Öppet brev till Alex och Sigge

Jag börjar inte med att skriva hej, för sådant orkar ni inte läsa. Komplimanger har ni läst till leda och om jag överhuvudtaget ska ha någon chans att få er att lyssna till vad jag har att säga så måste jag direkt hoppa rakt in i sakens kärna, och sakens kärna är alkohol.

Eller, för att vara tydlig, ert sätt att prata om alkohol som om inga baksidor fanns. Det är oansvarigt, och jag skulle önska att ni slutade med det. Kan ni göra det, för en trogen lyssnares skull?

Det är ett känt faktum att ungefär tio procent av Sveriges vuxna befolkning har alkoholproblem. En del sitter på parkbänken, en del på barstolen och en del hemma i sin soffa. Alla har det gemensamt att de dricker för mycket och skulle ha oerhört svårt att byta ut whiskyn mot coca-cola om de skulle försöka. För de allra flesta finns ingen som kräver av dem att sluta – det har inte gått så långt att de omhändertas av någon myndighet eller att en familjemedlem säger stopp. Men när de sitter där med glaset i handen och stirrar på den vätska som de längtat efter hela dagen, så vet de att de verkligen borde skära ner. Ibland slås de av den där tanken som säger åt dem sluta, att de kanske inte borde gå till det där skåpet varje kväll, men de låtsas tänka på annat. Att våga se sanningen i vitögat kräver nämligen mer mod än de flesta av oss är välsignade med.

Alex och Sigge, jag hör er ofta nämna i förbifarten hur många lyssnare ni har, det är väl en bra bit över 300.000 nu, eller hur?

Tio procent, minns ni den siffran?

Tio procent av 300.000 är enkel matematik och siffran som träder fram är alltför hög för att bara vifta bort med en välformulerad tes, Sigge, eller med en ärlig anekdot som slutar i ett asgarv, Alex.

Ni gör reklam för öl nu. Inför dessa trettiotusen småbarnsfäder som dricker när barnen lagt sig, dessa trettiotusen universitetsstudenter som inte längre kan plugga ordentligt förrän ett glas vin har fått skölja ner stressen, inför dessa trettiotusen vuxna människor som ännu inte har vågat erkänna för sig själva att de just nu sugs in i ett beroende som är bortom deras kontroll, beskriver ni denna öls storhet, detta magiska bordeaux-vin som pryds med er stämpel. Inför dessa trettiotusen manar ni till en rörelse av människor som tar en selfie medan de dricker denna högst beroendeframkallande dryck. Kom igen, säger ni sen, häng med i rörelsen – bli en del av denna härliga skara bordeaux-drickare!

Och där sitter de, dessa trettiotusen, och försöker låta bli. Det är inte ert fel, det är aldrig ert fel, men ni väljer att göra det svårt för dem.

Om Gudrun Schyman kommer till en middagsbjudning och värden bjuder på alkohol är det nog inte svårt för henne att säga nej. Alla känner till hennes historia och förstår att hon väljer en Loka. Men alla andra trettiotusen lyssnare – eller, varför inte, alla andra hundratusentals svenskar – som bjuds på en middag har väldigt svårt att säga nej. De minns löftet de gav sig själva i förrgår att det minsann fick räcka nu, men så bjuds det och det ser så gott ut, tänker man, och om jag tackar nej så måste jag förklara mig och jag vill inte att de ska veta att jag försöker sluta för då kommer de tro att jag är alkoholist och det är jag ju inte, absolut inte, nehejdå, jag kan hantera det här och ja tack, ett glas rött skulle sitta fint.

