vi vågar lyfta på det här locket och börjar diskutera frågan på allvar. Att bara bli arg på abortmotståndare duger inte längre. För ett intellektuellt samtal istället. Tillåt samtalen, och lyssna för att förstå. Är mina argument dåliga, så låt mig veta var de felar. Vad i det jag har sagt är inte sant?

Jag tror inte att ett totalförbud är rätt väg att gå. Jag tror att det finns massakers där det inte finns en bra plats att stå, och när det händer vill jag hålla allas hand. Men jag tror också att vi kan hitta lösningar som inte innebär 37000 stoppade människohjärtan, och jag tror att det börjar med att var och en av oss förstår att för mig är abort inget alternativ. För mig. Går det inte. Jag sätter mig inte berusad bakom ratten. Jag tar mitt ansvar. Jag vet var kulorna sprutar och jag håller mig borta från massakern. För när jag väl är där finns ingen bra plats att stå. Att hålla mig därifrån är mitt ansvar. Jag äger det.

Låt oss alla förstå allvaret. Det löser inte allt men det är en bra början. Det handlar inte fördömelse, eller att lägga skuld på människor. Var och en ansvarar för sitt eget liv; det är inför mitt eget samvete jag står till svars. Hur den-och-den väljer att leva är bortom min kontroll, men var och en av oss kan välja att se allvaret.

Som en parantes vill jag också nämna att jag medvetet har valt att inte skriva så mycket om de illegala aborter som riskeras när abortförbud inträder. Det finns två anledningar till mitt beslut. Framför allt valde jag bort det för att inte denna långa text skulle bli alldeles oläslig; det finns en gräns för hur långa skärmtexter kan vara och den är redan passerad för länge sedan. Och dels så är det inte abortförbud som jag har förespråkat i denna text. Abortförbud ger illegala aborter. Men personliga beslut om att abort inte är ett alternativ för mig, det kommer åt både lagliga och olagliga aborter. För att ändå beröra området så menar jag att sakfrågans moral ska sätta gränserna; inte konsekvenser av att folk går emot den moralen. Jag vet att flickors underliv stympas i badrum runtom i landet under fruktansvärda omständigheter, och jag vet att kvinnlig omskärelse skulle kunna utföras mycket säkrare på svenska sjukhus, med narkosläkare och rena verktyg. Men könsstympning är fel, och därför ska vi inte syssla med det på våra svenska sjukhus, hur hemska de illegala könsstympningarna än är. Sakfrågans moral behöver avgöra. Är det rätt, eller är det fel? Lös den frågan först, sen hanterar vi konsekvenserna. Men, som sagt, detta blir bara ett problem om man försöker komma åt abortproblematiken genom förbud, och det hoppas jag att vi slipper.

Okej, jag lovade att avsluta min text med ett tankeexperiment som mynnar ut i en fråga till dig: Om vi kommit fram till att det är människoliv det handlar om, hur anser du att vi hanterar detta på klokast möjliga sätt? Och med detta säger jag tack för att du haft tålamodet genom en väldigt lång text. Låt de ärliga samtalen fortsätta. 

Om frågan var din att lösa

Föreställ dig att vi levde i ett kungadöme från förr där kungen hade all makt, och allt ansvar över folket vilade på hans axlar. Du arbetade som hans närmaste man. En dag bestämde sig kungen för att resa bort. Destinationen var avlägsen och kungen skulle vara borta en lång tid. Innan avresan tar han maktens krona från sitt huvud och sätter den på ditt, och lämnar helt sonika över all makt och allt ansvar till dig ända till den dag då kungen kom tillbaka.

Månaderna går och efter ett tag får du veta att det finns en folkgrupp i landet som har det svårt. Ingen vet riktigt var de kommer ifrån men en efter en kommer de gående från skogarna som omger de samhällen där det ”vanliga” folket bor. De kommer dit utan att kunna språket och utan några särskilda färdigheter, och de vill ha mat och tak över huvudet. Ditt folk – dina landskamrater och vänner – har svårt att hantera detta. ”Skogsfolket”, som de kommer att kallas, är för många. Och de är oönskade. Så man tar in dem i byarnas sjukstuga, och med läkarens hjälp låter man dem somna in. Så gör man inte med alla – långt ifrån, många får både bröd och tak – men enligt rapporterna som når dig så rör det sig om ungefär 37000 varje år. De första gångerna man gjorde detta väcktes tankar och oro i bybornas inre – är det verkligen rätt att göra så här? – men åren har gått och generationerna har växlats och det har blivit en självklarhet. Byborna som lever idag har växt upp med det systemet; föräldrar och skola har från barnsben berättat att det är så man behöver hantera det, och ingen har på riktigt ifrågasatt. 

Du skickar ut dina bästa läkare och vetenskapsmän för att undersöka situationen – framför allt för att ta reda på vad det egentligen är för folkslag som kommer ut från skogarna – och så får du följande rapport på bordet, skriven av ledaren för expeditionen. Rapporten är i två delar. Den första visar de vetenskapliga fynden om dessa individer. Den andra beskriver de mer samhällsrelaterade frågorna.

Efter noggrann efterforskning har jag och mina kollegor nått följande slutsatser. Folket som kommer ut från skogarna ser ut som vanliga människor, om än mindre. Obduktioner visar att insidan är identisk med människors insida. Samma organ på samma plats som gör samma sak som våra organ. Hjärnan är fullt fungerande, men de är oskolade. De har inte fått lära sig att gå ordentligt och de har inte fått lära sig att prata, men förutsättningar för allt detta finns där. De ”skogsmänniskor” som får vara kvar i byn växer till sig och förvandlas på sikt till vanliga människor. 

På det sociala planet noteras att byborna själva väljer att sätta dessa skogsmänniskor till livet. Exakt hur det går till är väl känt av alla, men handlingen som sätter igång deras liv har flera olika användningsområden. Man kan alltså mycket väl utföra handlingen utan att för den skull ha för avsikt att starta ett skogsmänniskoliv. Å andra sidan står det också klart att det finns sätt att utföra handlingen utan att starta ett skogsmänniskoliv. Efter utfrågning står det klart att gemene man inte ser dessa skogsmänniskor som riktiga människor.

Vidare står det klart att ett förbud mot att låta dessa skogsmänniskor somna in på sjukstugorna skulle orsaka stora samhälleliga problem. Unga människor skulle behöva axla ansvar och försörjningskrav som de på inget sätt är redo för. Skogsmänniskornas levnadsstandard skulle kunna bli tveksam – för att inte tala om alla desperata bybor som skulle tvingas hantera det jobb som sjukstugorna idag utför, helt själva. Det skulle vara farligt och, om jag får drista mig att uttrycka en personlig tanke, hjärtskärande.

Låt mig avsluta med detta: Det går inte att underskatta känsligheten i detta ärende. Det har stått klart när jag har samtalat med byborna; detta är känsligt på alla sätt, och det går djupt. Så djupt. Oavsett vilken väg du väljer bör valet förmedlas med känslighet, och eventuell förändring bör ske varsamt.

