Drömmarna jag drömde en gång.

Jag minns honom fortfarande, killen som satt på stentrappan utanför en skola i Bulgarien. Han var tjugo år och ögonen blänkte i motljuset, mer och mer tills en blinkning tvingade tåren att skapa sin bana utför kinden. Dagen innan hade han sett sitt första stora mirakel, han hade känt den hårda kramen från en man som inte längre var sjuk, han hade känt en annan mans tårar absorberas i sin ljusblå t-shirt. Jag minns Jens, 20 år gammal, en vårkväll i Bulgarien.

Jag är trettiotvå idag och alla de där tidiga versionerna av mig själv börjar kännas avlägsna. Jag har alltid varit sammankopplad med dem men nu börjar de flyta, märker jag, de börjar sväva och hur mycket jag än sträcker på armarna så kan jag inte riktigt nå dem. Jag minns tioåringen som på ett disco (för kalas hade blivit barnsligt) svarade ”Evangelist” på frågan vad jag ville bli när jag blir stor. Alla undrade vad en evangelist var och inte ens min djupt rotade blyghet stoppade mig från att förklara att en evangelist var en sån som reste runt och predikade om Jesus.

Tioåringen var jag, men så känns det inte längre. Jag har blivit för vuxen, för tillrättalagd i min ålder och när jag ser min sjuåriga dotter så förstår jag den fina låten bättre än någonsin. ”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land”. Barnet har varit jag en gång och jag försöker fånga honom, hålla honom nära mig, berätta för mig själv att han är jag, men han blir mer och mer ett främmande folk och han bor i ett främmande, främmande land.

Femtonårige Jens åkte på konferenser och skrålade ut låttexter som handlade om att förändra världen. Han lyssnade på folk som sade åt honom att om ingenting händer – händ själv, och han tyckte att det påhittade verbet händ var kul. Och han skulle hända, drömmarna om att förändra världen skulle hända, så var det bara.

Jag minns 22-årige Jens. Han gick på bibelskola och livet var Jesus. Det fanns inget annat. Han gick upp tidigt på morgonen för att umgås med Gud och läsa sin Bibel. Klockan var så ung när den ringde att 32-årige Jens har svårt att förstå honom, svårt att förstå hur det gick till, svårt att minnas beslutsamheten som tvingade upp honom ur sängen. Vart tog den vägen? Var har jag förlagt den? Finns den kvar någonstans inom mig eller föll den mig ur händerna när livet av praktiska skäl tvingades innehålla mer än bara Jesus? Råkade jag lämna den ifrån mig när jag sträckte mina händer mot en blodig liten nyfödd flicka där på Akademiska Sjukhuset för sju år sedan? Eller tickar den inom mig, som en instängd bomb, som en liten gnista som väntar på en puff av syre?

Jag känner hur alla dessa tidiga versioner av mig själv försvinner bort i dimman, men soldaten jag aldrig varit befaller mig att ställa mig i ledet. ”Givakt”, ropar han och jag bäddar snabbt min soldatsäng och springer mot min plats. Jag lyssnar noga på vad han har att säga. Han talar om ansvar, och jag minns pojken som skulle bli evangelist för att det var hans enda sätt att uttrycka sin längtan efter Gud. Han talar om ansvar, och jag minns tonårspojken som skrek ut ”I’m gonna be a history maker” med målbrottsröst. Han talar om ansvar mot de drömmar som den unge Jens bar på, ansvar mot 20-åringens blanka ögon på en stentrappa i Bulgarien, en skyldighet att låta hans dröm om ett mirakelliv med Jesus gå i uppfyllelse. Vem är jag att stoppa honom?

Jag minns en version av mig som ville skriva texter som förvandlade världen, åtminstone för någon. Och jag vet att jag kan sluta skriva. Jag vet att jag kan sluta jobba så hårt. Jag vet att jag kan lägga mina pengar på semestrar och hus, på bilar och kläder med pressveck. Jag vet att jag kan sitta i soffan på kvällarna, hyra bra filmer och allt det där som jag ju faktiskt gillar, men jag minns en version av mig som ville förändra världen. Han andades igår, han satt på den här stolen igår, skrev ännu en text igår. Han bad till sin Gud igår, bad att han skulle få skriva en text som på riktigt betyder något, som inte bara ger likes och delningar och hejarop, som på riktigt gör en verklig och djup och äkta skillnad.

Jag minns mannen som satt på stentrappan i Bulgarien. Minns hur han tiggde och bad om att på något sätt få vara med. Det behövde inte vara fint, tänkte han, det behövde inte vara mycket, det behövde inte ge något som helst erkännande – bara han fick vara med. Han svävar inte bort ifrån mig längre, för min trästol står där intill och tillsammans ser vi de onådda folken och de är vår stora dröm. Vi vill vara med. Det behöver inte vara fint. Bara en enkel trästol och en enda text, någon gång, som får betyda något på riktigt.

Jag svarar tioåringen idag. Jag svarar femtonåringen, tjugoåringen och alla de andra som en gång drömde och längtade och hoppades. Det är mörkt ute. Bredvid mig står en mjuk soffa med kuddar och två varma filtar, men jag sitter på min trästol och skriver till mina drömmar om de onådda, ännu en kväll.

Händ, skriver jag. Händ.

Jens Charlieson

Tvåhundra missionärshänder i Mbeya, Tanzania

Jag älskar att åka bil i Afrika. Den starka doften av bensin som fräter sig djupt in i näsborrarna och alla dessa kvinnor som går längs väggrenen med stora bananklasar på huvudet. Halshuggna höns till försäljning och chaufförer som tutar och ropar åt varandra. Det är inte ilsket, inte alls, man hälsar på varandra i vägkorsningarna och när man tutar så är det bara för att alla ska veta att ”här kommer jag”. Hittar man ingen lucka i trafiken så ljustutar man, hoppas på det bästa och kör. Livsfarligt, givetvis, men effektivt.