Alla äger ansvaret för sitt eget liv, jag är medveten om det. Ansvaret ligger alltid hos den som sätter flaskan till sin mun, men när ni nu vet att så många tusen vanliga, snälla, fina lyssnare kämpar för att inte förlora sina barn och fruar bland alla flaskor – varför göra det så svårt för dem? Varför inte bara ta ett solidariskt ansvar och sluta lovsjunga spriten inför alla dem som hatar att de älskar den? Förstå allvaret, Alex och Sigge. Prata inte om den snabba energin som kärnkraftverken ger utan att också nämna Hiroshima. Prata inte om den där nya mörka ölen som så effektivt släcker din törst utan att också nämna de brutna vigselringarna, de skändade oskulderna, de tragiska bilolyckorna, de hårda orden som aldrig i livet går att ta tillbaka.

Trettio tusen, Alex och Sigge.

Jag vill verkligen att ni ska veta att jag gillar er podcast. Att lyssna på er medan jag diskar fredagskvällens tallrikar är ett av mina stora lördagsnöjen. Och jag förstår att ni gör era små reklamsnuttar, det är ingen kostligt alls. Jag förstår att ni vill dra ut så mycket pengar som det går av allt det arbete ni lägger ner på er podcast, men ni när ni nu är i en så lyckosam position att ni faktiskt kan välja era samarbetspartners så vädjar jag till er att välja med omtanke. Det finns kanske ingenting som ni kan göra för att underlätta för dessa trettiotusen – men ni kan välja att inte göra det svårare.

Sanningen är den att alkohol orsakar mer lidande än något annat gissel i vårt land. Alla barn som gråter över pappas höjda röst, alla kvinnor och män som offrar sina familjer för en kul kväll då de inte kunde tänka klart, alla barn som ständigt kommer i kläm, som fullständigt krossas sönder och samman av föräldrar som egentligen är så fina men som inte kan låta bli den där ölen som så effektivt släcker deras törst och som ni, Alex och Sigge, enträget uppmanar dem att köpa.

Hur många barn finns i era trettiotusen familjer, Alex och Sigge?

Bilolyckor, slagsmål, överfall, drunkningsolyckor, våldtäkter, krossade äktenskap, förlorade vänskaper, måndagskarens, ord som skär sönder hela hjärtat, och så alla dessa bilolyckor – det är alkoholens Hiroshima.

Tack If.

Jens Charlieson

Snart får du höra att jag är emot kärlek

Du kommer snart att läsa att jag är emot kärlek. Men bara lugn. Allt ser så knasigt ut i ett mikroskop.

Jag skulle hur lätt som helst kunna bli uppslukad av diskussioner. Åsikter haglar på Facebook och Twitter och jag vill ge mig in där, vill peta till höger och vänster, vill lägga näsan i blöt helt enkelt för att jag tycker att mina argument är bättre. Jag ser gamla utslitna argument som har motbevisats hundra gånger men som fortfarande används som vore de gudomliga uppenbarelser. Jag vill dräpa illusionen om argumentets briljans och jag vill göra det snabbt och ljudlöst som en ninja.

Ibland ser man unga tjejer på film som går omkring på en stökig fest där det dansas på bord och där drinkar i regnbågens alla färger blandas hej vilt. Alla är galna, men inte den här tjejen. Hon sväljer inte alla drinkar med hull och hår. Tvärtom ser hon på spektaklet med skepsis, försöker få sina kompisar att ta det lite lugnt, stoppar någon från att följa med en främling ut i skogen. Vissa ser henne som en festdödare, men det gör henne ledsen.

Man vill man inte vara sådan och därför väljer man ofta att inte lägga näsan i blöt. Man väljer att låta deras diskussion fortgå för att man inte vill vara en sån som tycker att allt är usch och fy och skam, och kanske, bara kanske, kan det vara okej för mig att sticka huvudet i sanden bara denna gång.

Har ni tänkt på att det inte går att vara för utan att vara emot? Kom ihåg att det är så, mina vänner. Du kan inte vara för din familj utan att vara emot otrohet. Om du nu zoomar in på otroheten så skulle du kunna säga att Jens är emot otrohet, att Jens är emot än det ena och än det andra. Ja, självklart är jag emot – det är enda sättet att på riktigt vara för. Jag är för familjen, jag är för mina barn och därför finns en ring på mitt finger. Du skulle kunna säga att jag är bunden av den, att den begränsar min frihet men det är precis tvärtom – den ger mig all frihet att bejaka det jag vill ha i livet. Det är också så att eftersom jag är för kärleken mellan mig och min fru så är jag emot alla kärlekar som hotar den.