Där sitter du, med rapporten i din hand, oviss om när kungen kommer tillbaka. Helst skulle du vilja vänta på hans återkomst och lämna över beslutet tillsammans med kronan, men ett beslut måste fattas. Vid hans återkomst behöver du redogöra för hur du har hanterat detta. Under din tid på tronen har du fått veta att 37000 individer avrättas varje år under ditt styre. Och du visste om det! De är oskyldiga och försvinner endast på grund av att de är oönskade. Å andra sidan råder en osäkerhet kring huruvida de är människor eller inte; huruvida de äger ett människovärde eller inte; huruvida detta ens är ett problem eller inte. Ingen vet, och vart du än vänder dig får du åsikter snarare än fakta.

Frågan vi försöker klargöra är hur vi bör – hur du skulle – agera. Hur löser du detta? Gör du något, eller väljer du att blunda? Du vill inte behöva stå inför kungen och berätta att du kände till att tiotusentals människors liv avslutas varje år, men du valde att inte göra något. Å andra sidan vill du inte utsätta dessa bybor för lidande eller problem eller hjärtskärande processer, om det inte är nödvändigt.

Så, låt mig ställa frågan till dig, så tydligt som jag kan: När vi nu vet att det sannolikt handlar om människoliv, hur vill du hantera situationen? Bör den hanteras alls? Varför? Varför inte? Utifrån utvecklingsfaserna jag beskrev tidigare, vid vilken punkt tror du att en människa blir en människa? Om ett hus brinner och man tänker att det kanske finns en människa där inne, men man vet inte säkert, bör man skicka rökdykare? Bör man släcka elden, eller ska man chansa på att ingen människa finns där inne? Vid minsta osäkerhet, bör man agera eller bör man låta bli? Och till sist – med handen på ditt hjärta: Finns minsta osäkerhet i denna fråga?

Jens Charlieson

Varde ljus.

Jag har så svårt att föreställa mig det. Sätter man på sig bältet eller känns det oviktigt när motivet är så svart? Blundar man för att slippa se de kroppar som snart är lik, eller vill man se? Vill man känna dunsarna, lyssnar man efter de skrik man orsakar? Jag förstår det inte. Sen sitter man alltså på Arlanda Express i flykt från polisen. Pulsen lägger sig. Kommer ångern då? Kommer skammen? Hör man skriken på nytt? Kommer den där tyngden över bröstet som alla vi andra känner om vi bara råkar säga ett ord som landade fel? Eller är det bara… tomt?

Jag tror nog det. Jag tror det är tomt. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet.” Kanske är det sådan tomhet som ekar i mannens bröst. Kanske är det ett sådant mörker som svävade över hans djupa vakuum. Det måste vara så, annars kan jag inte förstå det.

Jag försökte ta mig hem från kontoret i Solna, men all kommunikation låg nere. Utanför kontorsfönstret vandrade människor i stora flockar, alla åt samma håll. En cyklist försökte ta sig fram i trängseln men blev knuffad av en man ett par meter framför mig. Knuffen var uppenbart avsiktlig och båda skrek elaka ord åt varandra och det var så tydligt att elakheten bubblade fram ur rädslan. Orden dechiffrerades av alla runt omkring.

Vi var alla nakna igår. Mannen som knuffade cyklisten för att han var en sekunds hinder på hans väg till säkerhet stod naken intill Solnavägen och skrek ut att tragedin berörde honom på djupet. Det var vad han egentligen skrek. Cyklisten skrek tillbaka att detta är så-djupt-i-hjärtat-och-ut-i-fingerspetsarna-förnedrande-och-sårande-och-kränkande-och-alldeles-alldeles… meningslöst. Vi var nakna tillsammans där på gatan, och vi frös.

Jag frös också när jag på kvällen kom hem och insåg att mina fina vänner som har flytt från krig och hittat räddning i Sveriges stora famn ännu en gång kommer få misstänksamma blickar riktade mot sig. Mina vänner som vänder sig mot Mecka fem gånger om dagen kommer få läsa saker i tidningar, de kommer se ord på Facebook, och jag önskar så att de skulle slippa. Redan nu, dagen efter dådet, har orden börjat synas. ”Jag är inte rasist, men nu får det väl ändå räcka”, och ”Vad var det jag sa?” och för varje ord av generaliserad misstänksamhet sugs tomheten lite närmare. Och mörker svävar över djupet.

Jag kommer aldrig kunna förstå det mörker som nästlat sig in i gärningsmannens inre och så djupt begravt all form av ryggrad och medmänsklighet. Men när det hände så skrämdes vi andra ut ur våra vanliga roller, och det var en vacker syn. När våra fasader fallit bort som fnöske var hemmen vidöppna för alla som behövde hjälp. Vi kan väl fortsätta med det, lite till? Vi kan väl låta resan tillbaka in i våra skal få ta sin tid, den här gången?

Eftertanke präglar oss alla nu. En del tackar Gud för att de lever, andra undrar varför de fyra offren inte gör det. Den fria viljan som placerade mannen bakom lastbilens ratt borde begränsas, sägs det. Där måste gränsen för den fria viljan gå. Där borde Gud satt stopp. Ironiskt nog är det just begränsning av människors fria vilja som terrorister och diktatorer försöker uppnå.

I begynnelsen var hjärtat öde och tomt, och mörker var över djupet. Ja, mörker är över Sverige idag. Mörker är över de hjärtan som gråter och sliter sitt hår och inte för sin värld kan förstå hur de ska kunna leva med bara minnet av de avlidna. Mörker är över våra hjärtan, när vi förtvivlat undrar hur detta kunde gå till i vårt älskade Stockholm.

Men varde ljus. Varde ljus.

Speech, Light up for Life Christmas Banquet

I was asked to say a few words to our new friends from Syria, Iraq or wherever you are from. But before I do that I just want to tell you this little story that I heard the other day.

The former President of Russia, Mr Gorbatjov, was running late for a meeting with US president Reagan. He told his driver to drive really fast, and the driver promised to do so. He tried his best but Gorbatjov still thought it went too slowly so he told him to switch seats with him. They did, so the driver was in the back seat and Gorbatjov was driving the car. They passed two police officers with motorcycles and one of them set off to give this crazy driver a speeding ticket. After a little while the police officer came back to his college and said:

”Well, I did catch up with him but I couldn’t give him a speeding ticket, because there was a very, very important person in the car.”

”Who was it?” his colleague asked, and the police officer answered:

”I don’t know. But Gorbatjov was his driver.”

I don’t know why we so often divide people into different groups. Important and less important. I like this story, because the police officer thought that the driver was an important man, and nothing could be more true. The driver was a very, very important man. Not because he had much power, but because he was a human being. And human beings are important, always.

Sweden has a long history of helping people who are fleeing from war. Our borders have always been open to those in need of refuge, and we are now harvesting all the good things refugees have given us. Sweden would be a poor and boring nation without all the food, music, colors, and cultures that refugees have given us. When you walk the streets of Stockholm you might feel different, but know this: Every 6th person you meet was born in another country. And because we have such a long history of refugees coming to Sweden, many of them are now in leading positions in our nation; politicians, musicians, journalists, actors, comedians, television hosts. They are now important people, just as they always have been.