Dagen innan festivalen ska börja sitter jag uppe på festivalscenen med ett tiotal arbetare omkring mig. Scenbygget är i sin slutfas och ett dygn senare kommer fältet att fyllas. Det börjar bli verkligt nu och när jag sitter där kan jag blunda och se skarorna. Jag kan se tusentals händer som lyfts och jag vet att det inte finns någon annan plats på jorden där jag borde vara. Vi borde aldrig vara någon annanstans. Vi borde alltid finnas här, tänker jag, mitt bland folket, vi borde bygga dessa scener, vi borde hyra sådana här fält, vi borde bygga team och strukturera uppföljning, det är det här vi borde göra. Jag kan blunda och höra den stummes väsande röst, jag kan höra hur hans stämband frenetiskt jobbar med att anpassa sig till sin nyfunna frihet, jag kan se hans ansikte när han uppmanas säga några enkla ord på swahili, hur han öppnar sin mun, hur han hör en röst som han inte alls känner igen, hur han sakta förstår att det är hans egen röst, att hans stämband för första gången på så länge lyder honom.

Omkring mig fortsätter arbetet med att färdigställa scenen. Svetten rinner, folk bär och pekar och klättrar. Jag hör någon viska till Jesus medan han bär några järnrör uppför rampen, det är så bortkastat utan honom.

Samma morgon hade jag stått i ena hörnet av den stora salen där alla teamen samlades, och sett tvåhundra missionärshänder lyftas till Jesus. Jag älskade att stå där, att se händerna, att tänka på vilka händer det var som egentligen lyftes. Precis de händerna hade under ett års tid stängt av väckarklockan, klätt sin kropp i arbetskläder, styrt sin bil mot jobbet, sågat sina brädor eller skrivit sina mail. På kvällen hade de knappat in koden på sin bankdosa, betalt sina räkningar och så hade de vänt och vridit på siffrorna, flyttat pengar mellan de olika kontona och gjort allt som krävdes för att placera några hundralappar på sitt Mbeya-konto.

De glänste, dessa missionärshänder, för de hade stått i klädbutiken för att köpa nya jeans men valde att lägga tillbaka dem på sin plats, valde att hölstra sitt Mastercard, valde missionsresan. De hade fortsatt att köra omkring i den gamla bilen utan AC, för en ny skulle varje månad kosta en liten bit av Tanzania. Det var precis de händerna som lyftes den morgonen. De hade hört himlen ropa efter folket i Mbeya och de satte sina händer i arbete för att besvara ropen. Det var vackert som en solnedgång.

Några dagar senare är festivalen över. Vi har då bett med 1116 människor till frälsning på Mbeyas gator och torg, långt borta från festivalscenen, efter en enkel predikan av någon av teamarna. Under festivalens fem kväller har 35.000 människor bett Jesus flytta in i deras hjärtan och folkskaran har växt till finalens 80.000 besökare.

Afrika är så vackert. Så annorlunda. Varje gång jag åker bil på de där slingriga vägarna så lägger jag pannan mot fönstret och suger in allting, ser allting, känner imaginära dofter från allting. Vi flyger hem, fortsätter jobba, fortsätter hölstra vårt Mastercard, fortsätter att veva ner bilens fönsterrutor när solen steker. Tänk att vi får slita och svettas för det här. Afrikas huvudstäder ropar på oss och snart står vi där igen, precis där vi hör hemma.

Jens Charlieson

Ola Salo, jag tror på dig

Jag har tänkt mycket på Ola Salos låt Breaking up with God sedan första gången jag hörde den. Den spelades ju i lördags också, i TV4:s stora höstsatsning Så Mycket Bättre, och jag är nog inte ensam om att bli lite ledsen när jag hör den.

Den är ju ren magi, egentligen. Det finns något i Olas låtar som alltid fångar mig, trots att musik aldrig fångar mig. Jag har flera gånger försökt förklara för folk att jag älskar hans musik och jag älskar hans texter – men jag tycker inte om hans texter. Det går inte riktigt ihop, jag vet det. Men jag menar att han är ett stilistiskt geni, hans sätt att placera ord efter ord, att bygga meningar, att välja de där oväntade orden som säger så mycket mer än bara orden själva – allt det där gör hans texter så otroligt bra. Det är budskapen jag ofta inte tycker om, och det är ju så han sjunger – med budskap.

”I’ve had it with shame, I’ve had it with sorrow, now I’m breaking up with God. And the devil too. Now I wanna dance the night away.”

Jag blir alltid lite ledsen när jag hör om hans uppbrott med Gud, och jag förstår att du tror att moralkakan nu är på väg att levereras. Men nej, inte riktigt. Han får göra slut med Gud om det är vad han vill, men det finns två andra saker som jag reagerar på när jag hör texten. Det första är anledningen som han ger till sitt uppbrott. Han är trött på skammen, trött på sorgen, och därför gör han slut med Gud. Jag förstår inte. Vilken skam? Vilken sorg? Kanske fanns sådant i kyrkan som han en gång var med i, men det finns inte hos Gud. Kanske låg domedagspredikningar från barndomen och spökade i hans sinne var gång han skulle sova. Kanske var hans uppväxt full av pekande fingrar och skrämselpropaganda och ett evigt fördömande av allt som känns kul – men sådant sysslar inte Gud med.

Får jag säga vad jag tror? Jag tror att han lämnade en livsstil mycket mer än han lämnade en Gud. Jag tror att han blev trött på att känna skuld när han inte kunde leva upp till den höga moraliska standard som predikades och att han ville annat med sitt liv än att sitta tyst och le snällt. Jag håller med honom där. Jag tror att han tröttnade på strukturerna och rutinerna, på alla tråkiga ritualer och regler, regler, regler.

Jag tror att han tröttnade på allt hyckleri som han såg i de där kyrkliga miljöerna, att han tröttnade på alla trånga tankegångar, på att allt ändå bara verkade vara hämtat från en gammal bok som borde uppdaterats för länge sedan. Jag tror att han lämnade en religion, ett sätt att leva, en kyrka mycket mer än han lämnade en Gud, för en sådan trodde han nog aldrig riktigt på. Eller så gjorde han det en gång, men barndomen och uppväxten gjorde Gud synonym med livsstilen och så fick han nog. Kanske var det så.

