Han vet att jag heter Jens

Jens är mitt namn. Jag vet att jag delar det med tusen andra, men det känns på riktigt som mitt. Vi har alla en sådan kombination av bokstäver som läses ihop till ett ord och ett ljud och när någon uttalar just det ljudet så vänder du dig om. Du hör ljudet över allt oväsen omkring dig. Du är på en fest med hög musik och mycket prat och du hör inte ett ord som sägs, tills någon säger ditt namn.

Det finns inget namn som är vackrare än Jesus. Jag minns de där sångerna från barndomen, de där som handlade om hans namn. Hans namn var det skönaste, sjöng vi, det var vackert, det var som honung i ens mun. Jag hade alltid lite svårt att förstå de där texterna, för jag tänkte på det på samma sätt som jag tänkte på språk. Vi skulle välja om vi ville studera tyska eller franska som tredjespråk, de flesta valde tyska men så fanns där några som valde franska för att de var ”mycket vackrare”. Jag hörde några fraser på tyska, jag hörde de hårda ljuden och så hörde jag de svävande franska tonerna och nickade medhållande. Franska var på något sätt vackrare, och på det sättet försökte jag förstå att Jesus var det vackraste namnet. Jo, tyckte jag, det var väl fint, men nog skulle man kunna komma på ännu snyggare sammansättningar av fonem än så om man bara försökte.

Det är ju tur att man växer ibland. Jag fyller 33 det här året och nu säger jag med ett tredjedels liv i ryggen att det inte finns något namn som är vackrare än Jesus. Jag har växt upp från barndomen, in i tonåren och vidare in i en ung vuxens liv. Jag har bott i en handfull städer, besökt rika och fattiga länder, sovit i fina hotell och under en tältduk på den afrikanska savannen. Jag har blivit make och pappa. Jag har varit arbetslös och jag har arbetat hårt. Jag har varit på bröllop och jag har varit på begravningar, jag har lämnat och hämtat och skjutsat och vakat som far till barn som inte längre är särskilt små. Ett tredjedels liv har jag levt och Jesus är det vackraste namn som finns.

Det handlar ju inte om ljuden, eller hur? Vi ogillar ju inte namnet Hitler på grund av dess hårda konsonanter utan på grund av allt det där som namnet representerar. Jesus är det vackraste namn som finns, för hans kärlek är gränslös och hans tålamod med mig är inte av denna jord. Han botar de sjuka. Han öppnar de dövas öron. Han ger de prostituerade värdighet och framtidstro. Han förlåter ständigt. Han ger en chans till, hela tiden. Han uppmuntrar konstant. Han tror på dem som inte tror. Han hoppas på dem som gett upp. Han vet att jag heter Jens. Han räcker ut sin hand och ber mig följa med, han trampar upp stigen, han lyfter mig över gyttjan, han drar upp mig ur all smuts jag vältrat mig i.

Jag tänker ibland att det var mitt namn han skrek ut när spikarna borrade sig genom hans händer. Jag tänker att det inte bara var ett vrål, att det var en påminnelse om varför han gjorde det, att det var ett rop efter mig som fortsätter att eka två tusen år senare. Jag hör det där vrålet ibland och då kommer jag springande med alla mina trettiotre år och de där texterna jag inte förstod som barn katapulteras över mina läppar i ett ostämt vrål tillbaka.

För det finns verkligen inget vackrare namn än Jesus.

Jens Charlieson

Satiren, och komiker som saknar balans

Jag lovar att inte ödsla rader på en massa självklarheter. Eller jag lovar att åtminstone försöka. Idag fyller med rätta varje tidning i världen sina ledarsidor åt att fördöma terrorattacken som drabbade Paris. Dådet fördöms, yttrandefriheten understryks.

