Därför står jag stadigt med Israel

Israel försöker febrilt stoppa terrorister från att skjuta sönder deras land och döda dess befolkning. Terroristerna gömmer sig bland sina egna civila som hamnar mitt i korselden. Vackra palestinska barn dör, och Israel får skulden. Det är en tragedi, det är sån tragedi att alla ord blir små och futtiga och löjliga.

Hamas har skjutit över åtta tusen raketer mot Israels civilbefolkning för att provocera fram ett krig som Israel inte vill vara en del av. Till slut har ändå Israels bägare flödat över och konflikten trappades upp, och jag vill ändå påstå att åtta tusen raketer vittnar om ett tålamod av modell större. Hur många raketer hade Norge hunnit skjuta in mot Sveriges civilbefolkning innan vi krävde att vår försvarsmakt skulle göra något åt saken? Hur många raketer hade vi kunnat skjuta över till Danmark innan vi fått svar på tal från de rödvita? Min gissning är att det hade börjat mullra ganska bra på våra regementen redan när den första lyftes mot skyn. En raket, vad var det? Två raketer, Norge beskjuter oss. Tre raketer, ska vi svara? Fyra raketer, nej vänta lite. Fem raketer, vänta lite till. 7999 raketer, nej inte ännu. 8000 raketer, så här kan vi inte ha det – vi måste få dem att sluta.

Det kan vara värt att fundera över om man verkligen kan sätta likhetstecken mellan mänskliga sköldar och omedelbar seger. Alltså, ska det verkligen vara så att om man bestämmer sig för att använda sig av mänskliga sköldar, vilket ju är Hamas sätt att kriga, ska motståndaren då bara lägga ner sina vapen och erkänna sig besegrat? Eller ska de ändå skjuta tillbaka, trots att man vet att en del av kulorna kommer att träffa på motståndarens sköld? När nu Hamas använder kvinnor och barn som sandsäckar runt sina skyttegravar, så lämnar de bara två alternativ till Israel: antingen skjuter de ändå, träffar sandsäckarna, träffar kvinnorna och barnen, eller så lägger de sig platt på ryggen och välkomnar en islamistisk terrororganisation att ta över det judiska folkets enda landstycke på jorden. Det är inget lätt val.

Även om det hade varit så att mänskliga sköldar innebar omedelbara segrar, så tror jag att få av världens arméer hade använt den metoden. Den är helt enkelt för grym. För de allra flesta är inte ens segerns sötma ljuv nog för att kompensera den beska eftersmaken av döda barn. Hamas verkar vara undantaget.

Hamas, alltså, jag har så svårt att förstå vad det är som får folk att sympatisera med dem. Oavsett vad deras mål är, och oavsett hur sakfrågan ser ut, så borde metoderna anses så avskyvärda att man bara inte kan applådera dem. Vilket motiv skulle kunna få oss att applådera terroristerna från elfte september? Vilka motiv skulle få oss att applådera självmordsbombaren som misslyckades på Drottninggatan i Stockholm? Vilka motiv skulle kunna få oss att applådera norrmanen som gick loss på en ö utanför Oslo? Vi gillar inte den typen av metoder. Vi tycker inte om den sortens krigföring. Ändå, av en anledning ingen har kunnat förklara för mig, applåderar så många svenskar terroristerna i Hamas som med precis dessa metoder attackerar judarna i Israel. Hur högt hade våra applåder ljudit om det inte var Israel de attackerade, utan vilket annat land som helst? Hade vi applåderat Hamas om de sköt raketer mot Stockholm? Eller New York? Eller Shanghai? Naturligtvis inte. Så vad är det som gör Israel så speciellt?