Jag tror på Ola Salo. Han verkar vara ödmjuk och öppen, verkar fundera och tänka och filosofera, och jag värdesätter sådant högt. Jag tror att alla har känt det han kände när han skrev låten. Alla har någon gång fantiserat om hur härligt det vore om det inte fanns något rätt och fel, om man bara kunde göra det som just nu känns kul utan att behöva tänka på hur det känns om fem minuter eller fem dagar. Det var dit han ville fly, tror jag, dit där det inte finns någon skam eller skuld över allt skit man gör och så trodde han att den platsen kallades laglöshet. Som Sarah Connor blev rädd för mannen som skulle rädda henne sprang han rakt mot Terminators dubbelpipiga hagelgevär.

Det är hans enda misstag. Och det sker precis över allt, precis hela tiden. Man tror att Gud slutar finnas om man ignorerar honom. Man tror att himmel och helvete slutar finnas om man bara bestämmer sig för det. Man tror att Gud slutar bry sig om ens liv, om man slutar bry sig om hans. Men Gud kan inte sluta bry sig. Däremot kan han lämna dig i fred, om det är vad du vill, och det leder mig till den andra saken som jag reagerar på i Ola Salos mästerverk till låt.

Ola sjunger att han vill göra slut med både Gud och djävulen och så vill han dansa sig genom natten, och det är det som gör mig brydd. Det jag reagerar mot är alltså inte att han vill göra slut med Gud – det får han göra om han vill – men jag känner att det är viktigt att han förstår att det inte går att göra slut med dem båda. De båda är nämligen som en gungbräda. När du trycker ner den ena så åker den andra upp. Båda kan inte regera där uppe samtidigt och båda kan inte kastas i rännstenen på samma gång. Man kan göra slut med Gud om man vill, men i hans frånvaro dansar man med djävulen om natten. Det är som att säga att man vill göra slut med både umgänget och ensamheten. Eller att man vill göra slut med både livet och döden. Ola Salos låt är därmed en logisk omöjlighet, och det är viktigt för folk att känna till det. Man kan inte vara utan dem båda.

Man måste välja.

Det är därför vi andas idag. För att välja. Men Ola, tro aldrig att skuld och skam kommer från Gud. Tro aldrig att omöjliga regler och gråa vardagar kommer från honom. Du är trött på skulden och skammen, trött på sorgen, trött på allt det där som du såg i din barndom. Jag förstår det. Religion har den effekten på människor, men inte Gud. Du vet att Gud blev människa och dog på ett kors. Han sjöng med dig, förstår du. Han sjöng din majestätiska låt från himlen innan han lämnade den bakom sig för att födas som en människa:

”I’ve had it with shame, I’ve had it with sorrow, now I’m putting an end to it. And the devil too.”

Nu ser han ingen skam och ingen skuld. Nu ser han förbi allt det där, förbi alla hårda lager, alla misslyckanden, alla ångestfyllda nätter, alla märkliga tankar, allt skit i bagaget. Nu ser han förbi allt annat – och kvar finns bara du.

Jens Charlieson

Nu ogillar Aftonbladet nästan hela världen, igen

Det är nästan otroligt. En artikel på ledarplats i Sveriges största kvällstidning var vad som krävdes för att ge vårt kungliga hov darriga knän. Några radioinslag räckte för att få ett av våra största universitet att stänga sina dörrar för organisationen Scandinavian Human Rights Lawyers. Tänk att vi är så rädda av oss.

Organisationen arbetar alltså för att stärka de mänskliga rättigheterna och organiserade en konferens på Uppsala Universitet där drottning Silvia skulle ta emot deras årliga pris Scandinavian Human Dignity Award. Några dagar innan konferensen och prisutdelningen skulle gå av stapeln skriver bland annat Aftonbladets Eva Franchell att organisationen är ”en del av anti-abortrörelsen” och genast började twitter-debatterna gå vilda. Igår lät drottningen meddela att hon inte längre kan ta emot priset. Den officiella anledningen är att ”traffickingfrågan har kommit i skymundan” och det är givetvis bara en skenorsak. Jag har svårt att tänka mig ett mer effektivt sätt att låta traffickingfrågan komma i skymundan än att själva huvudpersonen ställer in sin medverkan till en konferens om just trafficking.

Tidningarna jublar, och det är mot dem jag reagerar, snarare än mot drottningens agerande. Tidningar och radio sticker ner sina pekfingrar i glaset och rör runt som vildar tills vattnet är i rörelse och det opolitiska kungahuset har stängts in i ett hörn där enda utvägen är bakdörren. Ibland är saker fel, då blåser det på riktigt, men inte den här gången. Det Aftonbladet fick nys om var att samma personer som nu uppmärksammar trafficking tidigare har riktat frågetecken mot Sveriges höga aborttal – och genast började de röra. Att konferensen inte hade något med abort att göra spelar ingen roll, för om man är emot abort så har man inget vettigt i vårt samhälle att göra. Tack, Eva Franchell, budskapet har gått fram.

Besattheten av att svartmåla varje person som har något negativt att säga om abort är bortom alla proportioner. Frågan är hur långt man vill låta det gå. En av dessa advokater hjälper en gammal tant över gatan och genast springer Aftonbladets ledarsida fram och rör upp en storm i den lilla tantens glas: ”Hennes hjälp kan du inte ta emot – hon är emot aborter, förstår du”. Eller jag, som både här och här och här har skrivit om abort, tar upp min plånbok för att hjälpa en tiggare på Stockholms gator och genast är pekfingret där. ”Det är bättre att du går hungrig, sörru”.

Men kära Aftonbladet, det går att göra gott trots att man ifrågasätter abort. Det går att hjälpa traffickingoffer trots att man lider av en djup respekt för det mänskliga livet. Kanske är det själva kvalifikationen för att överhuvudtaget kunna hjälpa. Ni vet, motståndet mot abort är inte sprunget ur ondska eller ur kalla hjärtan utan ur en sympati med Dr Seuss bevingade ord: ”A person’s a person, no matter how small”. Jag förstår att ni inte håller med honom. Jag förstår att ni hade attackerat honom med full kraft om han levt idag, att ni hade haft era åsiktsdomderande fingrar framme, stängt in honom i ett hörn där hans enda utväg var att formulera om den fina texten till något som passade era högst personliga åsikter bättre. ”A person’s a person, when he turns arton veckor”.