Varsågod, zooma in där också. ”Jens är emot kärlek”. Ja, för jag är för kärlek.

Paradoxalt, tänker någon. Inte alls, svarar jag.

Ibland säger folk att eftersom Gud är kärlek så måste all form av kärlek vara okej. Hur kan kärlek vara fel, undras retoriskt. Retoriken är givetvis briljant men innehållet är ett korthus i nordanvind. En äkta kärlek, som inte bara ställer retoriska frågor, älskar tillräckligt för att våga vara emot. Vi skulle kunna låtsas som att det jag skriver inte stämmer och liksom bara blunda och fullständigt ge oss hän till denna tillbedjan av kärleken. Vi skulle kunna acceptera varje handling som görs i kärlekens namn och låta kärleken bli en universell skuldborttagare. Mannen lämnar sin fru och sina barn för han älskar en annan nu, och kärleksretoriken tvättar problemen ur världen. Plötsligt tror man sig vara skinande vit igen, för moralen har böjt sig under en nyckfull skugga som gjort kärleken ihålig. Så har vi inte längre något rätt och något fel. Inget är fint och inget är fult, inget är gott och inget är ont, allt är bara en enda sörja som droppar från kärlekens guldkalv.

Gud är kärlek. Men kärleken är inte vår gud.

Kärlekens motsats är likgiltighet, och likgiltig är precis vad denna universella skuldborttagare är. Han ger sin tumme upp till precis allting som motiveras med kärlek – otrohet, syskonäktenskap, polygami – för han bryr sig inte det minsta om vad som händer med oss. Han är likgiltig, och kärlek är för honom bara ett ord.

Det är inte någons kärlek jag diskvalificerar, det är viktigt att notera det. Det jag diskvalificerar är argumentet att något måste vara rätt bara för att det motiveras av kärlek.

Jag vill inte vara en festdödare. Men jag vill dräpa illusionen om kärleksargumentets briljans, jag vill blottlägga den som ett korthus i stormen, för den äkta kärleken – den som älskar tillräckligt för att våga vara emot – förtjänar en tron högt över guldkalvens papperskärlek.

För övrigt finns redan en universell skuldborttagare, en som inte blundar, som inte ser mellan fingrarna, som inte stryker ett streck, utan som står där med vidöppna ögon och ser precis allt det som du önskar att ingen kunde se, och så lyfter han det av dig, hela denna svarta sörja lyfts som ett före detta ok från dina axlar och så visar han dig hur allt det där spikades fast på ett kors utanför Jerusalem för två tusen år sedan, hur allt som hängde därpå sakta dog, och så står du där intill skuldborttagaren som just har gjort din kropp fjäderlätt och så hör du honom viska till dig: Allt är förlåtet.

Det är kärlek. Att se det som är fel som fel, att våga vara emot för att på riktigt kunna vara för. Att inte blunda utan att verkligen se och ändå bara älska och älska och älska.

Det är sådan han är, min skuldborttagare.

Jens Charlieson

Tack, Johannes Amritzer

amritzer1Vi förstår alla att vi aldrig kommer att lyckas. Vi försöker visa vår respekt, vi försöker hedra honom, vi gör våra små gester. Vi berättar hur mycket vi uppskattar honom, hur tacksamma vi är att han har vågat och att han har orkat, men det kommer aldrig fram så djupt och så uppriktigt som vi vill.

Det måste väl vara sisådär 15-16 sedan jag för första gången hörde namnet Johannes Amritzer. Jag och en kompis hade åkt några mil söderut till ännu bredare skånska och satt i ett litet rum med ungdomspastorn i byn för att planera ett litet event. Denne ungdomspastor berättade då om en Johannes som han såg så mycket upp till och jag minns fortfarande motiveringen: ”Varje gång Johannes nämner namnet Jesus så vibrerar luften och man bara sitter där och tänker att den där mannen, han älskar verkligen Jesus på riktigt”. Sen dröjde det inte länge förrän jag själv satt i samma rum som denne Amritzer och kände hur rummet darrade till.

