Valresultatet och män som tvivlar på sitt budskap

Jag hörde nyss Jimmie Åkesson inleda sitt segertal med ordet Sverigevänner. Samtidigt ser jag vänsterpartister räcka fingret åt honom och ropa slagord om att rasisterna ska bort från våra gator. Jag vet inte vad jag ska bli mest rädd för. Sverigedemokrater som använder en retorik som hördes skanderas på gatorna i Tyskland för sjuttio år sedan, mot Vänsterpartister som tror att höjda långfingrar kan knäppa främlingsfientligheten på näsan.

Så är det naturligtvis inte. Man kan kasta stenar mot rasister men man kommer aldrig att träffa rasismen. Stenarna träffar människan, människan får ont, blir arg och besviken och kastar tillbaka. Freden dem emellan försvinner bort i dimman och volymen och skriken blir allt högre för varje sten som kastas. Jag kan inte för min värld förstå hur man som vänsterpartist kan tro att någonting alls blir bättre av att man räcker sina meningsmotståndare fingret.

Tretton procent av Sveriges befolkning ser dagens resultat som något positivt. Åttiosju procent darrar. Undrar hur det ska gå. Undrar vilka partiers valmanifest man ska läsa för att få veta hur de kommande fyra åren ska se ut. Undrar vilka alla dessa tretton procent är, och hur det kunde gå så snett. För snett är det.

Det är också snett att rödfärgade vuxna män och kvinnor inleder fyra nya år av riksdagsarbete med att skrika slagord och peka finger, som om de inte förstår att höjda volymer inte förändrar en enda människa från insidan. Det är anmärkningsvärt att de inte tycks förstå att stenar som kastas sårar människor, att sårade människor sårar tillbaka, att klyftorna ökar. Inte minskar.

Man måste lita på sitt eget budskap. Man måste tro att det man själv predikar är bättre än allt det där andra som predikas. Tror man inte det så måste man åka på korståg för att utbreda sin religion. Tror man inte på det så måste man halshugga journalister från västvärlden inför en mobilkamera. Man måste sjunka ner i åldrarna till tiden då man inte kunde föra sakliga argument och allt man då har kvar är höga läten och uppsträckta långfingrar. Om man verkligen tror att det budskap man själv predikar är bättre än det de andra predikar så är man inte rädd för deras demonstrationer. Det är när man inte vågar lita på det man själv har att säga som man fruktar motståndarnas megafoner.

Jag är stolt över min kyrka som bara några dagar efter att SD fått tretton procent i riksdagsvalet klipper bandet till SOS Refugee Care. Flyktingar som strömmar in i vårt land omfamnas och välkomnas in i varma lokaler där de får enkel språkundervisning, god kvällsmat, långa samtal och väldigt varma kramar. Det är en annan sida av dagens valresultat. Ja, de där tretton procenten finns. Men också de åttiosju procenten finns och deras budskap är bättre. I SOS Refugee Care predikar vi ett varmare budskap som gör att jag inte kommer behöva räcka ett enda finger.

Jag behöver inte kasta en enda sten, behöver inte falla tillbaka till gamla tonårsmetoder och ropa ut slagord och ”jamendudå” i målbrottsröst, behöver inte kasta ut en enda rasist från mina gator. Budskapet blir ändå tydligt som kristall; våra armar är öppna för den som behöver dem.

Det är ett läskigt valresultat vi somnar till i kväll. Så när vi vaknar i morgon, låt oss hälsa på en främling till. En till som ser ensam ut, en till som inte är blond och blåögd. Låt oss ge en extra slant till tiggaren utanför Seven Eleven, låt oss prata med grannarna som heter Hussein och Hui, låt oss se i ögon, le sådär länge, klappa på axeln, bjuda till middag.

Så knäpper vi främlingsfientligheten på näsan. Vi gör det utan korståg, utan stenar, utan räckta långfingrar. Vi tror att medmänsklighet och den där gammalmodiga kärleken räcker. Det budskapet är bättre. Våga tro det.

Jens Charlieson

Gästblogg: ”I morgon tar jag mitt ansvar på allvar, gör du?”

Av Kristin Charlieson

I morgon tar jag mitt ansvar på allvar, gör du?

Jag sitter här och självrannsakan mig själv och tycker väl att jag under denna valdebatten kanske borde engagerat mig mer. Min svägerska gick in i en valstuga och frågade: ”Hur kan jag hjälpa er?” Varför gjorde inte jag det? Varför teg jag i debatten?