Israel sköt först, säger någon, och Hamas bara besvarar (med åtta tusen raketer) Israels oprovocerade attack. Först och främst verkar det högst osannolikt att Israel en dag skulle bestämma sig för att skjuta ner den smala landremsa som de gett bort i utbyte mot fred. Men om vi bortser från det osannolika i att Israels skott kom först, så har nu konflikten pågått under en så lång tid att det är nästintill omöjligt att avgöra vem som började. Konflikten har pågått i årtionden (årtusenden, om vi inte begränsar det till det nuvarande Israel) så till den grad att båda sidorna enkelt kan hitta anledning att skjuta om det humöret infinner sig. Hönan eller ägget. Israel eller Palestina.

Så, var är vi då? Vi har en tilltrasslad situation och vi kommer aldrig komma överens om huruvida hönan eller ägget kom först. Däremot har vi en demokrati till höna som gärna lägger ner sina vapen, och en terrororganisation till ägg som vägrar göra detsamma, som kommer att fortsätta skjuta och skjuta tills hönan ligger livlös och fjädrarna flyger i luften. Hamas kommer inte att sluta skjuta förrän Israel har upphört att existera, och detta gör de ingen hemlighet av. Med en sådan motpart är det svårt att diskutera.

Israel vill ha fred. Det vill inte Hamas. Och de är villiga att fortsätta offra sina kvinnor och sina vackra barn för att få världen att tro att Israel är bovarna i dramat. Jag är inte blind nog att tro att Israel är vår jords enda felfria land. Allt är inte försvarbart och lidandet är precis lika djupt på vilken sida av lägret man än befinner sig. Ett barn är inte först och främst israel eller palestinier, de är bara barn. Människor.

Vi står alla på samma sida vad gäller hemskheten i det mänskliga lidandet som denna konflikt orsakar. Jag lider med civila palestinier lika mycket som jag lider med civila israeler. Men äger Israel rätten att existera som stat? Ja. Har de rätt att försvara sig mot terrorister? Ja. Tar de till övervåld ibland? Säkert. Vill Israel sluta fred? Ja. Vill Hamas sluta fred? Inte förrän Israel upphör att existera. Vill Israel döda civila? Nej. Vill Hamas döda civila? Ja.

Vi kanske ska nöja oss där, för jag tror att den sista frågan ändå är den som bör tala om för oss på vilken sida vi ska stå. Israel vill inte döda civila, och de gör allt som står i deras makt för att låta bli. Hamas har under alla år gjort allt de har kunnat för att döda civila, och där finns den milsvida skillnaden mellan en modern demokrati i en annars omodern del av vår värld, och en terroristorganisation som inte hade dragit sig för att kapa fyra flygplan och störta dem rakt ner i Jerusalem den elfte september, om de fått chansen. För att skapa krig, och för att döda civila.

Israel har både juridisk och historisk rätt till landet och så fort Hamas och övriga grannar erkänner detta har vi fred i Mellanöstern. Äntligen.

Jens Charlieson

Dagboksanteckning inför Tanzania

Skrev några rader när jag satt på planet från Arlanda mot Tanzania, om hur det hela kändes och inte kändes. Nu är festivalen i hamn och jag och familjen har några dagars vila innan vi reser hem igen. Så här skrev pre-festival-Jens, som en liten dagbok, om allt som väntade:

Jag skulle kunna skriva om hur det hela känns nu men en sådan inledning känns lite för klassisk. Vi har förberett oss, kan jag skriva, vi har bett och fastat, vi har gjort rigorösa packlistor och följt dem till punkt och pricka. Och nu sitter vi äntligen här, skulle jag skriva, nu sitter vi här och spanar ut genom flygplansfönstren som visar oss en annan bild av hur Stockholm ser ut. Man har ju sett den förut, givetvis, men jag slås ändå av hur få sekunder av stigande som behövs för bilden av min stad ska förändras så fullständigt. Man lever verkligen i en bubbla. Allt tolkas utifrån den. Allt upplevs i den. Men i en flygplansstol några meter upp i luften förändras bilden helt och allt som är så stort där nere är så litet här. Mina ögon säger ibland till mig att träden är stora, att skogen är oändlig, men så sitter Gud i en helt annan stol, med ett helt annat perspektiv och undrar vilka träd det är vi egentligen pratar om.

