INLEDNING OCH DISPOSITION
Jag är lite av en pacifist när gäller inomkyrkliga diskussioner. Jag tenderar att sitta still i båten övertygad om att rodret tar oss dit vi ska, ibland via lite omvägar och dem kan man antingen se som onödiga tidstjuvar eller som nödvändiga elddop. För ett antal år sedan dök en av dessa diskussioner upp – helt plötsligt hade alla en åsikt i en specifik fråga, även de som inte öppnat Bibeln på ett år. Jag satt still i min lilla båt och när tonläget höjdes skrev jag några ord där jag uppmanade alla att tiga och vara stilla. Jag trodde det var den rätta vägen.
En god vän svarade mig då uppfostrande. Han höll visserligen med om min generella hållning om tystnad när debatterna går vilda, ”men när den rena läran är hotad”, skrev han, ”då måste vi höja rösten”.
Han hade förstås rätt och jag höjde den lilla röst jag hade. Den här texten är ett försök till att staka ut vägen för den rena läran. Jag är ingen teolog, men jag är intresserad av teologi. Jag är ingen filosof, men jag är intresserad av disciplinen. Jag läser och jag tänker, och här är mitt försök att hitta den stadiga väg som går rakt över två charmiga diken.
Det handlar förstås om nåden och lagen. I ena diket ligger lagiskheten. Den kräver av dig att du beter dig på ett visst sätt, framför allt när andra ser på. Du pendlar mellan att vara på väg till himlen och att kana ner mot helvetet, fram och tillbaka som en övergiven glasflaska på ett guppande skepp.
Det andra diket är svårare att förklara. Min första tanke var att beskriva det som att människorna i det diket har en övertro på Guds nåd, eller att de överbetonar Guds nåd, eller att de tror att nåden är mer än vad den är. Men allt det är fel. Nåden är bättre än vad någon av oss kan förstå, och det är omöjligt att lida av en övertro på den. Den kan inte överbetonas, för den är omätbart allomfattande. Så hur hamnar man då i detta andra dike? Inte genom att missförstå nåden, utan genom att missförstå synden. Här i detta andra dike hamnar de vars syn på synd, på rätt och fel, skevar så som en badbassängs vattenyta bryter ljuset och ger en skev bild av var ringen på botten ligger. Den finns där, synden, det vet man. Men eftersom bilden är skev dras felaktiga slutsatser, och favoritordet i sammanhanget är alltid detsamma: ”För de rena är allting rent”.
Det är vad jag skulle vilja ta upp i den här texten. Det är snårigt, för Guds nåd är fantastisk. Utan den är vi ingenting, har vi ingenting, är vi ingenting. Det är hans barmhärtighet som gör att jag kan sitta här och skriva dessa ord, och om jag inte är försiktig kommer jag trampa på den nåd som har räddat mig.
En sak måste klargöras direkt: Lagen hjälper oss inte till frälsning. Det brukar sägas att lagen är en spegel; den visar oss att vi är smutsiga men du gnuggar inte ansiktet mot den för att bli ren. Frälsningen kom till oss genom Jesu korsdöd och uppståndelse, och den ges åt var och en som tar emot honom. Om du bekänner att Jesus är herre och tror i ditt hjärta att Gud har uppväckt honom från de döda, då blir du frälst. Alla dina fel och brister och misslyckanden spikas upp på Jesu kors, och allt blir förlåtet. Du får börja om på ny kula – du är född på nytt.
Vi är frälsta av nåd. Inte genom gärningar. Det är en gåva från Gud. Vi kan aldrig förtjäna den, hur perfekta liv vi än försöker leva. Att följa lagen – budorden – gör oss inte ”mer frälsta” eller till ”bättre kristna”. Och att bryta mot budorden gör oss inte ”mindre frälsta” eller till ”sämre kristna”.
Med det sagt, låt oss sätta igång. Texten är längre än vad jag brukar skriva, så låt mig först ge dig en liten disposition så du vet vad du kan förvänta dig:
- Budorden – jag skriver om vad de är och vad de inte är, bland annat med hjälp av en illustration om en biltillverkare.
- Diplomatisk Immunitet – en bild på Guds nåd.
- Sådd och skörd – är denna urgamla lag satt ur funktion genom nåden eller är den ännu verksam?
- Leder fokus på nåd till omvändelse? Kanske en retorisk fråga, men väl värd att gräva runt lite i.
- Tiondegivandet. Ja, det måste faktiskt till ett kapitel om tiondet när vi pratar om lagar som ska eller inte ska följas.
- Vad var det Jesus sade? Vi citerar ofta missionsbefallningen, men vad har den egentligen säga om lag och nåd?
- Avslutning
1. BUDORDEN
När jag gick i gymnasiet för sisådär 17-18 år sedan hamnade jag ofta i diskussioner om Gud med mina klasskompisar. Jag tyckte om det och jag sökte upp situationer som kunde leda in i sådana samtal, men jag tror inte jag hanterade dem särskilt väl. Jag var ung och hade inte så värst genomtänkta svar att erbjuda, och väldigt ofta gick jag tillbaka till vad jag hade läst i Bibeln. ”I Bibeln står det att…” började jag, utan att förstå att vad Bibeln säger bara är intressant för den som ser Bibeln som en auktoritet. Förstå mig rätt: Guds Ord är levande och verksamt och vi ska predika Bibeln och inget annat. Men när mina kompisar ställde intellektuella frågor så sökte de efter genomtänkta och intellektuella svar; när de undrade hur Gud kunde ha hjärta att spränga sönder hela Gomorra med både kvinnor och barn, så hjälpte det inte att jag svarade att ”Bibeln säger att Gud är god, så då är han det”.
