Det går inte längre. Jag har försökt undvika att skriva om den pågående debatten om barnmorskan Ellinor som blev av med sitt jobb för att hennes samvete inte tillät henne att medverka vid aborter. Jag har försökt undvika att skriva något för jag har verkligen, verkligen inte tid, men så sitter jag ändå här vid tangentbordet som en magnet mot kylskåpet.
Min text ställer sig i Ellinors försvar, därför att möjligheten till samvetsfrihet måste vara en självklarhet i denna fråga. Anledningarna är många, men jag menar att den mest grundläggande anledningen, alltså det som gör samvetsfrihet till en så självklar rättighet i mina ögon, är abortfrågans oerhörda komplexitet.
Det finns något problematiskt i att en barnmorska står inne i en förlossningssal och kämpar och sliter för att rädda ett barn som vill ta sig ut i dagsljuset för tidigt, hon läser noga av alla skärmar och alla utskrifter, hon försöker lugna mamman som förtvivlat gråter över att hennes son eller dotter kanske inte kommer att överleva. Sen går barnmorskan ut ur det rummet och in i nästa, och där avslutar hon ett annat liv som bara är ett par veckor yngre.
Det finns något problematiskt i att det som skiljer de båda bebisarna åt, förutom den tunna sjukhusväggen, inte i första hand är de tio dagarna som en är äldre än den andra, utan det faktum att det ena barnet är önskat – men inte det andra. När blev livet så subjektivt?
Eller, låt oss för en stund säga att skillnaden inte alls är hur önskat eller oönskat barnet är. Låt oss för en stund säga att det faktiskt är de där få dagarnas åldersskillnad som gör ett av barnen till ett foster och det andra till ett barn. Vad är det då som händer, rent biologiskt, under dessa dagar? När switchar, om du ursäktar min förkärlek till engelskan, livet från off till on? När switchar ett barns mänsklighet från off till on?
Ämnet är delikat, så låt oss hålla oss till rena faktum som vi alla är överens om: Jag är en människa. En gång var jag bebis. Då var jag också människa. Men eftersom jag inte alltid har funnits så fanns där en tid då jag inte var människa. Jag var ingenting. Kanske en tanke eller en dröm, men inte mer än så. Det är ett faktum. Så när, när, NÄR gick jag från att inte vara människa till att vara människa? När hände detta? Det, och bara det, är intressant om ämnet abort ska diskuteras på ett sakligt sätt. Allt annat är som att försöka lösa komplicerade ekvationer utan att först förstå sig på plus och minus.
Texten handlar inte om abort, utan om ifall barnmorskor ska ha rätt att inte medverka vid aborter, ifall deras samveten säger nej. Men jag skriver det jag skriver för att visa att även om vi lägger ifrån oss våra åsikter, vår religion och våra egna tankar om detta med abort, så är frågan ändå oerhört komplex. En gång i tiden, för sisådär trettiotvå år sedan, var det okej för vuxna människor att avsluta mitt liv, men nu är det inte det. Inte därför att jag nu har ett hjärta som slår, för det hade jag även då. Inte för att mina organ inte fungerade, för de var lika utvecklade då som de är nu. Inte för att jag saknade fingeravtryck, för precis samma fingeravtryck dekorerade mina små fingrar då.
Det är inte orimligt att en barnmorska, som studerat så länge för att hjälpa föräldrar att bli föräldrar, trots Sveriges lagstiftning känner en viss tvekan över att dra en liten switch från on till off. Hon finner ingen tröst i att Sverige har bestämt att en liten persons liv och mänsklighet inte switchar till on förrän i vecka 18. Eller i vecka 22, om kvalificerade personer säger det. Eller i vecka 12, ifall man är på andra sidan Öresundsbron.
I en sjukhussal räddas ett liv. I en annan avslutas ett dito. Åldersskillnaden mellan de två är försvinnande liten, kanske bara några dagar. Men det ena livets föräldrar går sönder på insidan av tanken på att det lilla livet kanske inte kommer att klara sig. Det andra livets föräldrar går sönder på insidan av att de inte vill eller tror sig klara av att låta det leva. Och så, på precis det sättet och med blytunga tårar på båda sidor sjukhusväggen, låter vi det mänskliga livet och människovärdet avgöras av hur önskad och hur älskad man är.
Djupt inne i en barnmorska som heter Ellinor finns det något som säger att detta bara måste vara fel. Det finns något inom henne som säger att människovärdet måste vara mer absolut än så, som vädjar till henne att inte låta hennes händer gå den typen av ärenden, som ber henne att helt och hållet överlåta sitt kunnande och sin skicklighet till att hjälpa föräldrar att bli föräldrar.
Det måste finnas utrymme för frihet att välja sitt samvetes röst, när den ropar i full kraft. Det är inte orimligt att aborter ifrågasätts, när ingen vetenskap i världen kan tala om när jag fick min mänsklighet, när mänskligheten och mitt mänskliga värde switchades till on. Det är inte orimligt att ifrågasätta ett system som låter livets värde avgöras av hur älskad, önskad eller omtyckt man är. När vi gjort livet så subjektivt måste vi acceptera – och förvänta oss – en stor variation av ställningstaganden, även inom vården.
En dag slutar mitt hjärta att slå. Då switchar livet off. En dag började mitt hjärta att slå. Så när, om inte då, switchade livet on?
Jens Charlieson