Jag förvånas ofta över att en tidning som är så stolt över man ”gillar olika” inte alls gör det. Kanske gillar man olika hudfärg, olika språk och kulturer, men inte olika åsikter. Där går tydligen en viktig gräns. Och eftersom mediasveriges åsikter inte sträcker sig långt utanför vårt lands gränser, så ogillar de större delen av världens befolkning. Så där. Jag bjuder på ett löp som kommer sälja lösnummer. ”Aftonbladet ogillar nästan hela världen.”

Jag försöker febrilt undvika att den här texten handlar om abort, för kärnfrågan är en annan. Den handlar om ifall vi i Sverige tror att det går att göra gott i vårt samhälle trots att åsikter går isär. Och det måste vara möjligt, för de drabbades skull. Abortmotståndares och abortförespråkares pengar mättar nämligen hungriga magar precis lika effektivt. Kristnas och muslimers och ateisters filtar värmer den hemlöse precis lika mycket. Och om nu Aftonbladet vill gå den vägen där ”felaktiga” åsikter på ett område stoppar hjälp till behövande på ett annat, så är det inte de stoppade organisationerna som blir lidande, utan den behövande som nekades hjälp.

Den här gången var det traffickingoffren som skulle uppmärksammas. De lever undangömda och bortglömda, de misshandlas och säljs som höns på en marknad men nu skulle de äntligen bli sedda. Människor skulle än mer förstå deras situation och börja agera. Traffickingoffren hade behövt det, de hade väl ändå varit värda det, men en tidning som inte gillar olika sade nej. Bra där, Aftonbladet.

Jens Charlieson

Valresultatet och män som tvivlar på sitt budskap

Jag hörde nyss Jimmie Åkesson inleda sitt segertal med ordet Sverigevänner. Samtidigt ser jag vänsterpartister räcka fingret åt honom och ropa slagord om att rasisterna ska bort från våra gator. Jag vet inte vad jag ska bli mest rädd för. Sverigedemokrater som använder en retorik som hördes skanderas på gatorna i Tyskland för sjuttio år sedan, mot Vänsterpartister som tror att höjda långfingrar kan knäppa främlingsfientligheten på näsan.

Så är det naturligtvis inte. Man kan kasta stenar mot rasister men man kommer aldrig att träffa rasismen. Stenarna träffar människan, människan får ont, blir arg och besviken och kastar tillbaka. Freden dem emellan försvinner bort i dimman och volymen och skriken blir allt högre för varje sten som kastas. Jag kan inte för min värld förstå hur man som vänsterpartist kan tro att någonting alls blir bättre av att man räcker sina meningsmotståndare fingret.

Tretton procent av Sveriges befolkning ser dagens resultat som något positivt. Åttiosju procent darrar. Undrar hur det ska gå. Undrar vilka partiers valmanifest man ska läsa för att få veta hur de kommande fyra åren ska se ut. Undrar vilka alla dessa tretton procent är, och hur det kunde gå så snett. För snett är det.

Det är också snett att rödfärgade vuxna män och kvinnor inleder fyra nya år av riksdagsarbete med att skrika slagord och peka finger, som om de inte förstår att höjda volymer inte förändrar en enda människa från insidan. Det är anmärkningsvärt att de inte tycks förstå att stenar som kastas sårar människor, att sårade människor sårar tillbaka, att klyftorna ökar. Inte minskar.

Man måste lita på sitt eget budskap. Man måste tro att det man själv predikar är bättre än allt det där andra som predikas. Tror man inte det så måste man åka på korståg för att utbreda sin religion. Tror man inte på det så måste man halshugga journalister från västvärlden inför en mobilkamera. Man måste sjunka ner i åldrarna till tiden då man inte kunde föra sakliga argument och allt man då har kvar är höga läten och uppsträckta långfingrar. Om man verkligen tror att det budskap man själv predikar är bättre än det de andra predikar så är man inte rädd för deras demonstrationer. Det är när man inte vågar lita på det man själv har att säga som man fruktar motståndarnas megafoner.

Jag är stolt över min kyrka som bara några dagar efter att SD fått tretton procent i riksdagsvalet klipper bandet till SOS Refugee Care. Flyktingar som strömmar in i vårt land omfamnas och välkomnas in i varma lokaler där de får enkel språkundervisning, god kvällsmat, långa samtal och väldigt varma kramar. Det är en annan sida av dagens valresultat. Ja, de där tretton procenten finns. Men också de åttiosju procenten finns och deras budskap är bättre. I SOS Refugee Care predikar vi ett varmare budskap som gör att jag inte kommer behöva räcka ett enda finger.

Jag behöver inte kasta en enda sten, behöver inte falla tillbaka till gamla tonårsmetoder och ropa ut slagord och ”jamendudå” i målbrottsröst, behöver inte kasta ut en enda rasist från mina gator. Budskapet blir ändå tydligt som kristall; våra armar är öppna för den som behöver dem.

Det är ett läskigt valresultat vi somnar till i kväll. Så när vi vaknar i morgon, låt oss hälsa på en främling till. En till som ser ensam ut, en till som inte är blond och blåögd. Låt oss ge en extra slant till tiggaren utanför Seven Eleven, låt oss prata med grannarna som heter Hussein och Hui, låt oss se i ögon, le sådär länge, klappa på axeln, bjuda till middag.

Så knäpper vi främlingsfientligheten på näsan. Vi gör det utan korståg, utan stenar, utan räckta långfingrar. Vi tror att medmänsklighet och den där gammalmodiga kärleken räcker. Det budskapet är bättre. Våga tro det.

Jens Charlieson

Gästblogg: ”I morgon tar jag mitt ansvar på allvar, gör du?”

Av Kristin Charlieson

I morgon tar jag mitt ansvar på allvar, gör du?

Jag sitter här och självrannsakan mig själv och tycker väl att jag under denna valdebatten kanske borde engagerat mig mer. Min svägerska gick in i en valstuga och frågade: ”Hur kan jag hjälpa er?” Varför gjorde inte jag det? Varför teg jag i debatten?

I morgon tänker jag klä upp mig och gå till vallokalen, högtidligt ska jag lägga tre lappar i tre olika kuvert och med dessa tre lappar visa Sverige hur jag vill att landet ska styras. Min röst kommer vara anonym, ingen kommer veta vem jag står upp för. Min röst kommer vara en av miljoner.