Det de egentligen undrade var förstås inte vad Bibeln sade, utan varför den sade det. Några sådana frågor hade jag inga svar på, men åren har gått och jag har mer och mer förstått att Gud uppenbarar för oss sådant som vi intresserar oss för. Vi kommer aldrig förstå allt, men jag tror att vi kan förstå en hel del om vi bara vänder oss till Gud med frågor om det vi önskar förstå. Det har jag gjort många gånger, och ett av de svar jag fick för många år sedan (jag vet, det är elementärt men för unge Jens var det oerhört upphetsande) var att ingenting är rätt eller fel för att Bibeln säger att det är rätt eller fel.
Det är en nyckel till hela den här texten, så låt mig säga det igen: Bibeln avgör inte rätt och fel. Och just eftersom vi tenderar att tro att den gör det, så hamnar vi lätt i diket där nåden betonas in absurdum och där synd aldrig får nämnas.
Vad är då Bibelns roll i det hela? Den visar oss vad som är rätt och fel. Den avgör inte. Den bestämmer inte. Den visar. Den visar hur verkligheten ser ut. Det kan låta som hårklyveri, men skillnaden är avgörande. Låt mig formulera det på ett annat sätt så att du säkert förstår hur jag menar. Lögn är inte fel därför att Bibeln säger att det är fel. Det går åt andra hållet. Bibeln säger att det är fel, för att det är fel. Mord och avundsjuka är inte fel för att Bibeln säger att det är fel; Bibeln säger att det är fel eftersom det är det. Rätt var rätt och fel var fel redan innan lagen skrevs.
Varför har Gud gett oss de där tio moraliska buden? Varför skrev han på stentavlan och sedan i våra hjärtan att vi inte ska ljuga? Hittade han bara på ett gäng bud så att han han skulle hålla oss i schack? Satt han med pennspetsen i munnen medan han funderade över vilka fler regler han skulle ge oss?
Naturligtvis inte. Allt går tillbaka till skapelsen. I 1 Mos 1:25 säger Gud: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss.”
Först ett ”vad” – vad ska vi göra? Vi ska göra människor till vår avbild.
Sedan ett ”varför” – vad är syftet med deras existens? Till att vara lika oss.
Sedan går åren och Gud uppenbarar sig mer och mer. Abraham får till slut sin son och han ser början på ett stort folk och han förstår en sak om Gud – han håller sina löften. Han ljuger inte. Det är tänkt att jag ska vara lik honom, alltså ska jag hålla mina löften. Jag ska inte ljuga.
Så fortsätter det genom åren; små uppenbarelser om vem Gud är, och sedan en dag kliver Mose upp på berget och får den dittills största uppenbarelsen av dem alla. Han kliver ner med två stentavlor innehållandes tio bud; ett antal meningar som beskriver exakt vem Gud är. För det är vad stentavlorna egentligen berättar – hurdan Gud är.
”Jag ljuger inte, så du ska inte ljuga.”
”Jag begår inte äktenskapsbrott; jag är trofast. Så var trofast.”
”Jag mördar inte, så mörda inte.”
Vi är skapade till att vara lika honom.
Därefter går sekel efter sekel och så en dag kommer en än större uppenbarelse. Jesus, Guds son, föds på jorden och aldrig förr har det varit så tydligt vem Gud är. Hurdan är Gud? Se på Jesus. Han förlät syndaren. Han lät den prostituerade kvinnan gå fri. Han älskade sina fiender. Sådan är alltså Gud. Full av nåd. Full av kärlek.
Han höll de bud som vi inte klarade av att hålla. Straffet som vi skulle få för våra överträdelser tog han istället. Vår skuld blev hans, och hans oskuld blev vår. Där är vi än idag – förlåtna för alla fel vi har begått och för alla fel vi kommer begå. Vi har brutit mot lagen, men vi får en friande dom. Vi kommer bryta mot lagen igen, och även för de brotten blir domen friande. Nåden täcker allt, inkluderar allt, omsluter alla som tar emot honom.
Men.
Inte ett ”men” som gör att det jag nyss har sagt behöver justeras – ett sådant ”men” finns inte. Det som händer när vi bryter mot Guds lag är att vi går emot hans natur. Vi säger till honom att vi inte vill vara honom lika. Han är inte den förebild efter vilken vi vill formas. Vi höjer vår knutna näve mot Guds natur och säger: ”Jag vill inte bli som du”. Det är, på riktigt, ett hemskt brott mot en Gud som inte gjort något för att förtjäna att bli förkastad. Just därför är Guds nåd fantastisk. Brottet är stort, men nåden är större. När vi står där med vår knutna näve lyft mot honom, är han kärleksfull och trofast och full av nåd, och han förlåter oss ögonblickligen. Han lyfter upp oss i sin famn, ännu en gång.
Men. Lagen visar oss inte bara vem Gud är, och hurdan Gud är. Den visar oss också hur vi behöver leva för att vi ska fungera. Tankemodellen är enkel: Gud har skapat oss efter sin avbild. Vi är alltså inte designade utifrån ingenting, utan Gud själv stod modell när han gjorde oss. Det som är rätt och bra för modellen blir därmed också rätt och bra för oss. Det som skulle gå emot modellens natur, går därför också emot vår natur.
