Allt var borta men de fanns

Posted on

Handkontrollerna till PS4 låg kvar på soffbordet. De var fortfarande flottiga av händer som ömsom grävt bland ostbågar och ömsom styrt sina soldater på en tv-skärms stridsfält. Mannen i huset gjorde sina kvällssysslor i tystnad. Han diskade några tallrikar innan han sjönk ner i soffan och insöp kvällens dos av tystnad efter att barnen knallat in i sina respektive rum för att möta natten.

Lampor släcktes. Televisionen var igång men vilken kanal spelade ingen roll. En 4,7-tumsdisplay låg stabilt i högerhanden och erbjöd ett nöje som fick räcka. En brasa brann ut i den öppna spisen, en gryta med köttfärssoppa sjöd på spisen och handduken som låg slängd där på golvet fick ligga kvar.

Han suckade djupt när det knackade på dörren. Övervägde att ignorera det, övervägde att bara stanna kvar i soffan där han hörde hemma. Det skulle inte knacka, inte ikväll. Det kunde vara en säljare, eller en granne, eller en vän. Det spelade mindre roll, för ingen skulle ju knacka ikväll. Lugnet var välförtjänt, knackandet på dörren ett intrång.

Framme vid dörren kom doften som ett basebollträ mot näsan. I rent instinktiva rörelser använde han den lilla luft han hade i lungorna till att andas ut genom sina båda näsborrar i ett desperat försök att tämja doften. Ögonen sved, tårades. Han vände sig om med ansiktet intryckt i sitt armveck, försökte andas och försökte se och efter en stund gick det nästan. Något hade brunnit, men vad? Hans egen eld hade sjunkit ihop till en liten glöd men på andra sidan gatan, på andra sidan av det där milsvida havet av asfalt som likt en avgrundsdjup kil skiljde honom från alla andra, fanns en annan glöd. Den brukade inte vara där. Den skulle inte vara där. Någon enstaka bjälke stod kvar där den brukade stå, på ett ungefär. En välmurad skorsten stod som ett svart utkikstorn i en hög av sönderslagna takpannor och vad som såg ut som en skållad barnvagn.

”Vi har ingenstans att ta vägen”. Han hade en flicka i famnen, en pojke intryckt mot låret och bredvid honom fanns en kvinnlig röst som darrade fram sina tårar. I hennes armar låg en bebis som en liten stund tidigare hade sovit gott i en Emmaljunga Duo Combi.

Mannen som hade öppnat dörren för sina grannar var tvungen att samla sina tankar, han var tvungen att förstå vad som hänt och hur stämningen kunde förändras så tvärt. Nyss hade han suttit i sin soffa, i tystnad och för sig själv, och nu stod människor han inte kände vid hans dörr och bjöd hans samvete upp till dans. De luktade konstigt.

”Dra igen dörren!” viskade en röst inom honom och genast påmindes mannen om att värmen inte var gratis. Han släppte in främlingarna till farstun och drog igen dörren bakom dem. Han lämnade dem där och gick in i köket för att prata igenom situationen med sin fru.

”Vi har ju inte plats” började han. ”Men de säger att de inte har någonstans att ta vägen.” Kvinnan lyssnade på vad han hade att säga och signalerade sedan åt honom att han skulle ta över sleven och fortsätta röra medan hon gick och pratade med människorna i farstun. Han föreställde sig hur hon hälsade artigt så som hon alltid gjorde, och hur de hälsade tillbaka. Artiga fraser, rädda blickar. En familj som levde i samma sorts hopp som en hemlös man med en oskrapad Trisslott i fickan.

Snart var hon tillbaka hos sin man som fortsatt röra i grytan, mer och mer bestämt för varje minut hon varit borta. Han hade fått tid att tänka och på så vis lyckats leta sig fram genom snåriga samvetskval och hårda stubbar av jaget för att slutligen landa i en åsikt. När frun kom nära honom vid spisen började de viska till varandra, men deras tonart var inte i synk. Hon var mjuk, han var saklig. Kvinnan började.

”Jag har pratat med dem nu. De har verkligen ingenstans att ta vägen.”

”Jag har funderat en stund nu”, kontrade mannen, ”och tror jag har hittat en plan för hur vi kan hjälpa dem.”

”Du gör det igen. Jag vet inte om du märker det själv, men du gör det igen.” Hon såg upp på sin man med en förebrående blick.

”Jag gör ingenting alls, jag bara berättar att jag har tänkt en stund nu och hittat en plan framåt. Jag tror jag har en lösning.”

Familjen i farstun, främlingarna som hade släppts in lite halvt, hade satt sig ner på klinkergolvet och lutat sina ryggar mot ytterdörren. Barnen hittade några sneakers som såg mjuka ut så de drog dem till sig och lade sig ner på rygg med skorna som kudde. Allt var tyst, men ibland hördes dova ljud från ovanvåningen. Ett barn sparkade av sig täcket. Ett annat andades tunga andetag i djupsömn. De låg där på golvet i sin tunga sorg över allt de förlorat och sin djupa glädje över att de klarat sig ur elden. Allt var borta men de fanns. De andades. De kunde vila på ett städat golv med riktiga märkesskor under huvudet.

Kvinnan i huset stod med böjt huvud och rörde i soppan medan hon lyssnade på mannens plan. Det fanns ett tält i förrådet, fick hon veta. Hon fick också veta att mannen hade sett genom fönstret att en del av grannens gräsmatta tycktes vara hyfsat oskadd av lågorna. Och den delen var absolut tillräcklig för det där lilla tältet.