Ardalan Shekarabi came to Sweden as a refugee when he was eleven years old. He went to law school and is now in a politician in the Swedish Government.

Soran Ismail came to Sweden as a refugee when he was only one. Today he is 28 years old and one of Sweden’s most well-known and appreciated stand-up comedians.

What I want to say is this: There is a bright future waiting for you in here in Sweden. Many of you have travelled across an entire continent; things have been hard. You have fought hard. And now you’ve come to Sweden, and this is your place of refuge. This is your safe haven. There are over 200 countries in the world. Thank you for choosing Sweden. Thank you for blessing this country with your presence, with your talents, with your laughter and with everything that is you.

SOS Refugee Care believes in you. You WILL succeed in this country. You will manage. You will learn the language, you will get a good job, your children will go to school, they will make friends, play football, laugh the way only children can.

You will drive the president’s car one day. He will be in a hurry and he’ll ask you to drive faster, and before you know it you will switch seats with him, and people will say the simple truth about you: ”He is a very, very important person.” And the borders between important and less important will be forever gone.

Friends, welcome to Sweden. And merry Christmas to you all.

Kristin, låt oss fortsätta smälta

Kristin, idag har vi varit gifta i tio år. Jag frågade om du ville ha något speciellt på vår årsdag och det enda du bad om var en text, en slags krönika över våra tio år. Jag skriver alldeles för mycket eller för lite, beroende på vem man frågar, men att skriva på beställning lägger vikter på mitt annars så lätta skrivarmoln. Det borde inte göra någon skillnad, men det är mycket som inte är som det borde här i livet. Jag hoppas den blir okej ändå.

Du säger ofta att jag är dålig på att be om hjälp. Du säger att jag är riktigt, riktigt dålig på just det, och du har säkert rätt. Men idag behöver jag din hjälp.

KristinJens
Nyårsafton 04/05, Jönköping

Vi var tjugoett när vi träffades, tjugoett när jag lyckades övertala dig att åka buss med mig på väg tillbaka från höstlovet. Vi var tjugoett när du nervöst noterade att Per tog ett snack med mig på hippiefesten i Märsta, tjugoett när jag tog hans råd. Jag vet att du gärna vill flika in att det minsann tog ett tag innan jag kom till saken den där kvällen i Bananhuset, men det är min version som berättas här och i den var jag självaste Don Juan.

Vi var tjugotvå när vi åkte limousine upp för backen till Stadsparken i Jönköping med två ringar i min kavaj. Jag minns inte vad jag sa, om jag ens sa någonting alls, men jag minns att du såg ner på ett knäböjt nervvrak och svarade ja.

Den första oktober 2005 var vi tjugotre år gamla och gjorde slag i den sak som egentligen bestämdes redan när vi var tjugoett. En röd träkyrka i den småländska landsbygden blev scenen för våra ”ja” och för prästens lånade visdomsord: ”Det är fett skönt att vara gift. Man slipper till och med att ha pyjamas på sig”. Matematiken säger att vi var 23, men bröllopsbilderna visar tydligt att den jackett-klädda killen bredvid dig inte var en dag över sjutton.

Sedan dess har vi gjort allt. Så känns det. Mitt liv är vårt liv, och vårt liv är mitt. Vår familj är jag och jag är vår familj. I tio års tid har vi smält samman som tenn över öppen eld. För åtta år sedan kom Elise och två år senare kom Elton, som två guldklimpar över elden. På vårt bröllop sjöng min bror några ord om just detta: ”We’re floating together like water in a mountain’s creek, and I can’t tell you from me”. Så var det inte då, den där dagen då vi tillsammans hoppade ner i elden, men så är det nu. Tennet har smält, det har blandats i toppar och dalar, i oöverskådlig fattigdom och befriande överflöd, i karriärer och vinterkräksjuka och vardagslunk och tvättider. Och nu är du mitt enda liv. Du är det enda liv jag är intresserad av att leva.

Ur sammansmält tenn görs nya skapelser. Just nu ser de ut som fyra individer i en lägenhet i Sigtuna, men vi smälter hela tiden. Hur vi ser ut om tio år får vi se. Hur kommer vi försörja oss? Var kommer vi bo? Hur kommer vi spendera våra dagar? Det spelar mindre roll, för livet jag vill leva är inte ett författarliv, eller ett reseliv, eller ett lyxvilla-liv. Det är ett vi-liv jag vill leva, och då spelar resten ingen roll. Då låter vi bara tennmakaren göra det bästa han kan av oss.

”Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och annat för mindre hedrande?” Vilka tennfigurer som träder fram över åren återstår att se. Men tennet är vi, alltid.

Du säger att jag är dålig på att be om hjälp, och du har helt rätt. Men Kristin, jag behöver din hjälp för att andas, leva, lyckas. Vill du hjälpa mig med det? Jag behöver din hjälp för att fortsätta att överhuvudtaget bry mig om livet och universum och allting. Jag behöver din hjälp för att fortsätta kunna skratta, njuta och leka. Jag behöver din hjälp för att kunna känna goda smaker, för att skriva meningar som betyder något. Vill du hjälpa mig med det?

Kristin, jag vill aldrig veta var jag slutar och du börjar. Låt oss fortsätta smälta, hela tiden.

Grattis till tio år, älskling. Tack för tio år.

Allt var borta men de fanns

Handkontrollerna till PS4 låg kvar på soffbordet. De var fortfarande flottiga av händer som ömsom grävt bland ostbågar och ömsom styrt sina soldater på en tv-skärms stridsfält. Mannen i huset gjorde sina kvällssysslor i tystnad. Han diskade några tallrikar innan han sjönk ner i soffan och insöp kvällens dos av tystnad efter att barnen knallat in i sina respektive rum för att möta natten.

Lampor släcktes. Televisionen var igång men vilken kanal spelade ingen roll. En 4,7-tumsdisplay låg stabilt i högerhanden och erbjöd ett nöje som fick räcka. En brasa brann ut i den öppna spisen, en gryta med köttfärssoppa sjöd på spisen och handduken som låg slängd där på golvet fick ligga kvar.

Han suckade djupt när det knackade på dörren. Övervägde att ignorera det, övervägde att bara stanna kvar i soffan där han hörde hemma. Det skulle inte knacka, inte ikväll. Det kunde vara en säljare, eller en granne, eller en vän. Det spelade mindre roll, för ingen skulle ju knacka ikväll. Lugnet var välförtjänt, knackandet på dörren ett intrång.

Framme vid dörren kom doften som ett basebollträ mot näsan. I rent instinktiva rörelser använde han den lilla luft han hade i lungorna till att andas ut genom sina båda näsborrar i ett desperat försök att tämja doften. Ögonen sved, tårades. Han vände sig om med ansiktet intryckt i sitt armveck, försökte andas och försökte se och efter en stund gick det nästan. Något hade brunnit, men vad? Hans egen eld hade sjunkit ihop till en liten glöd men på andra sidan gatan, på andra sidan av det där milsvida havet av asfalt som likt en avgrundsdjup kil skiljde honom från alla andra, fanns en annan glöd. Den brukade inte vara där. Den skulle inte vara där. Någon enstaka bjälke stod kvar där den brukade stå, på ett ungefär. En välmurad skorsten stod som ett svart utkikstorn i en hög av sönderslagna takpannor och vad som såg ut som en skållad barnvagn.

