Drömmarna jag drömde en gång.

Jag minns honom fortfarande, killen som satt på stentrappan utanför en skola i Bulgarien. Han var tjugo år och ögonen blänkte i motljuset, mer och mer tills en blinkning tvingade tåren att skapa sin bana utför kinden. Dagen innan hade han sett sitt första stora mirakel, han hade känt den hårda kramen från en man som inte längre var sjuk, han hade känt en annan mans tårar absorberas i sin ljusblå t-shirt. Jag minns Jens, 20 år gammal, en vårkväll i Bulgarien.

Jag är trettiotvå idag och alla de där tidiga versionerna av mig själv börjar kännas avlägsna. Jag har alltid varit sammankopplad med dem men nu börjar de flyta, märker jag, de börjar sväva och hur mycket jag än sträcker på armarna så kan jag inte riktigt nå dem. Jag minns tioåringen som på ett disco (för kalas hade blivit barnsligt) svarade ”Evangelist” på frågan vad jag ville bli när jag blir stor. Alla undrade vad en evangelist var och inte ens min djupt rotade blyghet stoppade mig från att förklara att en evangelist var en sån som reste runt och predikade om Jesus.

Tioåringen var jag, men så känns det inte längre. Jag har blivit för vuxen, för tillrättalagd i min ålder och när jag ser min sjuåriga dotter så förstår jag den fina låten bättre än någonsin. ”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land”. Barnet har varit jag en gång och jag försöker fånga honom, hålla honom nära mig, berätta för mig själv att han är jag, men han blir mer och mer ett främmande folk och han bor i ett främmande, främmande land.

Femtonårige Jens åkte på konferenser och skrålade ut låttexter som handlade om att förändra världen. Han lyssnade på folk som sade åt honom att om ingenting händer – händ själv, och han tyckte att det påhittade verbet händ var kul. Och han skulle hända, drömmarna om att förändra världen skulle hända, så var det bara.

Jag minns 22-årige Jens. Han gick på bibelskola och livet var Jesus. Det fanns inget annat. Han gick upp tidigt på morgonen för att umgås med Gud och läsa sin Bibel. Klockan var så ung när den ringde att 32-årige Jens har svårt att förstå honom, svårt att förstå hur det gick till, svårt att minnas beslutsamheten som tvingade upp honom ur sängen. Vart tog den vägen? Var har jag förlagt den? Finns den kvar någonstans inom mig eller föll den mig ur händerna när livet av praktiska skäl tvingades innehålla mer än bara Jesus? Råkade jag lämna den ifrån mig när jag sträckte mina händer mot en blodig liten nyfödd flicka där på Akademiska Sjukhuset för sju år sedan? Eller tickar den inom mig, som en instängd bomb, som en liten gnista som väntar på en puff av syre?

Jag känner hur alla dessa tidiga versioner av mig själv försvinner bort i dimman, men soldaten jag aldrig varit befaller mig att ställa mig i ledet. ”Givakt”, ropar han och jag bäddar snabbt min soldatsäng och springer mot min plats. Jag lyssnar noga på vad han har att säga. Han talar om ansvar, och jag minns pojken som skulle bli evangelist för att det var hans enda sätt att uttrycka sin längtan efter Gud. Han talar om ansvar, och jag minns tonårspojken som skrek ut ”I’m gonna be a history maker” med målbrottsröst. Han talar om ansvar mot de drömmar som den unge Jens bar på, ansvar mot 20-åringens blanka ögon på en stentrappa i Bulgarien, en skyldighet att låta hans dröm om ett mirakelliv med Jesus gå i uppfyllelse. Vem är jag att stoppa honom?

Jag minns en version av mig som ville skriva texter som förvandlade världen, åtminstone för någon. Och jag vet att jag kan sluta skriva. Jag vet att jag kan sluta jobba så hårt. Jag vet att jag kan lägga mina pengar på semestrar och hus, på bilar och kläder med pressveck. Jag vet att jag kan sitta i soffan på kvällarna, hyra bra filmer och allt det där som jag ju faktiskt gillar, men jag minns en version av mig som ville förändra världen. Han andades igår, han satt på den här stolen igår, skrev ännu en text igår. Han bad till sin Gud igår, bad att han skulle få skriva en text som på riktigt betyder något, som inte bara ger likes och delningar och hejarop, som på riktigt gör en verklig och djup och äkta skillnad.