”Du gör det igen. Du säger att du har en ’plan för hur vi kan hjälpa dem’, för att ordet ’åsikt’ är för starkt.” Hon försökte få sin make att förstå, ännu en gång. Det största hindret från att förstå är oviljan att förstå, och hon visste att hans vilja var emot henne denna gång. ”Att ha en åsikt som säger att vi inte ska välkomna våra grannar i en nödsituation är för hårt och för kallt för ditt fina hjärta. Du kan inte säga det. Du kan inte förmå dig att sätta ord på din ovilja att hjälpa. Du förstår att det kommer kosta om du väljer att hjälpa dem. Du har stått här och funderat vid spisen, du har förutspått konsekvenserna, du har sett att saker och ting kommer förändras. Fem personer till i hushållet, det blir dyrt. Vi måste trängas lite mer. Det kan bli högljutt på nätterna när bebisen inte vill sova och – låt oss vara ärliga – varje ny familj har ju sina favoritkryddor i köket. Det kommer lukta annorlunda här hemma. Och det kommer kanske bli lite stökigt ibland. Ja. Du har rätt i allt detta. Och när du rörde i soppan så vägde du alternativen och såg att de var tunga, båda två.”

Mannen stod tyst och lyssnade. Han var avslöjad. Han visste vart kvinnan skulle komma. Han förstod att hon snart skulle landa där hon hade landat så många gånger tidigare, att hon snart skulle berätta att han, på grund av sin ovilja att betala allt det som hjälpen skulle kosta, hade format sig en åsikt. Han visste att den åsikten var hård och kall, vilket inte matchade hans annars så fina hjärta. Och därför skulle han inte kalla det för åsikt. Han skulle inte säga rakt ut att hans åsikt var att de inte skulle få bo här. Han skulle säga att han hittat ”en plan framåt”. På så vis skulle han visa att han minsann ville hjälpa, att han var precis lika godhjärtad som alla andra, men att han ville ge en mindre hjälp till en mindre kostnad. Ett tält istället för husrum. Där borta, på andra sidan gatan, istället för här, med honom. Avstånd, istället för närhet. Pengar istället för broderlighet.

Det fanns ju faktiskt en gata mellan dem. Den var ett milsvitt hav av asfalt som skilde honom från alla andra. Gränsen var en avgrundsdjup kil som gjorde hans till hans och deras till deras. Den skiljde hans ägor från deras ägor. Den skilde deras problem från hans problem.

I den öppna spisen spred fortfarande några vedträn sitt glödande sken. I tystnad lämnade han samtalet vid spisen, lämnade köket och satte sig på huk vid brasan. Han sträckte sig efter högen av gamla tidningar och ryckte loss några sidor och skrynklade ihop dem. Just som han skulle lägga dem och några nya vedträn på glöden hörde han mellandottern ropa högt från sängen där uppe. Han släppte pappersbollarna och vedträet i en hög någonstans mellan glöden och hans fötter och rusade upp för trappan. Hon var svettig och skärrad, täcket låg nersparkat till fotändan och hon satt upp och såg sig omkring.

”Såja, älskling”, tröstade pappan. ”Såja… det var bara en mardröm.” Han satt på sängkanten och kramade om sin dotter hårt och länge, så som han nyss sett en främling göra i hans dörrpost. Bredvid sängen stod ett nattduksbord och på det en silvrig ram. I ramen satt ett foto på flickans mamma, på mannens fru. Just den bilden hade stått där i två år, och ingen annan bild skulle någonsin platsa där. Det var den sista bilden som togs på henne, innan olyckan som förändrade allt. Nu var det bara han och barnen, och en saknad kvinna som hade blivit hans samvete. Det viskade till honom ofta, det vädjade till hans mjuka och fina hjärta, det påminde honom hela tiden om att inte skriva om ordet ”åsikt” till ”en plan”.

Nu satt han där vid sin dotters säng och lyssnade, som han så ofta gjorde, på ett samvetes mjuka viskningar. Främlingarna låg och sov på klinkergolvet i farstun efter att ha flytt undan sin värsta mardröm och samvetet manade honom att hjälpa till. Inte bara med pengar, utan med hjärta. Med handslag, med välkomnande, med en familjefars ömkande ögon till en annan familjefars hoppfulla dito. Det kommer att kosta, påpekade rösten om och om igen, för det var viktigt att han förstod det. Barnen kanske måste dela rum, köket kanske kommer dofta annorlunda, matkontot kanske kräver mer pengar. ”Men”, viskade samvetet, ”en eld kan brinna så fort. Ett hus kan försvinna. Din granne har också klinkergolv i farstun, och även hans klinkergolv är hårt.”

Nere i vardagsrummet svartnade pappersbollarna intill den varma glöden. Vedträt som slängdes ner på golvet i all hast när dottern ropade låg som en stubin ut till mattan och handduken som låg där. ”Att tvingas fly från ett hem som står i lågor är en mardröm utan dess like”, viskade samvetet och medan dottern sakta somnade om i sin pappas famn flöt dessa ord ut genom rummet:

Kanske är den värsta mardrömmen denna. Att inte kunna säga till sin dotter som vaknar svettig om natten: ”Såja, älskling. Det var bara en mardröm.”

Jens Charlieson

One thought on “Allt var borta men de fanns

  1. Bra rutet trots små bokstäver, Jens! Hoppas fler ser din bild av en mardröm, och den konsekvens som den ickedrabbade bör dra.

Vad tycker du?