”Vi har ingenstans att ta vägen”. Han hade en flicka i famnen, en pojke intryckt mot låret och bredvid honom fanns en kvinnlig röst som darrade fram sina tårar. I hennes armar låg en bebis som en liten stund tidigare hade sovit gott i en Emmaljunga Duo Combi.

Mannen som hade öppnat dörren för sina grannar var tvungen att samla sina tankar, han var tvungen att förstå vad som hänt och hur stämningen kunde förändras så tvärt. Nyss hade han suttit i sin soffa, i tystnad och för sig själv, och nu stod människor han inte kände vid hans dörr och bjöd hans samvete upp till dans. De luktade konstigt.

”Dra igen dörren!” viskade en röst inom honom och genast påmindes mannen om att värmen inte var gratis. Han släppte in främlingarna till farstun och drog igen dörren bakom dem. Han lämnade dem där och gick in i köket för att prata igenom situationen med sin fru.

”Vi har ju inte plats” började han. ”Men de säger att de inte har någonstans att ta vägen.” Kvinnan lyssnade på vad han hade att säga och signalerade sedan åt honom att han skulle ta över sleven och fortsätta röra medan hon gick och pratade med människorna i farstun. Han föreställde sig hur hon hälsade artigt så som hon alltid gjorde, och hur de hälsade tillbaka. Artiga fraser, rädda blickar. En familj som levde i samma sorts hopp som en hemlös man med en oskrapad Trisslott i fickan.

Snart var hon tillbaka hos sin man som fortsatt röra i grytan, mer och mer bestämt för varje minut hon varit borta. Han hade fått tid att tänka och på så vis lyckats leta sig fram genom snåriga samvetskval och hårda stubbar av jaget för att slutligen landa i en åsikt. När frun kom nära honom vid spisen började de viska till varandra, men deras tonart var inte i synk. Hon var mjuk, han var saklig. Kvinnan började.

”Jag har pratat med dem nu. De har verkligen ingenstans att ta vägen.”

”Jag har funderat en stund nu”, kontrade mannen, ”och tror jag har hittat en plan för hur vi kan hjälpa dem.”

”Du gör det igen. Jag vet inte om du märker det själv, men du gör det igen.” Hon såg upp på sin man med en förebrående blick.

”Jag gör ingenting alls, jag bara berättar att jag har tänkt en stund nu och hittat en plan framåt. Jag tror jag har en lösning.”

Familjen i farstun, främlingarna som hade släppts in lite halvt, hade satt sig ner på klinkergolvet och lutat sina ryggar mot ytterdörren. Barnen hittade några sneakers som såg mjuka ut så de drog dem till sig och lade sig ner på rygg med skorna som kudde. Allt var tyst, men ibland hördes dova ljud från ovanvåningen. Ett barn sparkade av sig täcket. Ett annat andades tunga andetag i djupsömn. De låg där på golvet i sin tunga sorg över allt de förlorat och sin djupa glädje över att de klarat sig ur elden. Allt var borta men de fanns. De andades. De kunde vila på ett städat golv med riktiga märkesskor under huvudet.

Kvinnan i huset stod med böjt huvud och rörde i soppan medan hon lyssnade på mannens plan. Det fanns ett tält i förrådet, fick hon veta. Hon fick också veta att mannen hade sett genom fönstret att en del av grannens gräsmatta tycktes vara hyfsat oskadd av lågorna. Och den delen var absolut tillräcklig för det där lilla tältet.

”Du gör det igen. Du säger att du har en ’plan för hur vi kan hjälpa dem’, för att ordet ’åsikt’ är för starkt.” Hon försökte få sin make att förstå, ännu en gång. Det största hindret från att förstå är oviljan att förstå, och hon visste att hans vilja var emot henne denna gång. ”Att ha en åsikt som säger att vi inte ska välkomna våra grannar i en nödsituation är för hårt och för kallt för ditt fina hjärta. Du kan inte säga det. Du kan inte förmå dig att sätta ord på din ovilja att hjälpa. Du förstår att det kommer kosta om du väljer att hjälpa dem. Du har stått här och funderat vid spisen, du har förutspått konsekvenserna, du har sett att saker och ting kommer förändras. Fem personer till i hushållet, det blir dyrt. Vi måste trängas lite mer. Det kan bli högljutt på nätterna när bebisen inte vill sova och – låt oss vara ärliga – varje ny familj har ju sina favoritkryddor i köket. Det kommer lukta annorlunda här hemma. Och det kommer kanske bli lite stökigt ibland. Ja. Du har rätt i allt detta. Och när du rörde i soppan så vägde du alternativen och såg att de var tunga, båda två.”

Mannen stod tyst och lyssnade. Han var avslöjad. Han visste vart kvinnan skulle komma. Han förstod att hon snart skulle landa där hon hade landat så många gånger tidigare, att hon snart skulle berätta att han, på grund av sin ovilja att betala allt det som hjälpen skulle kosta, hade format sig en åsikt. Han visste att den åsikten var hård och kall, vilket inte matchade hans annars så fina hjärta. Och därför skulle han inte kalla det för åsikt. Han skulle inte säga rakt ut att hans åsikt var att de inte skulle få bo här. Han skulle säga att han hittat ”en plan framåt”. På så vis skulle han visa att han minsann ville hjälpa, att han var precis lika godhjärtad som alla andra, men att han ville ge en mindre hjälp till en mindre kostnad. Ett tält istället för husrum. Där borta, på andra sidan gatan, istället för här, med honom. Avstånd, istället för närhet. Pengar istället för broderlighet.

Det fanns ju faktiskt en gata mellan dem. Den var ett milsvitt hav av asfalt som skilde honom från alla andra. Gränsen var en avgrundsdjup kil som gjorde hans till hans och deras till deras. Den skiljde hans ägor från deras ägor. Den skilde deras problem från hans problem.

I den öppna spisen spred fortfarande några vedträn sitt glödande sken. I tystnad lämnade han samtalet vid spisen, lämnade köket och satte sig på huk vid brasan. Han sträckte sig efter högen av gamla tidningar och ryckte loss några sidor och skrynklade ihop dem. Just som han skulle lägga dem och några nya vedträn på glöden hörde han mellandottern ropa högt från sängen där uppe. Han släppte pappersbollarna och vedträet i en hög någonstans mellan glöden och hans fötter och rusade upp för trappan. Hon var svettig och skärrad, täcket låg nersparkat till fotändan och hon satt upp och såg sig omkring.