Jag minns mannen som satt på stentrappan i Bulgarien. Minns hur han tiggde och bad om att på något sätt få vara med. Det behövde inte vara fint, tänkte han, det behövde inte vara mycket, det behövde inte ge något som helst erkännande – bara han fick vara med. Han svävar inte bort ifrån mig längre, för min trästol står där intill och tillsammans ser vi de onådda folken och de är vår stora dröm. Vi vill vara med. Det behöver inte vara fint. Bara en enkel trästol och en enda text, någon gång, som får betyda något på riktigt.

Jag svarar tioåringen idag. Jag svarar femtonåringen, tjugoåringen och alla de andra som en gång drömde och längtade och hoppades. Det är mörkt ute. Bredvid mig står en mjuk soffa med kuddar och två varma filtar, men jag sitter på min trästol och skriver till mina drömmar om de onådda, ännu en kväll.

Händ, skriver jag. Händ.

Jens Charlieson

Tvåhundra missionärshänder i Mbeya, Tanzania

Jag älskar att åka bil i Afrika. Den starka doften av bensin som fräter sig djupt in i näsborrarna och alla dessa kvinnor som går längs väggrenen med stora bananklasar på huvudet. Halshuggna höns till försäljning och chaufförer som tutar och ropar åt varandra. Det är inte ilsket, inte alls, man hälsar på varandra i vägkorsningarna och när man tutar så är det bara för att alla ska veta att ”här kommer jag”. Hittar man ingen lucka i trafiken så ljustutar man, hoppas på det bästa och kör. Livsfarligt, givetvis, men effektivt.

Dagen innan festivalen ska börja sitter jag uppe på festivalscenen med ett tiotal arbetare omkring mig. Scenbygget är i sin slutfas och ett dygn senare kommer fältet att fyllas. Det börjar bli verkligt nu och när jag sitter där kan jag blunda och se skarorna. Jag kan se tusentals händer som lyfts och jag vet att det inte finns någon annan plats på jorden där jag borde vara. Vi borde aldrig vara någon annanstans. Vi borde alltid finnas här, tänker jag, mitt bland folket, vi borde bygga dessa scener, vi borde hyra sådana här fält, vi borde bygga team och strukturera uppföljning, det är det här vi borde göra. Jag kan blunda och höra den stummes väsande röst, jag kan höra hur hans stämband frenetiskt jobbar med att anpassa sig till sin nyfunna frihet, jag kan se hans ansikte när han uppmanas säga några enkla ord på swahili, hur han öppnar sin mun, hur han hör en röst som han inte alls känner igen, hur han sakta förstår att det är hans egen röst, att hans stämband för första gången på så länge lyder honom.

Omkring mig fortsätter arbetet med att färdigställa scenen. Svetten rinner, folk bär och pekar och klättrar. Jag hör någon viska till Jesus medan han bär några järnrör uppför rampen, det är så bortkastat utan honom.

Samma morgon hade jag stått i ena hörnet av den stora salen där alla teamen samlades, och sett tvåhundra missionärshänder lyftas till Jesus. Jag älskade att stå där, att se händerna, att tänka på vilka händer det var som egentligen lyftes. Precis de händerna hade under ett års tid stängt av väckarklockan, klätt sin kropp i arbetskläder, styrt sin bil mot jobbet, sågat sina brädor eller skrivit sina mail. På kvällen hade de knappat in koden på sin bankdosa, betalt sina räkningar och så hade de vänt och vridit på siffrorna, flyttat pengar mellan de olika kontona och gjort allt som krävdes för att placera några hundralappar på sitt Mbeya-konto.

