Är du galen, eller är det bara jag?

Posted on

Vi är alla offer för våra intressen. För mig är det snudd på farligt att tycka om att skriva. Det är ett gift som jag måste hålla viss distans till för att inte helt uppslukas av dessa svarta tecken. Jag blir galen av att skriva. Inte så att jag sliter mig i håret, sätter sju hänglås på ytterdörren och tror att nyhetsankaret på TV4 talar direkt till mig – men galen blir jag.

Jag tycker ibland att det är så stimulerande att skriva så att fingrarna klibbas fast vid tangentbordet och så sitter jag där och skriver ut min irritation över det samhälle som mitt myckna skrivande stänger mig ute ifrån. Jag skriver för att slippa göra det jag borde göra. Jag gömmer min Bibel bakom min skärm, jag gömmer mina knän under tangentbordet, jag stänger in mig själv i min författarställning och missar alla liv som hastar förbi utanför fönstret. Jag missar mitt eget liv som jag vet borde levas där ute.

Jag irriteras över den bristande medmänskligheten i vår sönderstressade storstad, så jag sätter mig och skriver en brinnande text om det istället för att ställa mig bland folket och andas lugnt och stressfritt. Jag hinner inte hjälpa hemlösa för att jag skriver texter om att vi måste hjälpa hemlösa. Jag skriver att vi behöver köpa matkassar till våra fattiga grannar och så känner jag mig så nöjd över mitt initiativ att jag glömmer att köpa matkassar till mina grannar. Det är farligt att skriva.

Men det är inte bara skrivande som är farligt. Vi är alla offer för våra intressen. En spelnörd vars intresse har blivit hans liv, till den grad att han inte längre startar sitt PlayStation för att det är kul utan för att det är så han lever. En predikant som fastnar i sin talarstol, i sina studier, i sitt Bibelläsande, tills han inte längre har något att säga till människorna där ute. Doktoranden som har stirrat så många timmar in i vetenskapen att hon inte kan se utanför sin låda.

Vi använder våra intressen och färdigheter som hissar som ska lyfta oss till nya nivåer, men innan vi vet ordet av har hissen blivit våra liv. Vi sitter där, instängda på några kvadratmeter och när dörren öppnar sig så blundar vi. Vi låtsas att vi behöver stanna kvar, att vi inte är framme ännu. Vi fortsätter att skriva om människor som vi aldrig längre träffar, om ett samhälle vi inte längre är en del av. Vi predikar till folket ute på gatan, men har ingen aning om hur deras liv ser ut.

Vi behöver våra intressen. De ger volym till våra liv. De visar oss vad vi är duktiga på, de pekar på de verktyg vi behöver använda i livet. En predikant ska predika, en författare ska skriva, en skarp hjärna ska forska. Men allt det vi gör måste finnas i våra liv som komplement till de liv vi lever. Skrivandet är inte mitt liv, jag behöver påminna mig om det ibland. Det är ett intresse, det kanske till och med är en kallelse, men det får aldrig bli mitt liv. Jag vill inte stänga in mig själv. Ibland måste jag släcka min fina skärm. Den måste tystas ner och lämnas där bakom mig medan jag klättrar ut genom fönstret till alla liv som hastar förbi där ute. Där finns verkligheten. Där har människorna riktigt blod, där är livet på riktigt, där får de texter jag är kallad att skriva sin tredje dimension. Utan den friska luften utanför fönstret degraderar jag min kallelse till ett ihåligt intresse.

Kallelsen blir ett intresse och intresset slukar mitt liv. Så plötsligt en dag kommer omvärlden och knackar på min dörr. Alla de liv som jag missar i min instängdhet, alla de människor vars liv jag skulle påverka och hjälpa, alla de människor som Gud skickade förbi mitt fönster för att just jag hade precis det som de behövde… Världen knackar på min dörr och undrar om jag inte ska komma ut till dem, tillbaka till livet, tillbaka till min riktiga kallelse som är så mycket viktigare än alla texter jag någonsin kommer kunna skriva.

Så jag går fram till dörren för att öppna, men där sitter sju hänglås och nycklarna är borta och nyhetsankaret på teven vägrar berätta var de finns.

Jens Charlieson

Vad tycker du?