Men för att min röst inte ska vara anonym tänker jag höja den här för det finns vissa ideal som jag tror på över alla andra.

  1. Människors lika värde. Jag tror att alla människor är, var och kommer alltid vara lika värda. Det spelar ingen roll om du är född i Afrika, Asien, Mellanöstern. I min värld är du lika mycket värd som mina barn är. Det gör ont i mig när jag läser feta rubriker om politiker som vill kasta ut mina afrikanska vänner, politiker som tycker att våra pengar läggs bäst på flyktingläger så att vi slipper få hit dem, när politiker drar alla romer över en kant eller ser alla muslimer som något ont. I morgon lägger jag min röst på ett parti som delar min syn på människan.
  2. Män och kvinnors lika värde. Jag tycker debatten om feminism har blivit ensidig och kall. Jag vill inte rösta på ett parti som reducerar mig till ett kön, som vill tvinga fram min karriär med lag och kvotering, som vill tvinga mig att vara hemma kortare tid med mitt barn bara för att jag är kvinna och det skulle vara bra för min karriär. Jag tycker det är beklagligt när man hör feministiska debattörer säga att män är de största miljöbovarna för att de använder mer toapapper eller att man bör stoppa Förbifart Stockholm enbart för att det är mest män som kör bil. I morgon lägger jag min röst på ett parti som tror på jämlikhet.
  3. Familjens okränkbara värde. Jag tror på frihet under ansvar och jag tror på att om man får ta sitt eget ansvar för sin egen familj så mår familjen bäst. Jag vill inte att min eller någon annans familj ska tvingas in i ett system som egentligen är någons förhoppning om att kanske kan vi bli jämställda om vi delar lika i föräldraförsäkringen. Nej, vi måste ha en politik som låter familjen vara familj, den minsta byggstenen i samhället men den absolut viktigaste. När politiker ropar ”död åt kärnfamiljen” röstar jag på ett parti som ropar ”länge leve familjen”.
  4. Människans egenvärde. Min utgångssyn på livet är att vi är alla lika värda men vi är otroligt olika. Det ena tar inte ut det andra. Jag har en liberal syn här, det sticker jag inte under stolen med. Jag tror det viktigaste är att människan får springa med sina gåvor och drömmar och jag tror att vi måste skapa ett samhälle där alla har möjlighet att göra detta. Jag tror inte på att hämma folk med höga skatter eller tvinga någon att plugga vidare bara för att man ”ska”. Jag tror inte heller på att ta bort RUT där vi ser många kvinnor som fått chansen att bli entreprenörer, tror inte heller på att höja krogmomsen och ta bort chansen för ungdomar till det där första så viktiga jobbet. Vi måste låta varje människa växa till det de drömt om, och i morgon röstar jag för ett samhälle där alla får chansen – vad man än drömmer om eller brinner för.

Vilka värden är viktiga för dig?

Kristin Charlieson

Sälj inte din röst för billigt

Om en vecka är det klart. Då ligger alla röster där i runan, redo att räknas, redo att berätta för oss hur vårt land ska se ut de kommande fyra åren. Det är ett viktigt val och därför vill jag uppmana dig att inte sälja din röst för billigt.

Först och främst, minns det här: Du röstar efter din hjärtefråga men får mycket annat på köpet. Så är det oavsett vilket parti du väljer. Du kan inte bara köpa ett specifikt rum – du måste köpa hela huset. Våga därför se bortom din fråga. Våga gå husesyn i ditt parti. Våga undersöka de andra rummen också; både de där öppna hallarna och stora vardagsrummen, och de stängda sovrummen och de illa vädrade garderoberna.

En av riksdagens åtta partiledare sökte sig till politiken för närmare tjugo år sedan och drogs instinktivt till ett parti som ropade Sieg Heil när de demonstrerade. Partiet har snyggats till och allt det där extrema har tonats ner. Några av rummen har städats, men hela huset är byggt på en kall stengrund – ni vet en sådan som ropar ”det finns bara plats för första klass-passagerare i livbåtarna” när Titanic sjunker. Jag förstår att en del av det de säger låter bra, och jag förstår att ni desperat längtar efter förändring och här kommer detta nya parti med sina städade rum i gammeldags stil och det känns bekant på något sätt. Jag förstår det, men jag förstår också att de vindar som kommer med Sverigedemokraterna är alldeles för kalla för din smak.

Kom också ihåg hur förhållandet mellan individ och stat ser ut. Kom ihåg att individen inte finns till för staten, utan att staten finns för individens skull. Den finns för att underlätta för människan att leva sina liv så som de vill leva.

Jag och min fru börjar så smått komma ur den småbarnsbubbla som varje familj hamnar i under de där första intensiva åren. Vi slet som två adrenalinstinna arbetshästar med att pussla ihop våra liv; våra jobb, våra kvälls- och helgpass, våra lämningar och hämtningar, vår ansträngda ekonomi och bådas vår längtan att få umgås så mycket som möjligt med våra barn. Det var inte lätt, men flexibiliteten i det svenska systemet gjorde det möjligt. Och nu finns det partier – flera stycken och dessutom på båda sidor färgstrecket – som tror att de är bättre på att pussla med min familjs vardag än vad vi själva var. De vill ta bort den flexibilitet som räddade oss. Det är en överstatlighet av gammelöstliga mått. Jag vet att syftet är gott. Jag vet att man vill ha jämställdhet, och man tror sig kunna uppnå det genom att med våld vrida nyckeln till det egna hemmet ur händerna. Vårt hem, vår tid, vår familj, våra liv ska inte längre tillhöra oss själva.

”Vi ger jämställdhet” står tapetserat på väggarna i det där fina rummet som så många människor applåderar. Det rummet köper människors röster. Men vad står det egentligen i de andra rummen?

Jag är för jämställdhet, tro inget annat. Jonas Sjöstedt och Gustav Fridolin och Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt och undertecknad är alla precis lika mycket för jämställdhet, men vill ta olika vägar dit. Det fanns många vägar till ett utbyggt järnvägssystem i gamla USA, en av vägarna sålde människors frihet och tog dem som slavar. Det var effektivt och syftet var gott, men allt blev så fel. Nu eftersträvas jämställdhet och jag tvivlar inte en sekund på syftet, men när en partiledare står på ett torg och ropar ut att min frihet är till salu så måste jag protestera högt.

