Bakom mig finns inget fult

Posted on

Ett steg till, och sedan ännu ett. Djupa, varma andetag som bryter genom kylan i ett moln av rök. Bakom mig lämnar jag två oregelbundna streck i snön, streck som avbryts av platsen där foten sätts ner. Jag plumsar genom snön som en björn i vattenbrynet.

Jag promenerar genom livet. Långt där bakom ser jag dagen då jag föddes. Snön var orörd i några år, men sedan blev kängorna tunga. Jag minns att jag för länge sedan läste om någon som tycktes leva ett viktlöst liv som inte lämnade ett enda spår i snön. Viktlös har jag inte varit. Någonstans där bakom finns den där gången då jag för första gången ljög, som ett fotspår i snön. Där finns den första gången jag pratade om min kompis med ord jag aldrig hade valt om han var nära. Där finns den första gången jag röt till åt mina barn utan att de egentligen hade gjort något fel, gången då jag var arg på dem av ingen annan anledning än att jag var trött.

Ser alla dessa fula spår i snön, dessa ärr i livet, dessa hål som ekar av tomhet. Minns inte att någon för länge sedan berättade för mig att det Jesus gjorde på korset räcker.

Där i fotspåren i snön finns också andra gången jag ljög. Andra gången jag gjorde mig rolig på min väns bekostnad. Andra gången jag jag var för trött för att vara en bra pappa. Och så finns den tredje gången. Och fjärde. Tionde. Hundratjugosjunde. Jag fortsätter gå med tunga steg genom ett snötäcke som börjar kännas alltmer övermäktigt. Det kanske är för att snön är djupare nu. Det kanske är för att mina krafter börjar avta. Det kanske är alla dessa gamla fotspår som rasar över mig, som stänger in mig i ett sönderbombat hus där väggarna inte orkar bära taket länge till.

Stannar. Vänder mig om och ser på spåren som tycks fortsätta i all oändlighet. Böjer mig ner och samlar ihop lite snö som jag sedan varsamt häller i mina senaste spår. Tar en näve till och fyller hålen. Stryker händerna längs snön för att få det att se naturligt ut, för att få fotspåren att försvinna. Ger upp och fortsätter att gå. Fortsätter att uppleva glädje och sorg och skratt och tårar i en själ som är ärrad av sin egen dumhet.

Sen plötsligt står han där. Tar min hand. Pratar med mig. Jag känner hur jag svävar. Jag protesterar, säger nej, säger att jag har ljugit och skrikit åt mina barn, säger att jag har försökt sopa igen spåren över allt skit jag har gjort, säger att jag har försökt, att jag verkligen har det, men det går ju inte, säger att jag har ljugit minst hundratjugosju gånger, säkert upphöjt i tio, säger att det blir aldrig bra, jag är ledsen men det går bara inte, säger att spåren i snön är alldeles för djupa för att kunna rättas till.

Då ser han på mig med undrande ögon. Vilka spår? Och så tittar han sig omkring och så svävar vi fram över det vita snötäcket, och vi är viktlösa som en snöflinga i lagom vind. För bakom mig finns inga fotspår, inte ett enda. Bakom mig finns inget fult. Bakom mig finns bara ett orört landskap som berättar för mig att det Jesus gjorde på korset räcker.

Jens Charlieson

One thought on “Bakom mig finns inget fult

Vad tycker du?