Låt mig illustrera det med en enkel bild. Om jag bygger en bil hemma i mitt garage så vet jag allt om den bilen. Jag har noga utvalt varje liten komponent till det som slutligen blir dess motor, och varje komponent till varje liten del som slutligen bildar en färdig bil. Jag vet allt om den, och jag älskar min skapelse.
Men den var aldrig tänkt att vara min, så jag ger den till dig. Du får den, helt gratis. När det är dags att lämna över nycklarna så ger jag några enkla instruktioner så att du vet hur bilen fungerar. Du behöver fylla på olja en gång i månaden, säger jag. Och du får inte tanka vanlig bensin – den här bilen behöver diesel. Sådär håller jag på, och du tar villigt emot instruktionerna. Kanske är jag mer kortfattad i mina ordval – jag kanske helt enkelt säger så här:
”Du skall månatligen byta olja”.
”Du skall icke tanka med bensin”.
Så kommer du hem till din fru och visar upp bilen och ni båda är så förtjusta i den. Du minns instruktionerna du fick och försöker föra dem vidare så att också hon vet hur hon ska hantera bilen. Hon känner dock inte mig och förstår inte syftet med alla mina regler. ”Ska han komma och tala om för oss hur vi ska hantera vår egendom?”
Tiden går och snart glömmer ni byta olja. Det går bra i början men efter ett tag börjar motorn skära sig. En dag när ni ska tanka kommer ni till en mack som inte säljer diesel och ni bestämmer er för att tanka 95-oktanig bensin istället. Motorn orkar en liten bit på vägen, men snart stannar den vid vägrenen. Då ringer ni mig, och jag kommer och lagar bilen. Sen säger jag igen: Byt olja. Tanka diesel. Snart därefter börjar ni ännu en gång sucka över hur fräckt det är av mig att säga åt er hur ni ska hantera er egendom. Ni äger ju bilen – vem är jag att diktera över hur den ska hanteras? En dag tar ni bladet ur mun och ifrågasätter mig. ”Du har ingen rätt att bestämma vad vi ska göra!”
”Nej”, svarar jag då. ”Jag har gett er bilen. Den är er, och ni får hantera den som ni vill. Men jag känner bilen bättre än ni. Jag har designat den. Jag har byggt den. Jag vet vad den mår bra av, och jag vet vad som skadar den. Om ni fyller på olja en gång i månaden så mår bilen bra. Om ni inte gör det så skadar ni den. Om ni tankar med diesel så mår bilen bra. Men om ni tankar med något annat så förstör ni den. Mina råd – mina bud – är för bilens bästa. Mina bud är lika med ert bästa.”
Gud hittade inte bara på sina regler – han gav oss dem så att vi skulle veta vad vi som människor mår bra av och vad som skadar oss. Med andra ord: Budorden lär mig vad som är farligt för mig. Lögn skadar mig och andra. Otrohet skadar mig och andra. Vila hjälper mig och andra. Avundsjuka skadar mig och människorna i min närhet.
Ser du hur allt detta hänger ihop? Gud skapade oss efter sin avbild, med syftet att vi ska vara lika Gud. Eftersom han stod modell så ligger det till på det viset, att det som är vitamin för Gud är vitamin för oss, och det som är gift för Gud är gift för oss. Budorden visar oss därmed vem Gud är, och det visar oss vad som är vitamin och vad som är gift. Att vara lik Gud är vårt mål och vår mening, för då mår vi och människorna omkring oss bra. Då skadar vi ingen. Och då visar vi människor vem Gud är.
2. DIPLOMATISK IMMUNITET
För många år sedan sade G.K. Chesterton något om allt detta som sätter budorden i rätt perspektiv. Han sade: ”We cannot break the commandments, we can only break ourselves against them.” Det tappar lite av sin elegans när man översätter det till svenska, men ungefär så här: ”Vi kan inte bryta Guds bud, vi kan bara bryta (knäcka) oss själva mot dem.”
Budorden är inte påhittade regler för att hålla oss i schack – de är våra fötters lykta, de är ljus på vår stig, de visar oss hur vi ska leva för att må bra och för att nå all den potential som finns i oss.
En bild som jag brukar tänka på när det gäller allt detta är den om diplomatisk immunitet. Jag ska villigt erkänna att jag inte känner till detaljerna kring detta – jag vet inte riktigt hur det fungerar i praktiken. I min ungdom såg jag Dödligt Vapen-filmerna och en av dem – jag tror det var tvåan – handlade om en skurk som arbetade som diplomat på den sydafrikanska ambassaden i USA. Varje gång vår polisduo försökte sätta dit honom viftade han med sina papper och talade om för dem att han hade diplomatisk immunitet. ”You couldn’t even give me a parking ticket” (”du skulle inte ens kunna ge mig en parkeringsbot”), tror jag han sade vid ett tillfälle.
Hur det än ligger till med detaljerna kring detta i verkligheten så kan vi i alla fall föreställa oss en man som äger diplomatisk immunitet. Han är medborgare i ett annat land men bor i Sverige och arbetar som officiell diplomat på landets ambassad i Stockholm. Om han kör bil för fort kan polisen stoppa honom, men när mannen visar upp sina papper har polisen inget val än att släppa honom, fri från straff.