Det är intressant att notera att samma människor som förespråkar en styrning av människors privatliv är starka motståndare till att styra detsamma på andra områden. Vi ska minska antalet tonårsaborter och könssjukdomar genom upplysning och information – så brukar det låta. Inga nya regler ska till, vi ska vara fria och ha kul och testa oss fram och experimentera och som svar på alla konsekvenser ska vi jobba mycket med preventiv information. Inga överstatliga styrningar av samlivet, för det skulle inskränka på människors frihet. Men så fort barnen är födda gäller tydligen inte denna princip. Jämställdhet nås inte genom information utan genom tvång, menar de. Bestäm er nu. Tror ni att informationsspridning leder till förändring i människors sätt att leva, eller tror ni inte det?

Till sist. Oavsett hur det går i det här valet, glöm inte att vara generös. Om du har mycket så ge mycket. Om du har lite – ge så mycket du kan. Dela med dig till den som behöver. Tänk på den arbetslöse. Tänk på mannen som spelar dragspel i vägkanten, tänk på tjejen som tigger. Ge så ofta och så mycket som du bara kan, ge din tid och dina pengar och hela ditt hjärta till så många som möjligt. Så försöker jag uppfostra mina barn. Om jag behöver tvinga min dotter att dela med sig av sitt godis till hennes bror så har jag inte vunnit något. Hon ger då för att hon måste, och det är en liten smula ilska i gesten. Men när hon ger på riktigt, utan tvång, när hon ger för att hon vill ge, för att hon vet att generositet är vackert – då händer något stort. Därför måste staten veta sin plats. Jag måste ge till min dotter ibland och jag måste ge till min son ibland, men det finaste är när barnen lär sig att själva ta ansvar för dem som är runtomkring. Staten måste lyfta sin hand och se barnen vara generösa, se barnen ta ansvar för varandra. Ibland är barnen själviska och då måste det finnas ett skyddsnät, men det ska göra precis det. Skydda. Inte bära.

Rösta inte efter plånboken. Sälj inte din röst för några hundralappar mer i månaden. Din röst är dyrare än så, eller hur? Den säljs inte för mindre än medmänsklighet och frihet, eller hur? Den säljs inte till ett parti som kan visa upp fina salar, men som låser dörrarna till de nedre våningarna på Titanic, eller hur? Och den säljs inte till något parti som visar upp fina rum där alla människor tycks vara lika mycket värda, men där de andra rummen visar människor som alla är stöpta i samma fyrkantiga form, vars föräldrar detaljstyr allt därför att de inte litar på att barnen kommer sköta sig. Var rädd om din röst. Den styr landet.

Och vad du än gör, snälla, välkomna flyktingarna med ditt röstkort.

Jens Charlieson

Jimmie Åkesson och kejsarens beryktade tumme

Jag har ägnat kvällen åt att se SVT:s utfrågning av Jimmie Åkesson inför valet den 14 september. Jag har så mycket att säga om det.

En halv familj kommer till Sverige. På något sätt, fråga mig inte hur, så har de lyckats skrapa ihop slantar som blivit tillräckliga för resan hit. De ställer sig vid vår svenska dörr och knackar på, rädda till döds för vad som väntar dem på andra sidan dörren. Denna halva familj knackar igen, dottern känner av den oro som pappan försökt le bort och hon fäller tårar i tystnad. De undrar vad som väntar dem när dörren öppnas. De har hört om Sverige, men de vet inte. De har hört att de ler, de där vita människorna som öppnar dörrarna, men kanske ser de arga ut. De har hört att det finns änglaliknande drag hos folket i norr, men i deras mardrömmar är de monster.

Det är en halv familj som kommer till Sverige, för den andra halvan ligger två meter under jorden tillsammans med hundrafemtio andra kroppar. Tillsammans med sjuttiofem andra halva familjer.

”Låt oss lägga pengarna på bistånd”, säger Åkesson och pekar på hur våra pengar kan förvandla ett vidrigt flyktingläger i Mellanöstern till ett drägligt flyktingläger i Mellanöstern. Genom att säga nej när det knackar på vår dörr så sparar vi pengar som vi kan skänka till att bygga upp bättre flyktingläger, menar han. Vi kan se till att flyktinglägren får bättre tillgång till mediciner, så att de där halva familjerna är friska och starka när det är dags för dem att återvända till oroligheterna där hemma. Till det sönderbombade huset. Till skottsalvorna i kvarteren. Till hot om halshuggning och våldtäkt.

Så hör de monstret eller ängeln närma sig dörren, det krafsas med nycklar på andra sidan och den halva familjen håller varandras hand, de kramar varandras fingrar och de vet att hela deras framtid kommer att avgöras just där och just då. De har tagit sig till vår dörr och knackat på. De har tagit sig till sitt Colosseum vid den stora dörren in i Sverige och på andra sidan står kejsaren. Tummen upp, eller tummen ner.

”Jag har öppnat mitt hjärta […] för de här människorna”, säger Åkesson. Och så säger han att vi också har gamla människor på äldreboenden i Sverige som svälter ihjäl och han måste ha sitt hjärta öppet även för dem. Han navigerar skickligt genom den här typen av frågor men det är alltid, i alla sammanhang, en ynkedom att ställa behövande människor mot varandra. Den typen av retorik tar en våldtagen kvinna och en misshandlad kvinna och ställer dem mitt emot varandra, och säger till den ena: ”Se på henne! Ser du hur sönderslagen hon är? Jag kan inte hjälpa dig. Vi prioriterar hennes problem.” Den typen av retorik tar två föräldralösa små pojkar och ställer dem mot varandra och säger till den ena: ”Se på honom! Ser du hur ensam han är? Jag kan inte hjälpa dig – jag väljer att hjälpa honom.” Det är en ynklig retorik och en fullständigt vansinnig människosyn.

En halv familj kommer till Sverige. Den är halv, för den andra halvan har ryckts ifrån dem. De knackar på dörren och de knackar igen och dörren öppnas och pappan fortsätter att försöka le bort sin dotters oro, hennes tårar fortsätter att rinna och han går fullständigt sönder av att se de där tårarna falla mot marken.