I morgon tänker jag klä upp mig och gå till vallokalen, högtidligt ska jag lägga tre lappar i tre olika kuvert och med dessa tre lappar visa Sverige hur jag vill att landet ska styras. Min röst kommer vara anonym, ingen kommer veta vem jag står upp för. Min röst kommer vara en av miljoner.

Men för att min röst inte ska vara anonym tänker jag höja den här för det finns vissa ideal som jag tror på över alla andra.

  1. Människors lika värde. Jag tror att alla människor är, var och kommer alltid vara lika värda. Det spelar ingen roll om du är född i Afrika, Asien, Mellanöstern. I min värld är du lika mycket värd som mina barn är. Det gör ont i mig när jag läser feta rubriker om politiker som vill kasta ut mina afrikanska vänner, politiker som tycker att våra pengar läggs bäst på flyktingläger så att vi slipper få hit dem, när politiker drar alla romer över en kant eller ser alla muslimer som något ont. I morgon lägger jag min röst på ett parti som delar min syn på människan.
  2. Män och kvinnors lika värde. Jag tycker debatten om feminism har blivit ensidig och kall. Jag vill inte rösta på ett parti som reducerar mig till ett kön, som vill tvinga fram min karriär med lag och kvotering, som vill tvinga mig att vara hemma kortare tid med mitt barn bara för att jag är kvinna och det skulle vara bra för min karriär. Jag tycker det är beklagligt när man hör feministiska debattörer säga att män är de största miljöbovarna för att de använder mer toapapper eller att man bör stoppa Förbifart Stockholm enbart för att det är mest män som kör bil. I morgon lägger jag min röst på ett parti som tror på jämlikhet.
  3. Familjens okränkbara värde. Jag tror på frihet under ansvar och jag tror på att om man får ta sitt eget ansvar för sin egen familj så mår familjen bäst. Jag vill inte att min eller någon annans familj ska tvingas in i ett system som egentligen är någons förhoppning om att kanske kan vi bli jämställda om vi delar lika i föräldraförsäkringen. Nej, vi måste ha en politik som låter familjen vara familj, den minsta byggstenen i samhället men den absolut viktigaste. När politiker ropar ”död åt kärnfamiljen” röstar jag på ett parti som ropar ”länge leve familjen”.
  4. Människans egenvärde. Min utgångssyn på livet är att vi är alla lika värda men vi är otroligt olika. Det ena tar inte ut det andra. Jag har en liberal syn här, det sticker jag inte under stolen med. Jag tror det viktigaste är att människan får springa med sina gåvor och drömmar och jag tror att vi måste skapa ett samhälle där alla har möjlighet att göra detta. Jag tror inte på att hämma folk med höga skatter eller tvinga någon att plugga vidare bara för att man ”ska”. Jag tror inte heller på att ta bort RUT där vi ser många kvinnor som fått chansen att bli entreprenörer, tror inte heller på att höja krogmomsen och ta bort chansen för ungdomar till det där första så viktiga jobbet. Vi måste låta varje människa växa till det de drömt om, och i morgon röstar jag för ett samhälle där alla får chansen – vad man än drömmer om eller brinner för.

Vilka värden är viktiga för dig?

Kristin Charlieson

Sälj inte din röst för billigt

Om en vecka är det klart. Då ligger alla röster där i runan, redo att räknas, redo att berätta för oss hur vårt land ska se ut de kommande fyra åren. Det är ett viktigt val och därför vill jag uppmana dig att inte sälja din röst för billigt.

Först och främst, minns det här: Du röstar efter din hjärtefråga men får mycket annat på köpet. Så är det oavsett vilket parti du väljer. Du kan inte bara köpa ett specifikt rum – du måste köpa hela huset. Våga därför se bortom din fråga. Våga gå husesyn i ditt parti. Våga undersöka de andra rummen också; både de där öppna hallarna och stora vardagsrummen, och de stängda sovrummen och de illa vädrade garderoberna.

En av riksdagens åtta partiledare sökte sig till politiken för närmare tjugo år sedan och drogs instinktivt till ett parti som ropade Sieg Heil när de demonstrerade. Partiet har snyggats till och allt det där extrema har tonats ner. Några av rummen har städats, men hela huset är byggt på en kall stengrund – ni vet en sådan som ropar ”det finns bara plats för första klass-passagerare i livbåtarna” när Titanic sjunker. Jag förstår att en del av det de säger låter bra, och jag förstår att ni desperat längtar efter förändring och här kommer detta nya parti med sina städade rum i gammeldags stil och det känns bekant på något sätt. Jag förstår det, men jag förstår också att de vindar som kommer med Sverigedemokraterna är alldeles för kalla för din smak.