Han kan gå till en pub och dricka sprit hela kvällen och sedan sätta sig i sin bil och köra hem. Polisen ser hur han vinglar och stoppar honom. Han blåser och resultatet visar att han är kraftigt berusad, men så tar han upp sina papper och polisen låter honom gå fri. Han har immunitet. Han är immun mot straff.
Det är värt att notera att reglerna gäller även för dem. Han får inte köra rattfull på svenska vägar. Han får inte köra snabbare än hastighetsbegränsningarna dikterar. Men om han ändå gör det – om han bryter mot lagen – så kan han inte dömas.
Detta är naturligtvis en liknelse på nåden och många kan tycka att den är en dålig sådan. Så som jag framställer det här låter det som att Guds nåd får människor att köra rattfulla och vara totalt respektlösa mot de regler och bud som finns. Så är det naturligtvis inte. Sann nåd från Gud för oss till omvändelse, inte upproriskhet. Bilden är alltså medvetet överdriven, så låt oss inte fastna i detaljerna.
Men det finns en dold fara i att äga immunitet mot straff. För vad händer med en man som inte kan bli dömd för fortkörning? Vad händer med en man som vet att han kan dricka tre glas vin på middagsrestaurangen och sedan ta bilen hem och det finns ingen polis som kan säga något om det? Svaret är detta: Vad som händer beror på om han bara ser lagarna som lagar, eller om han ser syftet bakom lagarna. Förstår han varför man inte får köra snabbare än 90 på landsvägen? Förstår han varför rattfylleri är förbjudet i Sverige?
Och förstår han immunitetens begränsningar?
Hör detta: Om en man med diplomatisk immunitet kör i 150 kmh på en 90-väg så kommer hans immunitet att beskydda honom från straff, men den kommer inte beskydda honom mot bergväggen han kraschar in i. Den gör honom inte odödlig när han kör i dödliga hastigheter. Lagen skrevs inte för att hålla människorna i schack – den skrevs för att hindra människor från att skada sig själva och andra. En bil är nämligen mycket mer svårmanövrerad i 150 kmh, och så är det oavsett om personen vid ratten är immun mot att bli lagförd i det svenska rättssystemet. Bilen vet inte om chauffören har immunitet eller inte. Asfalten känner inte till sådana detaljer. Naturlagarna som bestämmer vartåt bilen ska fara vet inget om sådana saker. Inför dem är alla lika.
Så är det naturligtvis också vid rattfylla. Immuniteten kan hindra dig från att straffas för ditt brott, men den kommer inte hjälpa dig när du kört över på fel sida vägen och ser halvljusen rasa emot dig.
Ser diplomaten reglerna enbart som regler, eller förstår han syftet bakom dem? Är reglerna som en irriterande sten i skon, något man helst skulle vilja slippa, en festdödare som immuniteten nu tack och lov låter honom slippa bry sig om? Eller ser han att reglerna finns till för honom? För att tjäna honom. För att skydda honom. Och för att säkerställa att han inte skadar någon annan.
”You cannot break the commandments. You can only break yourself against them.” Guds nåd ger dig frihet från dom. Vad händer då med oss om vi vet att domen kommer utebli – att vi är ”immuna”? Svaret är precis detsamma: Vad som händer beror på om vi bara ser lagarna som lagar, eller om vi förstår syftet bakom lagarna. Förstår vi varför vi inte får ljuga? Förstår vi varför vi behöver vila en dag i veckan? Förstår vi varför vi inte får använda Guds namn på fel sätt?
Jag kan ljuga och Guds nåd kommer täcka den lögnen. Gud kommer inte tycka sämre om mig för det. Han kommer älska mig och lyfta mig och bara önska mig allt det bästa. Men bergväggen står där, likväl, och när jag kraschar in i den kommer människors förtroende för mig att dala. Och ljuger jag igen och sedan igen är förtroendet förbrukat. Och när jag sedan talar om Guds nåd för människor så kommer de lyssna till en man som de inte litar på, och vilken nytta gör då mina ord?
Jag kan strunta i min vilodag om jag vill, och Guds nåd kommer finnas där för mig. Han kommer inte döma mig. Men plötsligt är jag över på fel sida vägen och hela världens tyngd kraschar över mig. Nåden finns där, men lagen fanns till för min skull. Den bad mig vila, för annars orkar inte min kropp längre. Den dör, och alla människor jag skulle hjälpa efter min femtioårsdag får klara sig utan min hjälp. För jag trodde jag kom undan; jag trodde nåden var en väg förbi de regler som fanns till för mig – till att skydda och att rädda.
Lagen är inte en väg till frälsning – Jesus är den enda vägen – men det betyder inte att lagen har förbrukat sitt syfte. Det finns välsignelser för den som följer lagen, och det finns konsekvenser för dem som låter bli.
Utöver allt detta – och naturligtvis viktigast av allt – finns en relation som vi vill vårda. Han är vår vän, och han har bett oss att hålla oss till sanningen. ”Jens, snälla, ljug inte för människor.” När jag hör de orden (som vi hittar i 2 Mos 20) blir det viktigt för oss att hålla oss till sanningen. Inte för att jag annars skulle bli straffad, inte för att han annars skulle vända sin rygg mot mig, men för att jag tycker om honom. Det som är viktigt för honom är viktigt för mig.