”Såja, älskling”, tröstade pappan. ”Såja… det var bara en mardröm.” Han satt på sängkanten och kramade om sin dotter hårt och länge, så som han nyss sett en främling göra i hans dörrpost. Bredvid sängen stod ett nattduksbord och på det en silvrig ram. I ramen satt ett foto på flickans mamma, på mannens fru. Just den bilden hade stått där i två år, och ingen annan bild skulle någonsin platsa där. Det var den sista bilden som togs på henne, innan olyckan som förändrade allt. Nu var det bara han och barnen, och en saknad kvinna som hade blivit hans samvete. Det viskade till honom ofta, det vädjade till hans mjuka och fina hjärta, det påminde honom hela tiden om att inte skriva om ordet ”åsikt” till ”en plan”.

Nu satt han där vid sin dotters säng och lyssnade, som han så ofta gjorde, på ett samvetes mjuka viskningar. Främlingarna låg och sov på klinkergolvet i farstun efter att ha flytt undan sin värsta mardröm och samvetet manade honom att hjälpa till. Inte bara med pengar, utan med hjärta. Med handslag, med välkomnande, med en familjefars ömkande ögon till en annan familjefars hoppfulla dito. Det kommer att kosta, påpekade rösten om och om igen, för det var viktigt att han förstod det. Barnen kanske måste dela rum, köket kanske kommer dofta annorlunda, matkontot kanske kräver mer pengar. ”Men”, viskade samvetet, ”en eld kan brinna så fort. Ett hus kan försvinna. Din granne har också klinkergolv i farstun, och även hans klinkergolv är hårt.”

Nere i vardagsrummet svartnade pappersbollarna intill den varma glöden. Vedträt som slängdes ner på golvet i all hast när dottern ropade låg som en stubin ut till mattan och handduken som låg där. ”Att tvingas fly från ett hem som står i lågor är en mardröm utan dess like”, viskade samvetet och medan dottern sakta somnade om i sin pappas famn flöt dessa ord ut genom rummet:

Kanske är den värsta mardrömmen denna. Att inte kunna säga till sin dotter som vaknar svettig om natten: ”Såja, älskling. Det var bara en mardröm.”

Jens Charlieson

Frihet från religionens blytunga ok

Det fanns en tid då jag suckade över min fina bakgrund. Kompisar till mig kunde berätta om allt möjligt som de hade gjort när de var unga, vilka gangsters de var, vilka otroliga dumheter de hade gjort, innan Jesus klev in i deras liv. Någon hade stulit cyklar, men jag hade bara fått cyklar stulna. Några hade varit fast i knark men jag hade knappt varit på kastavstånd från en cigarett.

Sen växte man till i ålder och fortsatte sucka över att kompisarnas historier blev allt grövre men mina förblev tama. Med åren fick man kompisar som hade varit med i gäng i någon farlig stad i Sydamerika, en annan hade blivit skjuten med riktiga kulor ur riktiga pistoler. Pang, pang, och så satt två kulor i bröstet, bara sådär. Sen hade Jesus klivit in i deras liv, och allting förändrades. Abstinensen försvann från den nerknarkade tonåringen. Den skottskadade överlevde mirakulöst och lyckades lämna allt det där bakom sig. Tomheten försvann, mörkret flydde med svansen mellan benen, och allt förändrades på ett ögonblick när Jesus höll sitt urgamla löfte: ”Se, jag gör allting nytt”.

Det var ju inte inte en stökig bakgrund jag suktade efter, inte alls. Men jag ville kunna berätta om hur radikalt livet förändrades den dag jag mötte Jesus, det hade varit lättare då. Skillnaden mellan livet med Jesus och livet utan Jesus hade varit så stor att Richard Dawkins själv skulle springa mot närmaste kyrka. Ekvationen var enkel. Ju längre ner i mörkret man befunnit sig, desto större blev skillnaden när lampan tändes. När Jesus gjorde allting nytt.

Vi är en sällsynt art, vi skandinaver. Vi har vårt lilla hörn av världskartan men bara ett par länder bort finns resten av världen – de som är religiösa i sitt väsen. I Mellanöstern går man till moskéer, i delar av Afrika dansar man runt totempålar, i Sydamerika hänger man krucifix runt halsen, i Asien sitter man i skräddarställning och besöker tempel av olika slag och i en tegelvilla i norra Skåne satt yngsta sonen och läste ”Gud som haver” på sängkanten. Vi vill gärna tro att det vi gör är bättre eftersom kristendomen är en bättre religion, men kom igen. Det är en dåres försvarstal.

Religion tar kål på människorna, ni vet det va? Jag försöker ibland hitta något att likna det vid, men alla bilder jag kommer på är för snälla. Det är som en riktigt klen man, oförmögen till det mesta, som envist klamrar sig fast på en människas rygg och tar stryptag med sina svaga nypor. Sakta försvinner syret, sakta faller man till marken, sakta tappar man bort livet självt. Man ber, böjer knä, köper fromma tavlor, utför ritualer. Skrattar allt mindre.

Jag blir inte förnärmad när jag hör Dawkins säga att religioner förgiftar allt. Jag går inte i polemik när någon kastar ur sig en ogenomtänkt kommentar om att bara religioner orsakar krig. Båda dessa påståenden är givetvis felaktiga i sak och jag har inget emot att en och annan protesterar, men själv sitter jag mest och nickar. För faktum är att även om de har fel i sak så är själva essensen inte långt ifrån sanningen. Nej, religioner orsakar inte alla krig, men ja, de orsakar många. Nej, religion förgiftar inte allt, men ja, det förgiftar mycket.

Det fanns en tid då jag suckade över min fina bakgrund, men den tiden är förbi. En och annan kan identifiera sig med gangstern med två kulhål i bröstet, men miljarder människor på vår jord kan identifiera sig med den fina religiösa killen som visste precis hur man skulle be. När ämnet kom upp i min ungdom sa jag ofta att det inte var en religion, utan en relation. Den är klassisk, ni har säkert hört den. Sen ägnade jag inte den relationen en enda tanke förrän nästa gång samtalsämnet kom upp. ”Det är en relation”, intygade jag då igen, som ett mantra. Sen fanns det tider då jag istället för att helt ignorera Jesus mellan söndagarna gick all-in i allt som religionen hade att erbjuda. Jag skulle be i en halvtimme eller så skulle jag be i en timme och för att jag inte skulle fuska satte jag en timer. Sen ägnade jag mina sextio minuter åt en långsam nedräkning innan det befriande ljudet slutligen frisläppte mig till det jag egentligen ville göra.

Ser ni mörkret i det? Ser ni hur långt ifrån en kärleksfull relation det är?

I höstas skrev jag manus till en julföreställning och i en kort episod beskrevs tomten som det där barnet som skriker och gormar så högt på kalaset att han tar all uppmärksamhet. Födelsedagsbarnet glöms bort i allt kaos. Religion är också en sådan tomte. Föräldrarna jobbar så hårt med att kalaset ska bli perfekt att de glömmer bort att fira den lille pojken. Människor vill så gärna hitta Gud att de skapar oändliga ritualer för att nå fram till honom. De bygger kyrkor och moskéer, de skriver sånger de ska sjunga, de lär sig dikter utantill som börjar med ”Fader vår” eller ”Allahu akbar”. De designar speciella kläder som ska bäras när man leder de församlade genom alla sånger och böner, man syr hattar och tränar utvecklar handrörelser. Men mitt ibland dem sitter födelsedagsbarnet och undrar varför ingen ser på honom, varför de är så upptagna med allt det där andra, varför de inte bara kan släppa allt det där och fullständigt ge sig hän åt honom.