Minns ni hur man som barn kunde reta sina syskon utan att röra vid dem? Reta kanske är fel ord men man visste att de hade all rätt att bli irriterad om man petade på dem, så istället höll man handen precis framför deras ansikte. ”Jag rör inte dig”, informerade man. Och när de blev irriterade så hade man försvarstalet som på en laminerad lapp i huvudet. ”Vadå – har inte jag rätt att hålla handen där? Äger du all luft omkring dig eller? Nä, just det.”

Satir är en konstform som kräver sin balans. Men det vågar man knappt säga en dag som den här. En dag som den här bör man istället lyfta satirens fana högt över alla gränser. Man bör skryta om den, tala om hur viktig den är och framför allt hur gränslös den är. Vi ska skratta terroristerna i ansiktet, skrev Özz Nûjen på Expressens kultursida, och så berättar han att det är vår skyldighet att skämta om allt. Jag försökte hålla med honom, men där tog det stopp. För där har han fel.

Där har han så förskräckligt fel att man måste ställa sig frågan om han bara har blandat ihop begreppen. Är det inte ordet rättighet han letade efter? Visst måste det vara så? För visst har vi rätt att skämta om allt. Visst ska man kunna rita vilka bilder som helst utan att ens behöva tänka tanken att någons knytnäve eller blykula kan komma farande när bilden publicerats. Men ens rättighet är inte ens skyldighet – man måste inte göra allt man får – och därför finns all anledning att kritisera komiker och satiriker som saknar den nödvändiga balansen.

Jag vill visa respekt för saker som du älskar. Saker som du vördar, som ligger mitt i ditt hjärta och liksom vibrerar varje gång ditt hjärta slår. Din mammas gravplats. Din lilla dotters oskuldsfullhet. Du vet, allt sådant som du älskar så djupt och som berör dig på ett sätt som ingen annan människa på jorden kan förstå, allt det där som du har lindat in med bomull runt ditt hjärta – det äger jag all rätt att förlöjliga och förnedra. Sådan är den yttrandefrihet som måste försvaras till sista bokstaven. Men kom igen. När jag vet hur ofta du står där vid din mammas grav, när jag ser hur mycket den betyder för dig – måste jag då verkligen driva med den? Är det inte bättre att låta bli?

Behöver jag förtydliga min avsky för terrordådet nu? Behöver jag understryka att ingenting i hela världen kan rättfärdiggöra att någon medvetet rycker ett dussin män och kvinnor från deras familjer för alltid? Jag hoppas inte det. Jag hoppas att den avsky jag känner inför allt sådant på en nanosekund faller inom kategorin för den typ av självklarheter som jag lovade att inte ödsla några rader på.

Ja, det är din rätt att skämta om vad som helst. Men du bör ha vett nog att låta bli. När jag som barn hade försvarat mig och sagt att jag minsann hade rätt att ha handen där strax utanför mina syskons skinn, så hängde ändå den självklara motfrågan i luften. Men kom igen – måste du? Du tycker det är kul. Folk som ser på kanske tycker det är kul. Men du gör din syster ledsen.

Jag lider med Frankrike idag. Med familjerna, släktingarna, vännerna. Med poliserna och journalisterna. Med muslimerna som ännu en gång måste förtydliga det milsvida avståndet mellan dem och de båda förövarna. Med flyktingarna som än mer riskerar att möta kalla blickar och stängda dörrar. Jag lider med dem, och jag är stolt över min rättighet att säga vad jag vill, skriva vad jag känner, rita vad som helst. Så blev det några raders självklarheter, trots allt.

Satir är en konstform som kräver sin balans. Den är inte gränslös. Den kan inte ursäktas från all form av förståelse och medmänsklighet. Den kan inte ständigt hänvisa till sina rättigheter, som om yttrandefriheten berövat dem all solidaritet. Det är när satiren lyckas stå kvar på den där styva linan utan att falla åt varken höger eller vänster, varken åt övertramp eller åt mesighet, som den hittar sin rätta plats i ett fritt och respektfullt samhällsklimat.

Jens Charlieson