3. SÅDD OCH SKÖRD
Paulus säger ungefär samma sak. I Gal 6:7 säger han dessa välkända ord: ”Bedra inte er själva, Gud lurar man inte: det en människa sår ska hon också skörda.”
Så lögn, skörda bristande tillit. Eller menar man att nåden på något sätt överrider denna urgamla princip av sådd och skörd? Menar man att nåden inte bara tar hand om straffet, utan också den naturliga konsekvensen av ens felsteg? Om jag bryter mot det sjätte budet och mördar en annan människa så finns Guds nåd där för mig. Gud kommer förbli nära mig, även i häktet, även under rättegången, även genom alla år i min fängelsecell. Eller menar man att Guds nåd även tar hand om rättegången; att nåden på något sätt tillintetgör bevisen och låter mig gå fri?
Jag vet att jag drar det här till sin spets, men jag gör det enbart för att göra min poäng tydlig. Låt mig ta ett ännu mer konkret exempel: Vi vet att Jesus förlät rövaren på korset – med spikar genom sina egna händer och fötter talade han dessa nådefulla ord till en mördare: ”Jag säger dig sanningen: Idag ska du vara med mig i paradiset.” (Luk 23:43). Nåden tog hand om hans eviga dom; nåden förlät honom och gjorde denna mördare felfri i Guds ögon.
Men Jesus befriade honom inte från korset. Spikarna åkte inte ut, hålen i hans händer helades inte, döden kom över honom ändå. Och vad mer: de människor som denna rövare hade mördat, de kom inte (såvitt vi vet) tillbaka från döden. De kvinnor han hade våldtagit blev inte oskulder ånyo.
Vad betyder allt detta? Det finns direkta konsekvenser här på jorden när vi bryter mot Guds bud. Inte för att Gud dömer, utan för att bergväggen där intill landsvägen är hård. Inte för att Gud tycker illa om oss, utan bara för att alkohol gör oss till dåliga bilförare. Inte för att Gud suckar över våra vägval, utan för att lögn skadar våra relationer.
Därför – och låt mig nu komma till en av mina slutsater – därför kan vi aldrig, inte ens i denna fantastiska tidsålder av nåd, marginalisera synd. Därför får vi aldrig prata om det som att det inte är något att bry sig så mycket om nuförtiden, som om synd inte förde med sig några konsekvenser. Det vi sår får vi alltid skörda. Vi måste predika nåd, nåd och åter nåd, men vi behöver också lära människor hur de ska leva för att kunna må bra. Vi behöver visa dem vägen. Vi behöver lära dem att om de förblir i Guds nåd så är de immuna mot straff – vi behöver alla den tryggheten i våra liv – men ditt liv här på jorden är värdefullt. Ditt liv här på jorden är viktigt, både för dig och din familj och dina vänner och inte minst för Gud. Han behöver dig. Han vill använda dig, och han vill använda dig länge. Lev så att du kan leva länge. Lev så att du behåller människors förtroende för dig. Lev så att Gud kan anförtro dig många talenter. Lev så att ingen har något att anklaga dig för. Lev så att Gud kan välsigna dig till fullo.
Att göra det som är fel är lika med att skada sig själv eller andra. Ändå gör vi fel ibland; vi misslyckas med att vara lika Gud och missar därmed målet med allt. ”Inte heller jag dömer dig”, säger Jesus då. Hans nåd är fantastisk. Han tycker inte sämre om dig. Han ser inte ner på dig. Han lyfter dig, och du kan gå fri. Men det du gjorde skadade dig själv och/eller andra. Det är en obeveklig sanning. Så ”gå, och synda inte mer”.
Varför vill han inte att vi ska synda mer, om nåden ändå täcker allt? Varför bryr han sig om sådana petitesser när allt ändå redan är löst? För att han bryr sig om oss och han vill inte att vi ska komma till skada. ”Gå, och synda inte mer. Gå, och skada inte dig själv mer. Gå, och såra inte andra mer.”
4. LEDER FOKUS PÅ NÅD TILL HELGELSE?
I det här sammanhanget är det värt att ägna några rader åt att tydliggöra att det inte är lagiskhet jag förespråkar. Inte på något sätt är det så. Lagiskhet dödar, och hur många som jag känner har det inte dödat? Hur många gånger har det inte dödat mig?
Det räcker med att gå en eller två generationer bak i varje så kallad frikyrkosläkt så har vi en erfarenhetsbank av den så kallade syndakatalogen som skulle räcka för en hel värld. X var synd, men Y var inte det. Hatt var önskvärt men väl över kyrkans tröskel skulle den av. Spelkort med hjärter och ruter och klöver och spader var synd, men Uno var okej. Bio var synd och TV var synd, men det var okej att äga och bruka så länge den gömdes väl när gäster kom på besök. Håret skulle vara uppsatt; lugg var förbjudet; ordet förbannad var fel men förbaskad kunde man säga. Listan tog aldrig slut. Själv växte jag upp i ett hem där allt detta hade självdött, men spår fanns kvar. Sår fanns kvar. Lagiskhet gör mig inte bara upprörd rent intellektuellt; det gör mig ledsen i hjärtat. Jag har ingenting till övers för den typen av retorik, och ingen attraktion till den typen av teologi.
Jag har dessutom skrivit om det – mot det – vid oräkneliga tillfällen; jag har skrivit ner lagiskhet och religion och hyllat Guds outgrundliga nåd. Jag har, med andra ord, alltid predikat nåd – om skrivna texter kan kallas predikan.