Det hela är mycket enkelt. Gud gjorde människorna. Han älskade dem, umgicks med dem, gav dem allt de någonsin kunde önska sig, fyllde hela tillvaron med vackra fruktträd, som miljoner utropstecken på hans kärlek till dem. Och som ytterligare ett tecken på hans kärlek till dem lät han ett frågetecken växa upp bland alla träd. ”Älskar du mig?” var frågan som växte där, på gott och ont. ”Vill du vara med mig?”

Ni kan historien. Pinocchio lämnade sin Geppetto för att testa lyckan utan honom, fann att problemen bara växte för varje år som gick och hur de än försökte blev näsan bara längre och längre. Sjukdomarna växte. Krigen exploderade. Jorden åt mer och mer upp sig själv. Så kom Jesus och tog hand om allt det där som vi inte fixar själva. Ett kors restes upp som ett utropstecken som basunerade ”Jag älskar dig” och som ett frågetecken som undrade ”Vill du vara med mig?”

Jag har inget som helst intresse av att försvara religioner. Jag betackar mig från att bli kallad religiös. Jag flyr från det, mer och mer med åldern. Jag har inte tid med det, har inte lust till det, har inte hjärta till det. Det pumpar för mycket där inne. Jag vill inte degradera Jesus till en simpel religionsstiftare. Jag vill inte förminska honom till en helig man från förr, vill inte förneka honom en enda droppe blod som pumpas genom mitt bröst.

Jag vet att jag misslyckas nu. Jag skriver hela tiden, jag övar och övar, försöker bli bättre, försöker hitta de där orden som jag aldrig hittar. Det är en känsla jag försöker beskriva, kanske en uppenbarelse, som handlar om religioners begränsning och deras otroliga bedräglighet. Bakom den religiösa dimman finns en riktig Gud som älskar med en riktig kärlek. Den är inte metafysisk, svävande, abstrakt. Den är röda och vita blodkroppar som rullade nerför en träbjälke, den är en törstig strupe, darrande lårmuskler. Den är ett Pang, Pang, och två spikar genom hans händer.

Förstår ni vad jag försöker säga? Den är en knarkares totala förvandling i samma sekund som han vände sig till Jesus. Den är omedelbar frihet från narkotikans abstinens. Den är det nya livet som en gängmedlem med två ärr på bröstkorgen erbjöds. Den är döva öron som öppnas när Jesus flyttar in, den är blinda ögon som ser och sjuka kroppar som får omedelbar och övernaturlig hälsa. Den är allt detta, den kärlek som exploderar varje gång någon ropar på Jesus. Den är en fina pojkens frihet från religionens blytunga ok, och han önskar sig ingen annan bakgrund längre. Han önskar sig inga ärr över bröstkorgen, för han har blivit befriad från det gissel som miljarder människor fortfarande lider under.

Jag vet att jag misslyckas nu, men det jag försöker säga är att skräddarställningar och rökelser bara är plast. Det är ihåligt, och du är bättre än så, du är värd mer än så.

Den saknar nyans, den här texten, men jag kan inte hitta någon anledning att bry mig. Varför ska jag försvara den dimma som hela tiden hindrar människor från att hitta Gud? Jag har inte tid med det, har inte lust till det, har inte hjärta till det. Det pumpar för mycket där inne.

Det religiösa livet jagar mig ständigt. Det vill fånga mig igen.

Men Jesus, jag jagar dig.

Underlivsfrågor, eller allt som är vackert i livet.

När det vackra dras ner i rännstenen och guld omhuldas av gödsel finns det fog att fatta pennan, även i en period där skrivtiden går på knäna. Man kan ju kalla vad som helst för vad som helst, och att hitta nedvärderande omformuleringar för det som motståndaren håller kärt bör väl vara det äldsta tricket i retorikens handbok.

Ordet ”underlivsfråga” är ett sådant förringande av vad som är vackert, och få saker gör mig så upprörd som användandet av det ordet. Det gör mig arg, varje gång, för man omhuldar guldet med gödsel.

Det har blivit ett skällsord och den som erkänner sig intresserad av underlivsfrågor är diskvalificerad från varje politisk diskussion. Men i det där skällsordet gömmer sig något vackert. För ett tag sedan skrev Anders Lindberg på Aftonbladet att KD vill tillbaka till underlivspolitiken, för att deras blivande partiledare yttrat något som med lite elasticitet och mycket vilja kunde tolkas som negativt om abort. Abort var alltså en underlivsfråga, och jag svarade honom så här:

”Du kallar abort underlivsfråga. Lite magstarkt va? Att dottern jag förälskade mig i på en ultraljudsbild var en underlivsfråga.” Jag hade bara 140 tecken på mig, så jag fick fortsätta i nästa tweet: ”’Underlivsfrågan’, som tydligen inte förtjänar politikens uppmärksamhet, heter Elise och fyller snart åtta.”

Hon fyller snart åtta, men för några år sedan var hon en underlivsfråga, enligt Lindberg. Just hon, alltså. Inte någon anonym cellklump, inte någon personlighetslös massa i en kvinnas kropp, utan hon. Hon är vacker, men kallades underlivsfråga. Hon är guld, men varje gång någon degraderar ett samtal om fosters rätt till liv till en ”underlivsfråga” så omhuldas hon av gödsel. Nog har jag väl skäl att bli arg?

Ordets användningsområde är väldigt brett, men om man ska sammanfatta det så kan man säga att det används till allting som är viktigt i livet. Kärlek, äktenskap, barn, sex, familj. Allt sådant är viktigt, och allt som är viktigt måste få diskuteras och man måste tillåtas ha åsikter om det. Varken äktenskap, samlevnad, abort eller sex är i strikt mening underlivsfrågor och jag är övertygad om att även den mest frekventa användaren av ordet håller med mig om detta. Alla förstår att sex involverar mer än underlivet. Alla förstår att abort handlar om mer än någons underliv. Alla förstår att ett livslångt och harmoniskt äktenskap handlar om så mycket mer än underlivet – så varför degradera allt detta viktiga? Varför sätta locket på i alla ärliga samtal i ämnet? Varför gömma detta livsviktiga guld i en gödselstack?

Sen har vi en annan ständigt återkommande kommentar som jag hörde senast nu i veckan: ”Ni tycks vara väldigt intresserade av vad folk har för sig i sovrummen”. Eftersom jag då troligtvis är den person på norra halvklotet som är minst intresserad av vad du har för dig i ditt sovrum, så kan jag väl vända på frågan tillbaka till avsändaren. För faktum är att samma personer som anklagar mig att ha ett ovanligt stort sovrumsintresse hyllar serien Game of Thrones för sina många nakenscener. De sitter alltså där framför sin TV och noga undersöker vad dessa muskulösa män och slinka kvinnor gör i sovrummet, och så slår de av TV:n och anklagar mig för att vara ”väldigt intresserad av vad folk gör i sovrummet”. Tillåt mig, som katten Måns brukade säga, att småle.