De glänste, dessa missionärshänder, för de hade stått i klädbutiken för att köpa nya jeans men valde att lägga tillbaka dem på sin plats, valde att hölstra sitt Mastercard, valde missionsresan. De hade fortsatt att köra omkring i den gamla bilen utan AC, för en ny skulle varje månad kosta en liten bit av Tanzania. Det var precis de händerna som lyftes den morgonen. De hade hört himlen ropa efter folket i Mbeya och de satte sina händer i arbete för att besvara ropen. Det var vackert som en solnedgång.

Några dagar senare är festivalen över. Vi har då bett med 1116 människor till frälsning på Mbeyas gator och torg, långt borta från festivalscenen, efter en enkel predikan av någon av teamarna. Under festivalens fem kväller har 35.000 människor bett Jesus flytta in i deras hjärtan och folkskaran har växt till finalens 80.000 besökare.

Afrika är så vackert. Så annorlunda. Varje gång jag åker bil på de där slingriga vägarna så lägger jag pannan mot fönstret och suger in allting, ser allting, känner imaginära dofter från allting. Vi flyger hem, fortsätter jobba, fortsätter hölstra vårt Mastercard, fortsätter att veva ner bilens fönsterrutor när solen steker. Tänk att vi får slita och svettas för det här. Afrikas huvudstäder ropar på oss och snart står vi där igen, precis där vi hör hemma.

Jens Charlieson

Ola Salo, jag tror på dig

Jag har tänkt mycket på Ola Salos låt Breaking up with God sedan första gången jag hörde den. Den spelades ju i lördags också, i TV4:s stora höstsatsning Så Mycket Bättre, och jag är nog inte ensam om att bli lite ledsen när jag hör den.

Den är ju ren magi, egentligen. Det finns något i Olas låtar som alltid fångar mig, trots att musik aldrig fångar mig. Jag har flera gånger försökt förklara för folk att jag älskar hans musik och jag älskar hans texter – men jag tycker inte om hans texter. Det går inte riktigt ihop, jag vet det. Men jag menar att han är ett stilistiskt geni, hans sätt att placera ord efter ord, att bygga meningar, att välja de där oväntade orden som säger så mycket mer än bara orden själva – allt det där gör hans texter så otroligt bra. Det är budskapen jag ofta inte tycker om, och det är ju så han sjunger – med budskap.

”I’ve had it with shame, I’ve had it with sorrow, now I’m breaking up with God. And the devil too. Now I wanna dance the night away.”

Jag blir alltid lite ledsen när jag hör om hans uppbrott med Gud, och jag förstår att du tror att moralkakan nu är på väg att levereras. Men nej, inte riktigt. Han får göra slut med Gud om det är vad han vill, men det finns två andra saker som jag reagerar på när jag hör texten. Det första är anledningen som han ger till sitt uppbrott. Han är trött på skammen, trött på sorgen, och därför gör han slut med Gud. Jag förstår inte. Vilken skam? Vilken sorg? Kanske fanns sådant i kyrkan som han en gång var med i, men det finns inte hos Gud. Kanske låg domedagspredikningar från barndomen och spökade i hans sinne var gång han skulle sova. Kanske var hans uppväxt full av pekande fingrar och skrämselpropaganda och ett evigt fördömande av allt som känns kul – men sådant sysslar inte Gud med.

Får jag säga vad jag tror? Jag tror att han lämnade en livsstil mycket mer än han lämnade en Gud. Jag tror att han blev trött på att känna skuld när han inte kunde leva upp till den höga moraliska standard som predikades och att han ville annat med sitt liv än att sitta tyst och le snällt. Jag håller med honom där. Jag tror att han tröttnade på strukturerna och rutinerna, på alla tråkiga ritualer och regler, regler, regler.

Jag tror att han tröttnade på allt hyckleri som han såg i de där kyrkliga miljöerna, att han tröttnade på alla trånga tankegångar, på att allt ändå bara verkade vara hämtat från en gammal bok som borde uppdaterats för länge sedan. Jag tror att han lämnade en religion, ett sätt att leva, en kyrka mycket mer än han lämnade en Gud, för en sådan trodde han nog aldrig riktigt på. Eller så gjorde han det en gång, men barndomen och uppväxten gjorde Gud synonym med livsstilen och så fick han nog. Kanske var det så.