Jag tror på riktigt att ett fokus på nåd leder till helgelse, precis som alla så kallade nådespredikanter säger. Fokuserar vi på den lag som skrevs på stentavlor så kommer vi kämpa i egen kraft till den gräns där trycket på insidan blir så stort att det i bästa fall pyser ut i form av hemliga synder, eller att vi fullkomligt exploderar och vänder ryggen till allt.
Alltså: fokusera på nåden.
Men fokus på nåd innebär inte att man ignorerar lagen. Faktum är att hela den här texten är ett försök att visa just det. Det går att lära människor vägen de bör vandra och samtidigt hjälpa dem att fokusera på nåden. Det går att tala om lagen utan att leda människor till lagiskhet. Det går att predika utifrån lagen med blicken fäst på Guds nåd.
Jag vet att det går. Och hur kan jag veta det? För att Jesus gjorde det. Han gjorde det faktiskt precis hela tiden. Det gjorde även Paulus, den stora aposteln som hade mer uppenbarelse om Guds nåd än någon av oss.
Om vi fokuserar på lagen så blir vi som en gungbräda där vi hela tiden försöker trycka ner saker i våra liv, men varje gång vi lyckas åker något annat upp. Vi trycker ner vår synd och upp kommer högmodet över hur duktiga vi är. Vi trycker ner vårt högmod och upp kommer avund över hur helig grannen är. Vi trycker ner avund och upp kommer högmodet över att vi inte är avundsjuka längre. Och så fortsätter det, evinnerligen.
Men Guds nåd för oss till omvändelse. ”Nåden leder oss” och ”nåden är vår guide”, hör man folk säga, men vart leder nåden dig? Vartåt pekar denna din guide? Sedan du började fokusera på nåden, har du oftare suttit på dina knän i omvändelse inför Gud? Eller har det hänt alltmer sällan; har du sett mellan fingrarna på dina fel och brister; har du slutat se dem som ett problem? Vart leder nåden dig? Det är väl en relevant fråga att ställa – vart har nåden lett dig?
Sann nåd leder alltid till omvändelse. Lagiskhet får dig att gömma dig från Gud, likt Adam och Eva i lustgården. Du tror att Gud är arg, att han vill döma dig, så du håller dig undan. Laglöshet får dig att tro att ingen omvändelse behövs; du är immun mot straff och du kan göra som du vill, leva som du vill, säga vad du vill.
Men nåden för oss till omvändelse. Den ger oss en bergfast grund på vilken vi kan vila. Vi kan sova tryggt där. Vi kan lägga oss i hängmattan och se upp mot himlen, se hur trädkronorna sakta vankar fram och tillbaka – i nåden kan vi vila i full frid över att Gud är med mig. Han lämnar mig aldrig. Han sviker mig aldrig. Han dömer mig aldrig. Den bergfasta grunden gör det möjligt för dig och mig att ta tag i de delar av våra liv som inte hjälper oss framåt.
Utan nåden skulle du själv sitta där uppe i trädkronorna och känna hur hela världen svajar fram och tillbaka, livrädd att falla ner mot den bergfasta grunden därunder. Och då är det inte läge att bli bättre – det enda du kan tänka på är att hålla dig fast i trädgrenarna. Det enda du tänker på är att överleva. Men i nåden står du stadigt, och då orkar du, då kan du, då vill du leva det liv som Gud har designat dig att leva.
5. TIONDET
Många av oss är med i sammanhang där man praktiserar och undervisar tiondegivande. ”För in fullt tionde”, sade Malaki, och Jesus bekräftade det många hundra år senare när han sade till Fariséerna: ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare. Ni ger tionde av mynta, dill och kummin, men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra.” (Matt 23:23). Det ena (tionde) borde ni göra utan att tappa bort kärnan i lagen.
Anledningen till att jag tar upp tiondet som en egen liten del av den här texten är att jag finner det intressant att sammanhang som generellt sett inte predikar lagen ändå predikar lagen om tiondegivandet. I sammanhang där man predikar att Guds nåd täcker allt, predikar man också att man ska ge tionde. Inte för att Gud kommer förbanna eller bli arg på den som inte ger tionde, men man ska ge för att göra det möjligt för Gud att välsigna så rikt som han vill. Tiondegivandet positionerar dig för att ta emot hans välsignelser.
Jag vill inte att detta ska tolkas fel. Jag menar inte att kyrkor gör detta av giriga skäl, och jag menar inte att man pratar om tiondegivande som en väg till enbart ekonomiska välsignelser (”ge till kyrkan så kommer Gud ge till dig”). Det är inte så jag menar att man gör. Man predikar tiondegivandet som en viktig princip av att sätta Gud först, och när vi gör det så placerar vi oss själva i en position där Gud kan ösa sina välsignelser (som kan men inte alls behöver vara finansiella i sitt slag) över oss. Det är en biblisk princip, och det är bra att den predikas.
Men jag förvånas över att man i början på mötet, under insamlingen, talar om att vi behöver agera i enlighet med Guds ord för att positionera oss för Guds välsignelse, och senare i samma möte, under predikan, undervisar att allt handlar om nåd. Man predikar att mina synder inte hindrar Guds smörjelse över mitt liv. Man predikar att det inte handlar om vad jag gör och inte gör, jag måste bara tro på nåden över mitt liv. Men i samma gudstjänst säger man att våra handlingar faktiskt gör skillnad. Om vi ger eller inte ger tionde – det gör skillnad.