Kom också ihåg hur förhållandet mellan individ och stat ser ut. Kom ihåg att individen inte finns till för staten, utan att staten finns för individens skull. Den finns för att underlätta för människan att leva sina liv så som de vill leva.

Jag och min fru börjar så smått komma ur den småbarnsbubbla som varje familj hamnar i under de där första intensiva åren. Vi slet som två adrenalinstinna arbetshästar med att pussla ihop våra liv; våra jobb, våra kvälls- och helgpass, våra lämningar och hämtningar, vår ansträngda ekonomi och bådas vår längtan att få umgås så mycket som möjligt med våra barn. Det var inte lätt, men flexibiliteten i det svenska systemet gjorde det möjligt. Och nu finns det partier – flera stycken och dessutom på båda sidor färgstrecket – som tror att de är bättre på att pussla med min familjs vardag än vad vi själva var. De vill ta bort den flexibilitet som räddade oss. Det är en överstatlighet av gammelöstliga mått. Jag vet att syftet är gott. Jag vet att man vill ha jämställdhet, och man tror sig kunna uppnå det genom att med våld vrida nyckeln till det egna hemmet ur händerna. Vårt hem, vår tid, vår familj, våra liv ska inte längre tillhöra oss själva.

”Vi ger jämställdhet” står tapetserat på väggarna i det där fina rummet som så många människor applåderar. Det rummet köper människors röster. Men vad står det egentligen i de andra rummen?

Jag är för jämställdhet, tro inget annat. Jonas Sjöstedt och Gustav Fridolin och Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt och undertecknad är alla precis lika mycket för jämställdhet, men vill ta olika vägar dit. Det fanns många vägar till ett utbyggt järnvägssystem i gamla USA, en av vägarna sålde människors frihet och tog dem som slavar. Det var effektivt och syftet var gott, men allt blev så fel. Nu eftersträvas jämställdhet och jag tvivlar inte en sekund på syftet, men när en partiledare står på ett torg och ropar ut att min frihet är till salu så måste jag protestera högt.

Det är intressant att notera att samma människor som förespråkar en styrning av människors privatliv är starka motståndare till att styra detsamma på andra områden. Vi ska minska antalet tonårsaborter och könssjukdomar genom upplysning och information – så brukar det låta. Inga nya regler ska till, vi ska vara fria och ha kul och testa oss fram och experimentera och som svar på alla konsekvenser ska vi jobba mycket med preventiv information. Inga överstatliga styrningar av samlivet, för det skulle inskränka på människors frihet. Men så fort barnen är födda gäller tydligen inte denna princip. Jämställdhet nås inte genom information utan genom tvång, menar de. Bestäm er nu. Tror ni att informationsspridning leder till förändring i människors sätt att leva, eller tror ni inte det?

Till sist. Oavsett hur det går i det här valet, glöm inte att vara generös. Om du har mycket så ge mycket. Om du har lite – ge så mycket du kan. Dela med dig till den som behöver. Tänk på den arbetslöse. Tänk på mannen som spelar dragspel i vägkanten, tänk på tjejen som tigger. Ge så ofta och så mycket som du bara kan, ge din tid och dina pengar och hela ditt hjärta till så många som möjligt. Så försöker jag uppfostra mina barn. Om jag behöver tvinga min dotter att dela med sig av sitt godis till hennes bror så har jag inte vunnit något. Hon ger då för att hon måste, och det är en liten smula ilska i gesten. Men när hon ger på riktigt, utan tvång, när hon ger för att hon vill ge, för att hon vet att generositet är vackert – då händer något stort. Därför måste staten veta sin plats. Jag måste ge till min dotter ibland och jag måste ge till min son ibland, men det finaste är när barnen lär sig att själva ta ansvar för dem som är runtomkring. Staten måste lyfta sin hand och se barnen vara generösa, se barnen ta ansvar för varandra. Ibland är barnen själviska och då måste det finnas ett skyddsnät, men det ska göra precis det. Skydda. Inte bära.

Rösta inte efter plånboken. Sälj inte din röst för några hundralappar mer i månaden. Din röst är dyrare än så, eller hur? Den säljs inte för mindre än medmänsklighet och frihet, eller hur? Den säljs inte till ett parti som kan visa upp fina salar, men som låser dörrarna till de nedre våningarna på Titanic, eller hur? Och den säljs inte till något parti som visar upp fina rum där alla människor tycks vara lika mycket värda, men där de andra rummen visar människor som alla är stöpta i samma fyrkantiga form, vars föräldrar detaljstyr allt därför att de inte litar på att barnen kommer sköta sig. Var rädd om din röst. Den styr landet.

Och vad du än gör, snälla, välkomna flyktingarna med ditt röstkort.

Jens Charlieson