Stockholm är en vacker stad, både nerifrån och här uppe. Men nu ser vi den inte längre, den finns kvar inom oss för den är vårt hem, men nu ser vi bara Mbeya.

Bredvid mig sitter Elton och tittar på en film, det är nog Röjar-Ralf. Han lutar sig mot mittgången ett par gånger varje minut för att se hur nära den där drick-vagnen har kommit, men det tar längre tid än han vill. Den senaste veckan har han sagt att när vagnen kommer så ska han säga ”Coke please”, men han har varit noga med att slänga in brasklappen att om han inte vågar så får pappa säga det istället. Elise ska ha en Fanta. Om Fanta inte finns så vill hon ha apelsinjuice och som en andra reserv har hon cola. Och i så fall ska hon också säga Coke please, för när man pratar engelska så är man alltid artig och säger tack.

Elton lutar sig ut igen och suckar, hon har knappt rört sig alls. Det är nu lördag förmiddag och vi räknar med att vara framme i Mbeya på söndag, tidig kväll. Jag antar att det blir lite kvällsmat med hela det stora teamet, sen tar vi kväll efter två långa resdagar och när vi sedan vaknar, tidigt på måndag morgon, börjar arbetet. Måndag och tisdag bygger vi scen, möter människor, kör outreach i stadens olika delar och ute i byarna runt omkring, och på onsdag börjar festivalen.

Jag har svårt att ta in det. Allting som jag snart får uppleva ligger tjockt i luften runtomkring mig, men det kan inte sjunka in. Jag har ofrivilligt iklätt mig ett hölje som gör att jag bara kan vara spänd och exalterad i själ och känsloliv men hjärtat bultar på som om det vore helt oförstående av allt som väntar. Det verkar tro att vi ska på en liten utflykt med familjen, att jag bara sitter på bussen på väg till jobbet eller något annat helt trivialt. Det verkar inte förstå att vi om bara ett par dagar kommer få se Jesus flytta in i tusentals människors liv. Det verkar inte förstå att blinda kommer se, att döva får hörseln tillbaka, att livet är på väg att helt förändras för så många medmänniskor. Och det verkar inte förstå att mitt och min familjs liv aldrig kommer att vara detsamma.

Vagnen körde fram till oss nu och Elton sken upp men det var falskt alarm. Hon skulle bara släppa förbi någon, men ändå – det är nära nu. ”Coke, please”. Han minns vad han ska säga.

För tolv år sedan åkte jag på min första missionsresa och en av alla de nya vänner jag vann under den resan berättade för mig att det sista han sagt till sin mamma innan han klev på bussen var: ”Hejdå, mamma. Det här är sista gången du ser mig sån här”. Precis så är det. All luft runt omkring mig vet att det är så, den försöker knacka på mitt hölje, försöker bryta sig in genom mitt lugna skal, försöker berätta att det här är sista gången som jag är sån här.

Jag vill förändras. Jag vill inte vara stilig och välputsad, jag vill försvinna under ytan, sjunka ner genom marken och låta Jesus stå kvar där, som ett hölje omkring mig. Jag vill se de döva höra, jag har sett det förr och det är en så speciell syn. Jag vill höra den där rösten som aldrig har kunnat tala innan, jag har hört sådana röster förr och de är verkligen speciella, så stapplande på något sätt, så nya och sprudlande, så mycket luft i ljuden. Jag vill se de stapplande stegen och rullstolen som lämnas kvar där bak. Snart står vi där och dricker en iskall cola som vi köpt för några tusen shilling, ser tiotusentals människor framför oss, ser Gud göra de sjuka friska, ser en liten del av ett urgammalt uppdrag uppfyllas, och så plötsligt sjunker det in i mig och jag förstår vad i hela världen det är jag sysslar med.

Jag är väldigt glad att vi snart är där.

”Pappa, du får säga”, viskar Elton och så serverar flygvärdinnan honom lite cola.