Dörren är öppen och där står en man som ler, som räcker fram handen, som säger ”välkommen till Sverige”, som sen släpper pappans hand och öppnar sina armar, välkomnar honom med en varm kram och säger det igen. ”Välkomna, välkomna, välkomna.” Pappan sneglar ner mot vänster och där sitter en kvinna på huk med ett gosedjur i famnen, hon räcker fram den lilla nallen till flickan med tårarna och viskar ömt. ”Välkommen hit. Allt kommer bli bra.”

Så ska de tas emot, alla dessa människor som söker en fristad. Låt oss skapa den fristaden den 14 september. Kan ni hjälpa mig med det?

Därför står jag stadigt med Israel

Israel försöker febrilt stoppa terrorister från att skjuta sönder deras land och döda dess befolkning. Terroristerna gömmer sig bland sina egna civila som hamnar mitt i korselden. Vackra palestinska barn dör, och Israel får skulden. Det är en tragedi, det är sån tragedi att alla ord blir små och futtiga och löjliga.

Hamas har skjutit över åtta tusen raketer mot Israels civilbefolkning för att provocera fram ett krig som Israel inte vill vara en del av. Till slut har ändå Israels bägare flödat över och konflikten trappades upp, och jag vill ändå påstå att åtta tusen raketer vittnar om ett tålamod av modell större. Hur många raketer hade Norge hunnit skjuta in mot Sveriges civilbefolkning innan vi krävde att vår försvarsmakt skulle göra något åt saken? Hur många raketer hade vi kunnat skjuta över till Danmark innan vi fått svar på tal från de rödvita? Min gissning är att det hade börjat mullra ganska bra på våra regementen redan när den första lyftes mot skyn. En raket, vad var det? Två raketer, Norge beskjuter oss. Tre raketer, ska vi svara? Fyra raketer, nej vänta lite. Fem raketer, vänta lite till. 7999 raketer, nej inte ännu. 8000 raketer, så här kan vi inte ha det – vi måste få dem att sluta.

Det kan vara värt att fundera över om man verkligen kan sätta likhetstecken mellan mänskliga sköldar och omedelbar seger. Alltså, ska det verkligen vara så att om man bestämmer sig för att använda sig av mänskliga sköldar, vilket ju är Hamas sätt att kriga, ska motståndaren då bara lägga ner sina vapen och erkänna sig besegrat? Eller ska de ändå skjuta tillbaka, trots att man vet att en del av kulorna kommer att träffa på motståndarens sköld? När nu Hamas använder kvinnor och barn som sandsäckar runt sina skyttegravar, så lämnar de bara två alternativ till Israel: antingen skjuter de ändå, träffar sandsäckarna, träffar kvinnorna och barnen, eller så lägger de sig platt på ryggen och välkomnar en islamistisk terrororganisation att ta över det judiska folkets enda landstycke på jorden. Det är inget lätt val.

Även om det hade varit så att mänskliga sköldar innebar omedelbara segrar, så tror jag att få av världens arméer hade använt den metoden. Den är helt enkelt för grym. För de allra flesta är inte ens segerns sötma ljuv nog för att kompensera den beska eftersmaken av döda barn. Hamas verkar vara undantaget.

Hamas, alltså, jag har så svårt att förstå vad det är som får folk att sympatisera med dem. Oavsett vad deras mål är, och oavsett hur sakfrågan ser ut, så borde metoderna anses så avskyvärda att man bara inte kan applådera dem. Vilket motiv skulle kunna få oss att applådera terroristerna från elfte september? Vilka motiv skulle få oss att applådera självmordsbombaren som misslyckades på Drottninggatan i Stockholm? Vilka motiv skulle kunna få oss att applådera norrmanen som gick loss på en ö utanför Oslo? Vi gillar inte den typen av metoder. Vi tycker inte om den sortens krigföring. Ändå, av en anledning ingen har kunnat förklara för mig, applåderar så många svenskar terroristerna i Hamas som med precis dessa metoder attackerar judarna i Israel. Hur högt hade våra applåder ljudit om det inte var Israel de attackerade, utan vilket annat land som helst? Hade vi applåderat Hamas om de sköt raketer mot Stockholm? Eller New York? Eller Shanghai? Naturligtvis inte. Så vad är det som gör Israel så speciellt?

Israel sköt först, säger någon, och Hamas bara besvarar (med åtta tusen raketer) Israels oprovocerade attack. Först och främst verkar det högst osannolikt att Israel en dag skulle bestämma sig för att skjuta ner den smala landremsa som de gett bort i utbyte mot fred. Men om vi bortser från det osannolika i att Israels skott kom först, så har nu konflikten pågått under en så lång tid att det är nästintill omöjligt att avgöra vem som började. Konflikten har pågått i årtionden (årtusenden, om vi inte begränsar det till det nuvarande Israel) så till den grad att båda sidorna enkelt kan hitta anledning att skjuta om det humöret infinner sig. Hönan eller ägget. Israel eller Palestina.

Så, var är vi då? Vi har en tilltrasslad situation och vi kommer aldrig komma överens om huruvida hönan eller ägget kom först. Däremot har vi en demokrati till höna som gärna lägger ner sina vapen, och en terrororganisation till ägg som vägrar göra detsamma, som kommer att fortsätta skjuta och skjuta tills hönan ligger livlös och fjädrarna flyger i luften. Hamas kommer inte att sluta skjuta förrän Israel har upphört att existera, och detta gör de ingen hemlighet av. Med en sådan motpart är det svårt att diskutera.

Israel vill ha fred. Det vill inte Hamas. Och de är villiga att fortsätta offra sina kvinnor och sina vackra barn för att få världen att tro att Israel är bovarna i dramat. Jag är inte blind nog att tro att Israel är vår jords enda felfria land. Allt är inte försvarbart och lidandet är precis lika djupt på vilken sida av lägret man än befinner sig. Ett barn är inte först och främst israel eller palestinier, de är bara barn. Människor.