De så kallade underlivsfrågorna är de viktigaste frågorna i livet och de förtjänar ärliga samtal. Man till man, kvinna till kvinna, öga mot öga. De ska inte skjutas under soffan och förvägras samtal. De ska inte ersättas av nedvärderande ord för att man inte vågar eller vill kalla äpple för äpple.

Vi kan givetvis gå åt andra hållet, men jag tror inte att någon föredrar det. Istället för att sluta använda ordet ”underlivsfråga” kan vi börja använda det fullt ut och helt enkelt kalla allt som på ett eller annat sätt har med underlivet att göra för just underlivsfråga. Vi måste då beskriva våldtäkt som en underlivsfråga. Och – märk väl! – underlivsfrågor ska inte diskuteras, ska bara viftas undan, för de är inte viktiga. Detsamma gäller trafficking – det är ”bara en underlivsfråga”. Prostitution och könsstympning och allt det där fantastiska som händer på en förlossningsavdelning – det är bara underlivsfrågor, och underlivsfrågor förtjänar inte våra seriösa samtal.

Jag vet att ni inte vill gå den vägen. Så snälla, sluta använda ordet. Eller, om du prompt insisterar på att fortsätta, kom då ihåg att du själv diskvalificerar din egen åsikt. För om abort är en underlivsfråga så är du, som för bara några år sedan var ett foster i din mammas mage, en underlivsfråga. Och underlivsfrågor tar vi inte på allvar. De är inte viktiga.

Det är så synd. Livets viktigaste frågor göms i en gödselhög. De förvägras sitt rätta värde. Men glöm då inte, alla ni som läser detta, att oavsett vad man gör med guldet – om man trampar på det, dränker det, smälter det, krossar det – oavsett vad man gör, så är guldet alltid guld.

Jens Charlieson

”Det är bara lite yoga”, skulle de säga.

Jag förstår att det är otydligt i början, men alldeles strax kommer du förstå hur jag menar att yoga hänger ihop med de där fiskpinnarna man åt som barn. Minns ni dem? Mina favoriter var de som var sådär härligt gyllenbruna i färgen, så pass att det knastrade till lite extra i munnen när man tog första tuggan. Det fanns ju visserligen en risk att skorpan blev för hård, att det uppstod en spricka och att hela skalet lossnade så att det vita mjuka där inne blottade sig. Då var allt förstört. Man kunde försöka laga den med hjälp av fina gaffelrörelser men det blev aldrig riktigt samma sak, för man hade sett fisken som låg där inne. Och där hade vi problemet: Man älskade fiskpinnar, men man tyckte inte om fisk.

Egentligen har jag väl inte så mycket negativt att säga om yoga. Folk sträcker på sina muskler och det får dem att må bra och så säger de lite ”hum” och lite djupt, och så fokuserar de på sin inre frid. De pratar om det på busshållplatsen och på fikarasten, de frågar varandra vilken typ av yoga de sysslar med och så förklarar de vad de österländska orden betyder och hur själen kopplar med kroppen i varje utandning.

Jag skulle då kunna spela dum och naivt fråga dem vilken religion det är de pratar om, och de skulle titta på varandra och skratta över hur grovt jag misstolkat deras samtal. ”Det är ingen religion”, skulle de säga, ”det är bara lite yoga”. Jag skulle se frågande ut och de skulle intyga: ”Det handlar om träning och att hitta sitt inre lugn och har absolut ingenting att göra med de östasiatiska religionerna där yogan har sitt ursprung.” Och så där skulle samtalet fortsätta; mina skeptiska blickar mot deras försök att övertyga mig om att fiskpinnar inte alls kan klassas som fisk, att det knappt smakar fisk, att det överhuvudtaget inte har något med fisk att göra.

Det går inte att lyfta religionen ur yogan, så enkelt är det. Människor får gärna hålla på med hur mycket yoga de vill, men de bör förstå vad de gör. Du kan inte lägga en matta på golvet och noga rikta den mot Mecka, ta av dina skor, knäböja och säga Allahu Akbar och mena att det inte har något med religion att göra. Du kan inte sluta dina ögon och be till Gud, läsa Bibeln och lyssna på en präst i kyrkan och mena att det inte har något som helst med en religion att göra. Ja, du kan göra allt det där utan att på riktigt tro att en Gud faktiskt finns bakom det hela, men att helt frikoppla det från religion är omöjligt.

Nu lär man ut yoga till små barn i skolan, samtidigt som man förvägrar dem en skolavslutning i kyrkan. På så vis menar skolan sig vara religiöst neutral. Jag håller inte med. Det är som om de säger att de inte gillar fisk men de älskar de där gyllenbruna pinnarna som passar så bra med remouladsås.

Jag förstår att de allra flesta svenskar som utövar yoga, gör det av helt andra skäl än att rena de inre organen eller att förena sin mänskliga själ med brahman. De anser det bara vara en skön form av träning; de får regelbundna klasser, de får lugn och ro, de utmanas att bli starkare, vigare, lugnare. Allt detta stämmer säkert, men varje gång de praktiserar detta så fördjupar de sig i en religion som de vet väldig lite om. De sitter i skräddarställning och säger ”hum” men kunde lika gärna sitta på knä och säga Allahu Akbar. De står på ett ben i en position som skulle vara min balans övermäktig och fokuserar på sin andning men kunde lika gärna gjort några armhävningar och sedan läst ”Fader vår”.

De måste också förstå att när de sitter där inne i en pågående yogaklass så förvandlar de sig själva till dessa märkliga typer som går in i en moské eller som talar i tungor eller som dansar inför andarna vid en afrikans lägereld om kvällen. Det är helt okej att de är sådana, dessa yogautövare, men det vore olyckligt om de inte förstod det själva.

Jag är inte särskilt förtjust i religioner (vilket jag förklarat bland annat här och här). Du får tycka att islam är tokig och att kristna är galningar, om det är så du känner, men du kan inte stå i en yogaklass och peka finger åt religioner. Du kan inte skratta åt religiösa utövningar och rynka på näsan åt religiösa människor samtidigt som du talar dig varm om yoga. Testa nästa gång du står där i yogaklassen, så kommer du se att du står framför en spegel och pekar finger åt dig själv, skrattar åt dig själv och rynkar på näsan åt dig själv. För den där märkliga religionsutövaren på andra sidan spegeln – personen som ropar halleluja eller klär sig i en svart burka – det är du.

Jens Charlieson

Han vet att jag heter Jens

Jens är mitt namn. Jag vet att jag delar det med tusen andra, men det känns på riktigt som mitt. Vi har alla en sådan kombination av bokstäver som läses ihop till ett ord och ett ljud och när någon uttalar just det ljudet så vänder du dig om. Du hör ljudet över allt oväsen omkring dig. Du är på en fest med hög musik och mycket prat och du hör inte ett ord som sägs, tills någon säger ditt namn.