Under insamlingen: Om jag följer Guds bud eller lag eller instruktion – kalla det vad du vill – så kommer det ha en direkt effekt på hur mycket Gud kan göra i våra liv.
Under predikan: Lita på Guds nåd – den räcker! Dina ansträngningar och dina gärningar kan varken lägga till eller ta ifrån Guds nåd. Dina synder skiljer dig inte från smörjelsen eller välsignelsen.
Hur går detta ihop?
Det gör det inte, såklart. Antingen gör våra gärningar skillnad, eller så gör de inte det. Antingen kan vår bristande lydnad hindra oss från välsignelser och smörjelse från himlen, eller så har våra gärningar ingen betydelse i sammanhanget. Antingen är Guds nåd allt vi behöver för att Gud ska skruva på hans fulla välsignelser över våra liv, eller så krävs det solida liv för att Gud ska kunna ge oss allt han vill ge oss.
Det handlar inte om vår position i Kristus. Det handlar inte om frälsningen. Det handlar om att bygga kärl som Gud kan hälla i. Om jag påverkar tio personer och sviker dem genom hårda ord och lögner så kan Gud inte ge mig hundra människor att leda. Skadan skulle bli större. Men om jag i Guds nåd bygger ett liv enligt de instruktioner vi har fått, så kan vi anförtros mer. Om jag driver ett företag och jobbar sju dagar i veckan för att hålla allt flytande, så kan Gud inte ge mig mer affärer, för min kropp klarar inte av det. Men om jag är noga med att vila den sjunde dagen – om jag litar på att hans instruktioner funkar – så kan Gud låta företaget blomstra. Han vill oss bara gott.
Allt detta går tillbaka till det faktum att vi skadar oss själva och andra om vi bryter mot Guds instruktioner. Vi kan bryta mot vartenda budord och Gud kommer ändå se på oss med hundra procent kärlek i blicken. Vi kan inte rubba hans kärlek. Vi kan inte rubba hans nåd. Men för vår egen skull, och för dem runt omkring oss, behöver vi tänka på hur vi lever. Och vi behöver lära våra lärjungar hur de bör leva för att maximera sin korta tid här på jorden.
Vi behöver lära dem allt detta. Var det inte så Jesus sade, precis innan han lämnade jordelivet?
6. VAD VAR DET JESUS SADE?
Gå ut i hela världen, sade Jesus. Det är en befallning som jag tror att även de som menar att vi bara ska prata om nåd tar på allvar. Det väcker frågan: Vilka andra befallningar ska vi hålla?
Jag menar inte att raljera, men i de sammanhang där nåden får allt utrymme brukar det sällan finnas plats för befallningar. ”Du skall” och ”Du skall icke” är omodernt, men ändå säger Jesus ungefär de orden i missionsbefallningen. Du skall gå ut i hela världen.
Så, vad ska vi göra ute i hela världen? Vi ska göra lärjungar, säger han. Och när vi har gjort det – när människor kommit till tro på Jesus – vad ska vi göra då, enligt missionsbefallningen? ”Lär dem att hålla allt jag har befallt er”. Några ord som är värda att repetera är dessa:
- LÄR dem att hålla.
- Lär dem att HÅLLA.
- Lär dem att hålla ALLT.
- Lär dem att hålla allt JAG (Jesus) har befallt – det är alltså Jesus själv som har befallt.
- Lär dem att hålla allt jag har BEFALLT er – det är alltså en befallning. Det är ett ”Du skall…”
Men om nu allt är nåd och vi enbart ska fokusera på nåd och vi enbart ska predika nåd i våra kyrkor, hur blir det då med allt Jesus har befallt? Hur blir det då med att vända andra kinden till – ska vi lära lärjungarna det eller ska vi inte lära dem det? Hur blir det med bön och fasta – ska vi lära lärjungarna att syssla med sådant eller ska vi inte lära dem det? Hur blir det med att samla skatter på jorden – ska vi uppmana dem att göra det eller inte?
Hur blir det med att älska sina fiender? Att be för dem som förföljer en? Att ta sitt kors; att ge till kejsaren det som är kejsarens och till Gud det som tillhör honom; att inte tjäna två herrar; att förlåta sju gånger sjuttio gånger; att överhuvudtaget gå ut i hela världen och predika?
Och nu har jag bara talat om de saker som Jesus sade – det som han lärde dem med sina ord. Hur blir det med allt som Jesus lärde dem med sitt liv – är det något som vi ska föra vidare? Jesu utgivande liv – är det något vi ska föra vidare eller ska vi bara berätta att Gud har nåd med oss? Att Jesus alltid talade sanning, utan omsvep och utan överdrifter – är det något vi ska lära dem? Att Jesus tog sig tid att vila – är det något vi ska lära dem?
Vad var det Jesus syftade på när han sade de orden – lär dem att hålla allt jag har befallt er?
Och vad var det Jesus sade om lagen, egentligen? ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.” Jesus uppfyllde lagen. Han är inte en motsatsfigur till lagen – han är den. Det betyder att om vi ska lära människor allt som Jesus befallde dem – om vi ska lära dem Jesu liv – då lär vi dem lagen. Vi lär dem att tala sanning, för Jesus talade sanning. Vi lär dem att vila, för Jesus vilade. Vi lär dem att betala full skatt, för Jesus lärde oss att ge till kejsaren det som tillhör honom.