Vi står alla på samma sida vad gäller hemskheten i det mänskliga lidandet som denna konflikt orsakar. Jag lider med civila palestinier lika mycket som jag lider med civila israeler. Men äger Israel rätten att existera som stat? Ja. Har de rätt att försvara sig mot terrorister? Ja. Tar de till övervåld ibland? Säkert. Vill Israel sluta fred? Ja. Vill Hamas sluta fred? Inte förrän Israel upphör att existera. Vill Israel döda civila? Nej. Vill Hamas döda civila? Ja.

Vi kanske ska nöja oss där, för jag tror att den sista frågan ändå är den som bör tala om för oss på vilken sida vi ska stå. Israel vill inte döda civila, och de gör allt som står i deras makt för att låta bli. Hamas har under alla år gjort allt de har kunnat för att döda civila, och där finns den milsvida skillnaden mellan en modern demokrati i en annars omodern del av vår värld, och en terroristorganisation som inte hade dragit sig för att kapa fyra flygplan och störta dem rakt ner i Jerusalem den elfte september, om de fått chansen. För att skapa krig, och för att döda civila.

Israel har både juridisk och historisk rätt till landet och så fort Hamas och övriga grannar erkänner detta har vi fred i Mellanöstern. Äntligen.

Jens Charlieson

Dagboksanteckning inför Tanzania

Skrev några rader när jag satt på planet från Arlanda mot Tanzania, om hur det hela kändes och inte kändes. Nu är festivalen i hamn och jag och familjen har några dagars vila innan vi reser hem igen. Så här skrev pre-festival-Jens, som en liten dagbok, om allt som väntade:

Jag skulle kunna skriva om hur det hela känns nu men en sådan inledning känns lite för klassisk. Vi har förberett oss, kan jag skriva, vi har bett och fastat, vi har gjort rigorösa packlistor och följt dem till punkt och pricka. Och nu sitter vi äntligen här, skulle jag skriva, nu sitter vi här och spanar ut genom flygplansfönstren som visar oss en annan bild av hur Stockholm ser ut. Man har ju sett den förut, givetvis, men jag slås ändå av hur få sekunder av stigande som behövs för bilden av min stad ska förändras så fullständigt. Man lever verkligen i en bubbla. Allt tolkas utifrån den. Allt upplevs i den. Men i en flygplansstol några meter upp i luften förändras bilden helt och allt som är så stort där nere är så litet här. Mina ögon säger ibland till mig att träden är stora, att skogen är oändlig, men så sitter Gud i en helt annan stol, med ett helt annat perspektiv och undrar vilka träd det är vi egentligen pratar om.

Stockholm är en vacker stad, både nerifrån och här uppe. Men nu ser vi den inte längre, den finns kvar inom oss för den är vårt hem, men nu ser vi bara Mbeya.

Bredvid mig sitter Elton och tittar på en film, det är nog Röjar-Ralf. Han lutar sig mot mittgången ett par gånger varje minut för att se hur nära den där drick-vagnen har kommit, men det tar längre tid än han vill. Den senaste veckan har han sagt att när vagnen kommer så ska han säga ”Coke please”, men han har varit noga med att slänga in brasklappen att om han inte vågar så får pappa säga det istället. Elise ska ha en Fanta. Om Fanta inte finns så vill hon ha apelsinjuice och som en andra reserv har hon cola. Och i så fall ska hon också säga Coke please, för när man pratar engelska så är man alltid artig och säger tack.

Elton lutar sig ut igen och suckar, hon har knappt rört sig alls. Det är nu lördag förmiddag och vi räknar med att vara framme i Mbeya på söndag, tidig kväll. Jag antar att det blir lite kvällsmat med hela det stora teamet, sen tar vi kväll efter två långa resdagar och när vi sedan vaknar, tidigt på måndag morgon, börjar arbetet. Måndag och tisdag bygger vi scen, möter människor, kör outreach i stadens olika delar och ute i byarna runt omkring, och på onsdag börjar festivalen.

Jag har svårt att ta in det. Allting som jag snart får uppleva ligger tjockt i luften runtomkring mig, men det kan inte sjunka in. Jag har ofrivilligt iklätt mig ett hölje som gör att jag bara kan vara spänd och exalterad i själ och känsloliv men hjärtat bultar på som om det vore helt oförstående av allt som väntar. Det verkar tro att vi ska på en liten utflykt med familjen, att jag bara sitter på bussen på väg till jobbet eller något annat helt trivialt. Det verkar inte förstå att vi om bara ett par dagar kommer få se Jesus flytta in i tusentals människors liv. Det verkar inte förstå att blinda kommer se, att döva får hörseln tillbaka, att livet är på väg att helt förändras för så många medmänniskor. Och det verkar inte förstå att mitt och min familjs liv aldrig kommer att vara detsamma.

Vagnen körde fram till oss nu och Elton sken upp men det var falskt alarm. Hon skulle bara släppa förbi någon, men ändå – det är nära nu. ”Coke, please”. Han minns vad han ska säga.

För tolv år sedan åkte jag på min första missionsresa och en av alla de nya vänner jag vann under den resan berättade för mig att det sista han sagt till sin mamma innan han klev på bussen var: ”Hejdå, mamma. Det här är sista gången du ser mig sån här”. Precis så är det. All luft runt omkring mig vet att det är så, den försöker knacka på mitt hölje, försöker bryta sig in genom mitt lugna skal, försöker berätta att det här är sista gången som jag är sån här.

Jag vill förändras. Jag vill inte vara stilig och välputsad, jag vill försvinna under ytan, sjunka ner genom marken och låta Jesus stå kvar där, som ett hölje omkring mig. Jag vill se de döva höra, jag har sett det förr och det är en så speciell syn. Jag vill höra den där rösten som aldrig har kunnat tala innan, jag har hört sådana röster förr och de är verkligen speciella, så stapplande på något sätt, så nya och sprudlande, så mycket luft i ljuden. Jag vill se de stapplande stegen och rullstolen som lämnas kvar där bak. Snart står vi där och dricker en iskall cola som vi köpt för några tusen shilling, ser tiotusentals människor framför oss, ser Gud göra de sjuka friska, ser en liten del av ett urgammalt uppdrag uppfyllas, och så plötsligt sjunker det in i mig och jag förstår vad i hela världen det är jag sysslar med.

Jag är väldigt glad att vi snart är där.

”Pappa, du får säga”, viskar Elton och så serverar flygvärdinnan honom lite cola.