Jag tror på Ola Salo. Han verkar vara ödmjuk och öppen, verkar fundera och tänka och filosofera, och jag värdesätter sådant högt. Jag tror att alla har känt det han kände när han skrev låten. Alla har någon gång fantiserat om hur härligt det vore om det inte fanns något rätt och fel, om man bara kunde göra det som just nu känns kul utan att behöva tänka på hur det känns om fem minuter eller fem dagar. Det var dit han ville fly, tror jag, dit där det inte finns någon skam eller skuld över allt skit man gör och så trodde han att den platsen kallades laglöshet. Som Sarah Connor blev rädd för mannen som skulle rädda henne sprang han rakt mot Terminators dubbelpipiga hagelgevär.

Det är hans enda misstag. Och det sker precis över allt, precis hela tiden. Man tror att Gud slutar finnas om man ignorerar honom. Man tror att himmel och helvete slutar finnas om man bara bestämmer sig för det. Man tror att Gud slutar bry sig om ens liv, om man slutar bry sig om hans. Men Gud kan inte sluta bry sig. Däremot kan han lämna dig i fred, om det är vad du vill, och det leder mig till den andra saken som jag reagerar på i Ola Salos mästerverk till låt.

Ola sjunger att han vill göra slut med både Gud och djävulen och så vill han dansa sig genom natten, och det är det som gör mig brydd. Det jag reagerar mot är alltså inte att han vill göra slut med Gud – det får han göra om han vill – men jag känner att det är viktigt att han förstår att det inte går att göra slut med dem båda. De båda är nämligen som en gungbräda. När du trycker ner den ena så åker den andra upp. Båda kan inte regera där uppe samtidigt och båda kan inte kastas i rännstenen på samma gång. Man kan göra slut med Gud om man vill, men i hans frånvaro dansar man med djävulen om natten. Det är som att säga att man vill göra slut med både umgänget och ensamheten. Eller att man vill göra slut med både livet och döden. Ola Salos låt är därmed en logisk omöjlighet, och det är viktigt för folk att känna till det. Man kan inte vara utan dem båda.

Man måste välja.

Det är därför vi andas idag. För att välja. Men Ola, tro aldrig att skuld och skam kommer från Gud. Tro aldrig att omöjliga regler och gråa vardagar kommer från honom. Du är trött på skulden och skammen, trött på sorgen, trött på allt det där som du såg i din barndom. Jag förstår det. Religion har den effekten på människor, men inte Gud. Du vet att Gud blev människa och dog på ett kors. Han sjöng med dig, förstår du. Han sjöng din majestätiska låt från himlen innan han lämnade den bakom sig för att födas som en människa:

”I’ve had it with shame, I’ve had it with sorrow, now I’m putting an end to it. And the devil too.”

Nu ser han ingen skam och ingen skuld. Nu ser han förbi allt det där, förbi alla hårda lager, alla misslyckanden, alla ångestfyllda nätter, alla märkliga tankar, allt skit i bagaget. Nu ser han förbi allt annat – och kvar finns bara du.

Jens Charlieson

Nu ogillar Aftonbladet nästan hela världen, igen

Det är nästan otroligt. En artikel på ledarplats i Sveriges största kvällstidning var vad som krävdes för att ge vårt kungliga hov darriga knän. Några radioinslag räckte för att få ett av våra största universitet att stänga sina dörrar för organisationen Scandinavian Human Rights Lawyers. Tänk att vi är så rädda av oss.

Organisationen arbetar alltså för att stärka de mänskliga rättigheterna och organiserade en konferens på Uppsala Universitet där drottning Silvia skulle ta emot deras årliga pris Scandinavian Human Dignity Award. Några dagar innan konferensen och prisutdelningen skulle gå av stapeln skriver bland annat Aftonbladets Eva Franchell att organisationen är ”en del av anti-abortrörelsen” och genast började twitter-debatterna gå vilda. Igår lät drottningen meddela att hon inte längre kan ta emot priset. Den officiella anledningen är att ”traffickingfrågan har kommit i skymundan” och det är givetvis bara en skenorsak. Jag har svårt att tänka mig ett mer effektivt sätt att låta traffickingfrågan komma i skymundan än att själva huvudpersonen ställer in sin medverkan till en konferens om just trafficking.