Det finns inget namn som är vackrare än Jesus. Jag minns de där sångerna från barndomen, de där som handlade om hans namn. Hans namn var det skönaste, sjöng vi, det var vackert, det var som honung i ens mun. Jag hade alltid lite svårt att förstå de där texterna, för jag tänkte på det på samma sätt som jag tänkte på språk. Vi skulle välja om vi ville studera tyska eller franska som tredjespråk, de flesta valde tyska men så fanns där några som valde franska för att de var ”mycket vackrare”. Jag hörde några fraser på tyska, jag hörde de hårda ljuden och så hörde jag de svävande franska tonerna och nickade medhållande. Franska var på något sätt vackrare, och på det sättet försökte jag förstå att Jesus var det vackraste namnet. Jo, tyckte jag, det var väl fint, men nog skulle man kunna komma på ännu snyggare sammansättningar av fonem än så om man bara försökte.

Det är ju tur att man växer ibland. Jag fyller 33 det här året och nu säger jag med ett tredjedels liv i ryggen att det inte finns något namn som är vackrare än Jesus. Jag har växt upp från barndomen, in i tonåren och vidare in i en ung vuxens liv. Jag har bott i en handfull städer, besökt rika och fattiga länder, sovit i fina hotell och under en tältduk på den afrikanska savannen. Jag har blivit make och pappa. Jag har varit arbetslös och jag har arbetat hårt. Jag har varit på bröllop och jag har varit på begravningar, jag har lämnat och hämtat och skjutsat och vakat som far till barn som inte längre är särskilt små. Ett tredjedels liv har jag levt och Jesus är det vackraste namn som finns.

Det handlar ju inte om ljuden, eller hur? Vi ogillar ju inte namnet Hitler på grund av dess hårda konsonanter utan på grund av allt det där som namnet representerar. Jesus är det vackraste namn som finns, för hans kärlek är gränslös och hans tålamod med mig är inte av denna jord. Han botar de sjuka. Han öppnar de dövas öron. Han ger de prostituerade värdighet och framtidstro. Han förlåter ständigt. Han ger en chans till, hela tiden. Han uppmuntrar konstant. Han tror på dem som inte tror. Han hoppas på dem som gett upp. Han vet att jag heter Jens. Han räcker ut sin hand och ber mig följa med, han trampar upp stigen, han lyfter mig över gyttjan, han drar upp mig ur all smuts jag vältrat mig i.

Jag tänker ibland att det var mitt namn han skrek ut när spikarna borrade sig genom hans händer. Jag tänker att det inte bara var ett vrål, att det var en påminnelse om varför han gjorde det, att det var ett rop efter mig som fortsätter att eka två tusen år senare. Jag hör det där vrålet ibland och då kommer jag springande med alla mina trettiotre år och de där texterna jag inte förstod som barn katapulteras över mina läppar i ett ostämt vrål tillbaka.

För det finns verkligen inget vackrare namn än Jesus.

Jens Charlieson

Satiren, och komiker som saknar balans

Jag lovar att inte ödsla rader på en massa självklarheter. Eller jag lovar att åtminstone försöka. Idag fyller med rätta varje tidning i världen sina ledarsidor åt att fördöma terrorattacken som drabbade Paris. Dådet fördöms, yttrandefriheten understryks.

Minns ni hur man som barn kunde reta sina syskon utan att röra vid dem? Reta kanske är fel ord men man visste att de hade all rätt att bli irriterad om man petade på dem, så istället höll man handen precis framför deras ansikte. ”Jag rör inte dig”, informerade man. Och när de blev irriterade så hade man försvarstalet som på en laminerad lapp i huvudet. ”Vadå – har inte jag rätt att hålla handen där? Äger du all luft omkring dig eller? Nä, just det.”

Satir är en konstform som kräver sin balans. Men det vågar man knappt säga en dag som den här. En dag som den här bör man istället lyfta satirens fana högt över alla gränser. Man bör skryta om den, tala om hur viktig den är och framför allt hur gränslös den är. Vi ska skratta terroristerna i ansiktet, skrev Özz Nûjen på Expressens kultursida, och så berättar han att det är vår skyldighet att skämta om allt. Jag försökte hålla med honom, men där tog det stopp. För där har han fel.

Där har han så förskräckligt fel att man måste ställa sig frågan om han bara har blandat ihop begreppen. Är det inte ordet rättighet han letade efter? Visst måste det vara så? För visst har vi rätt att skämta om allt. Visst ska man kunna rita vilka bilder som helst utan att ens behöva tänka tanken att någons knytnäve eller blykula kan komma farande när bilden publicerats. Men ens rättighet är inte ens skyldighet – man måste inte göra allt man får – och därför finns all anledning att kritisera komiker och satiriker som saknar den nödvändiga balansen.

Jag vill visa respekt för saker som du älskar. Saker som du vördar, som ligger mitt i ditt hjärta och liksom vibrerar varje gång ditt hjärta slår. Din mammas gravplats. Din lilla dotters oskuldsfullhet. Du vet, allt sådant som du älskar så djupt och som berör dig på ett sätt som ingen annan människa på jorden kan förstå, allt det där som du har lindat in med bomull runt ditt hjärta – det äger jag all rätt att förlöjliga och förnedra. Sådan är den yttrandefrihet som måste försvaras till sista bokstaven. Men kom igen. När jag vet hur ofta du står där vid din mammas grav, när jag ser hur mycket den betyder för dig – måste jag då verkligen driva med den? Är det inte bättre att låta bli?

Behöver jag förtydliga min avsky för terrordådet nu? Behöver jag understryka att ingenting i hela världen kan rättfärdiggöra att någon medvetet rycker ett dussin män och kvinnor från deras familjer för alltid? Jag hoppas inte det. Jag hoppas att den avsky jag känner inför allt sådant på en nanosekund faller inom kategorin för den typ av självklarheter som jag lovade att inte ödsla några rader på.

Ja, det är din rätt att skämta om vad som helst. Men du bör ha vett nog att låta bli. När jag som barn hade försvarat mig och sagt att jag minsann hade rätt att ha handen där strax utanför mina syskons skinn, så hängde ändå den självklara motfrågan i luften. Men kom igen – måste du? Du tycker det är kul. Folk som ser på kanske tycker det är kul. Men du gör din syster ledsen.

Jag lider med Frankrike idag. Med familjerna, släktingarna, vännerna. Med poliserna och journalisterna. Med muslimerna som ännu en gång måste förtydliga det milsvida avståndet mellan dem och de båda förövarna. Med flyktingarna som än mer riskerar att möta kalla blickar och stängda dörrar. Jag lider med dem, och jag är stolt över min rättighet att säga vad jag vill, skriva vad jag känner, rita vad som helst. Så blev det några raders självklarheter, trots allt.

Satir är en konstform som kräver sin balans. Den är inte gränslös. Den kan inte ursäktas från all form av förståelse och medmänsklighet. Den kan inte ständigt hänvisa till sina rättigheter, som om yttrandefriheten berövat dem all solidaritet. Det är när satiren lyckas stå kvar på den där styva linan utan att falla åt varken höger eller vänster, varken åt övertramp eller åt mesighet, som den hittar sin rätta plats i ett fritt och respektfullt samhällsklimat.

Jens Charlieson