Sitter hemma och dricker kaffe. En ny sort, ska visst smaka brasilianskt. Ser gula och röda löv genom fönstret och lyckas inte lura mig själv att jag har den brasilianska regnskogen runt hörnet där jag sitter och smuttar på min svarta kaffekopp. Verkligheten är ett höstdrabbat Sverige, och det är precis i den verkligheten jag vill leva.
Ska ta bussen till jobbet strax, men längs vägen ska jag stanna till på ett sånt där ställe där de har mycket tunga saker och en månadsavgift på dryga femhundralappen. Ska svettas och känna mig nyttig, ska känna att jag tar hand om min kropp, ska känna att jag ännu en gång får slå soff-livet på näsan, och liksom tala om för mig själv att min kropp förtjänar ett bättre öde än att bli helt danad av en mjuk och kravlös soffa.
Ska jobba hårt i några timmar, tror det blir en hel del att göra. Ska skriva mina mail, ta mina telefonsamtal, göra några flygbokningar och tulla in gods från tredje land. Ska skratta med några kollegor, konstatera att kaffet är slut men berätta att jag har brasilianskt kaffe hemma, ska kanske säga att man nästan kan känna regnskogen runt hörnet. Ska framåt sena kvällen ta träningsväskan över axeln och ila mot bussen, och i den ska jag ta en liten tupplur.
Jag ska komma hem till min fru som sitter uppe och väntar på mig, ska berätta om vad som hänt på jobbet idag och med intresse höra vad som hände på hennes. Sen ska jag smyga in och ge min dotter och min son en puss på kinden utan att väcka dem, men om de vaknar till så blir jag bara glad, ska sitta där i några sekunder och se dem somna om och kommer känna den där tydliga känslan av tacksamhet och så kommer jag ännu en gång undra hur livet kunde bli så här bra. Kommer sätta mig i soffan och fortsätta jobba en stund medan min fru sakta somnar in bredvid mig.
Sen kommer jag ha jobbat färdigt för denna dag. Jag kommer att demonstrativt slå igen laptopen för att visa mig själv att jag är klar för dagen, och sedan sitta kvar där en stund och fundera över livet och framtiden och familjen och resor och stundande äventyr, och så kommer jag att tänka på SOS Church som är min kyrka, på skrivandet som är mitt kall, på en hel värld som inte kan känna den där känslan av tacksamhet och som ännu en gång tvingas undra hur livet kunde bli så svårt, så kallt.
Jag kommer att tänka på alla dem som måste ta ett glas för att glömma bort fönstret som visar dem en verklighet som inte går att fly bort ifrån, utan som måste levas. Jag tror mig ha saker att skriva till en hel värld som önskar sig en annan verklighet.
Och då ska jag inse att jag måste skriva mer, att jag måste skriva nu, och så ska jag börja fila på formuleringarna i huvudet, vända och vrida på alla texter jag har oskrivna, och så kommer jag somna bort ifrån det stora uppdraget som jag måste ta tag i imorgon.
Alltid imorgon.
Jens Charlieson