Tidningarna jublar, och det är mot dem jag reagerar, snarare än mot drottningens agerande. Tidningar och radio sticker ner sina pekfingrar i glaset och rör runt som vildar tills vattnet är i rörelse och det opolitiska kungahuset har stängts in i ett hörn där enda utvägen är bakdörren. Ibland är saker fel, då blåser det på riktigt, men inte den här gången. Det Aftonbladet fick nys om var att samma personer som nu uppmärksammar trafficking tidigare har riktat frågetecken mot Sveriges höga aborttal – och genast började de röra. Att konferensen inte hade något med abort att göra spelar ingen roll, för om man är emot abort så har man inget vettigt i vårt samhälle att göra. Tack, Eva Franchell, budskapet har gått fram.

Besattheten av att svartmåla varje person som har något negativt att säga om abort är bortom alla proportioner. Frågan är hur långt man vill låta det gå. En av dessa advokater hjälper en gammal tant över gatan och genast springer Aftonbladets ledarsida fram och rör upp en storm i den lilla tantens glas: ”Hennes hjälp kan du inte ta emot – hon är emot aborter, förstår du”. Eller jag, som både här och här och här har skrivit om abort, tar upp min plånbok för att hjälpa en tiggare på Stockholms gator och genast är pekfingret där. ”Det är bättre att du går hungrig, sörru”.

Men kära Aftonbladet, det går att göra gott trots att man ifrågasätter abort. Det går att hjälpa traffickingoffer trots att man lider av en djup respekt för det mänskliga livet. Kanske är det själva kvalifikationen för att överhuvudtaget kunna hjälpa. Ni vet, motståndet mot abort är inte sprunget ur ondska eller ur kalla hjärtan utan ur en sympati med Dr Seuss bevingade ord: ”A person’s a person, no matter how small”. Jag förstår att ni inte håller med honom. Jag förstår att ni hade attackerat honom med full kraft om han levt idag, att ni hade haft era åsiktsdomderande fingrar framme, stängt in honom i ett hörn där hans enda utväg var att formulera om den fina texten till något som passade era högst personliga åsikter bättre. ”A person’s a person, when he turns arton veckor”.

Jag förvånas ofta över att en tidning som är så stolt över man ”gillar olika” inte alls gör det. Kanske gillar man olika hudfärg, olika språk och kulturer, men inte olika åsikter. Där går tydligen en viktig gräns. Och eftersom mediasveriges åsikter inte sträcker sig långt utanför vårt lands gränser, så ogillar de större delen av världens befolkning. Så där. Jag bjuder på ett löp som kommer sälja lösnummer. ”Aftonbladet ogillar nästan hela världen.”

Jag försöker febrilt undvika att den här texten handlar om abort, för kärnfrågan är en annan. Den handlar om ifall vi i Sverige tror att det går att göra gott i vårt samhälle trots att åsikter går isär. Och det måste vara möjligt, för de drabbades skull. Abortmotståndares och abortförespråkares pengar mättar nämligen hungriga magar precis lika effektivt. Kristnas och muslimers och ateisters filtar värmer den hemlöse precis lika mycket. Och om nu Aftonbladet vill gå den vägen där ”felaktiga” åsikter på ett område stoppar hjälp till behövande på ett annat, så är det inte de stoppade organisationerna som blir lidande, utan den behövande som nekades hjälp.

Den här gången var det traffickingoffren som skulle uppmärksammas. De lever undangömda och bortglömda, de misshandlas och säljs som höns på en marknad men nu skulle de äntligen bli sedda. Människor skulle än mer förstå deras situation och börja agera. Traffickingoffren hade behövt det, de hade väl ändå varit värda det, men en tidning som inte gillar olika sade nej. Bra där, Aftonbladet.

Jens Charlieson