Motsatsförhållandet mellan nåden och lagen är falsk dikotomi – ”ett liv i nåd är inte lagiskt, alltså finns ingen lag.” Det är som att säga: Himlen är inte röd, alltså finns ingen färg. Motsatsen är falsk – vi tittar på två olika sidor av precis samma mynt.
Okej, så vad är det jag egentligen säger? Att lagen ska vara fokuset från våra talarstolar? Att vi ska lista de tio budorden när människor undrar om vår tro? Nej och nej och nej. Låt oss predika Guds nåd, precis som Jesus gjorde. Låt oss predika det så som Paulus gjorde. Nåden ger oss den solida grunden som vi alltid kommer stå på, och det måste vi lära människor först och främst. Du är älskad, oavsett. Du är accepterad, oavsett. Dina fel och brister gör dig inte mindre älskvärd, mindre omtyckt, mindre åtråvärd. Det finns ingenting du kan göra för att bli mindre accepterad av Gud, och det finns inget du kan göra för att samla pluspoäng hos honom. Låt det vara vårt budskap, och låt det ge människor den eviga tryggheten som gör att de kan börja bygga upp sina liv med Jesus som modell. Bygg inte hus på sandig mark – bygg på den solida grunden, på den eviga klippan, på Jesus och hans utsträckta, nådefulla hand. Då kommer huset bestå, även under kriser. Då står du stadigt, även när du faller.
Men när du äntligen har hittat Jesus och står där på den fasta klippan, stå inte bara där. Bygg huset. Bygg med de byggstenar som Jesus pekade på i hans undervisning och enligt den modell som han visade med sitt liv. Bygg med de ord som Jesus uppfyllde här på jorden. Bygg med kärlek till Gud och kärlek till andra människor och med dessa tio ledord:
- Bygg med endast en Gud i ditt liv.
- Bygg med ord som Jesus backar upp.
- Bygg med regelbunden vila från arbete.
- Bygg med respekt och heder mot dina föräldrar.
- Bygg utan att skada andra.
- Bygg utan att svika andra.
- Bygg endast med det som är ditt.
- Bygg i sanning och med sanning och inget annat än sanning.
- Bygg i glädje över allt du har, inte i sorg över vad du inte har.
- Bygg i glädje över de människor du har omkring dig, inte i sorg över dem du inte har.
De kallas de tio budorden men kan sammanfattas som Jesus gjorde:
Bygg i total kärlek och överlåtelse till Gud. Och bygg för andra så som du bygger för dig själv.
7. AVSLUTNING
Vi faller alla i diken ibland. Vi är som rallyspelen i arkadhallarna från förr; vi rattar febrilt från ena diket och hamnar genast i nästa; vi är på väg lite snett och då överkompenserar vi och hamnar snett åt andra hållet. Vi älskar Gud och vill bara behaga honom. Vi vet att om vi drar oss nära honom så kommer han dra sig nära oss, så vi börjar be. Länge. Vi läser Bibeln och slänger ut TV:n. Vi går till kyrkan varje söndag och sneglar över bänkraderna i hemliga försök att lista ut vilka som inte är där. Vi ger tionde på bruttolönen och ser ner på dem som ger på netto. Vi späker oss själva i enfaldiga försök att kuva vår kropp bort från köttets begär. Allt blir en kamp, och vi kommer förlora.
Till slut inser vi att vi förlagt vår kärlek till Jesus. Någonstans bland alla böner och alla fasteperioder och alla trötta bibelmaraton försvann den och vi inser att något har blivit fel. Så vi flyr från denna lagiskhet som hållit oss bundna och vi hittar – äntligen! – Guds nåd. Vilken befrielse det är. Vi springer mot den med all vår kraft, och innan vi vet ordet av har vi hittat nästa dike.
I det diket byter vi ut lagiskhet mot laglöshet. Vi slutar upp med allt det goda vi en gång gjorde, och vi börjar göra allt det onda som vi lovat oss själva att hålla oss borta ifrån. Vi slutar be, för Guds nåd löser allt. Vi tummar på de principer som lyft oss dit vi är. Och i allt detta ser vi att Gud fortfarande är med oss, och vi gör en felaktig bedömning av situationen. Vi ser att Gud stannar kvar hos oss – att han fortfarande svarar på bön, att han fortfarande botar dem vi lägger händerna på, att han fortfarande välsignar oss på alla sätt – och så tolkar vi det som ett godkännande av vår livsstil.
Så då förblir vi i diket, och vi fortsätter att vältra oss i den smuts som Gud uttryckligen har bett oss hålla oss borta ifrån. Och där i diket fortsätter vi att proklamera att Guds nåd är fantastisk – “han älskar mig trots all min smuts”.
Ja, det gör han. Men han vet att din rygg kröks där i diket. Han vet att din kropp tar skada. Han vet att din familj tar skada och att dina vänner gråter. Men nåden finns där för dig, och den manar dig att räta på ryggen och klättra upp ur diket.
Att följa lagen har inte med frälsningen att göra. Jesus är vägen, och den enda vägen. Men det finns välsignelser för den som följer lagen, och det finns konsekvenser för den som låter bli. Låt oss ta missionsbefallningen på allvar; låt oss göra lärjungar, och låt oss lära dem att följa allt som han befallde oss.
Guds nåd finns för oss alla. Hans nåd leder oss till omvändelse. Hans nåd är oss nog!