Han tog mig ut ur ett liv som hade kvävt mig från insidan om jag inte hade följt med på den där resan till Bulgarien och Turkiet år 2002. Jag levde som ung kristen med stora ord och högt lyfta händer, men orden var inte mina egna och händerna lyftes bara när andra såg på. Så stod jag där i Pazardzjik och hörde Johannes festivalröst som befallde oss att be för de sjuka, och jag gjorde det. Jag fick berättelser att berätta. Jag fick ord som inte var kopierade utan på riktigt mina men nu kändes det så heligt att jag inte kunde berätta det för någon. Och på kvällarna när jag stängt dörren bakom mig tänkte jag på allt jag sett Jesus göra och jag kunde inte hålla händerna nere. Det gick inte, för mitt liv hade skakats om, och det började med att hela luften vibrerade när Johannes talade om Jesus.

Jag har arbetat i SOS sedan januari 2006, och dessförinnan gått ett år på bibelskolan, men det var år 2002 som blev SOS mitt. Det börjar bli några år nu och väldigt mycket kan hända på några år. Det har varit många knytnävsslag i ansiktet och många hårda ord som har riktats åt hans håll och det har känts så förtvivlat fel många gånger. Det har känts som när en pojke i fotbollslaget gnäller på tränaren över att planen blivit gyttjig i regnet. Tränaren står där, blöt och kall och skulle så mycket hellre bara sitta hemma med fru och barn i soffan och njuta över det enkla och det fantastiska som är vanliga tisdagskvällar.

Det finns andra spelare i det där knattelaget också, spelare som inte hörs och syns så värst mycket i media, som inte recenserar fotbollstränare på bloggar, som tar gyttjan ibland och solskenet ibland. Spelare som uppskattar att han står kvar där han står, att han fortsätter att uppmana oss att springa fortare även när det regnar, fortsätter peka på målet som bollen ska träffa, fortsätter få hela luften att vibrera.

Jag har Johannes att tacka för att jag älskar Jesus idag, för att jag inte bara slutat bry mig. Så enkelt är det. Ni kommer säga till mig att det är Jesus som ska ha äran, inte Johannes. Jag håller med. Vi vet vart äran ska riktas, med även hedern måste riktas rätt. Hans egen ära har lagts åt sidan. Personliga framgångar har blivit ointressanta, och därför har rummen fortsatt att vibrera över åren och idag har vi en församling i Stockholm city med 60 nationaliteter. Idag når vi fler människor än någonsin på våra Signs & Wonders Festivals, allting växer, expanderar, exploderar och trots att vi springer mer än någonsin över den där gyttjiga fotbollsplanen så har vi aldrig mått bättre.

Det har varit tufft för honom ibland, det är jag helt säker på. Han har velat ge upp ibland, lämna regnet och kylan och göra tisdagskvällen till en filmkväll med chips och cola. Men så har Jesus viskat hans namn, och hela rummet har vibrerat för han älskar sin Johannes.

Jag är dålig på att visa heder. Jag skriver bättre än jag talar, på gott och ganska mycket ont, men jag vill försöka hedra honom i den här texten. Jag vet att jag inte kommer lyckas så som jag vill lyckas. Vi kommer helt enkelt aldrig att nå fram. Vi gör våra små gester, vi berättar hur mycket vi uppskattar honom, hur tacksamma vi är att han har vågat och framför allt att han på något sätt har orkat. Vi skriver en hel text om honom som med lite tur kommer att läsas av några tusen, och vi kan inget annat än att använda stora ord. Men så plötsligt är man på den sista raden och man tvingas landa i insikten att de största orden i världen är så förtvivlat små.

Vi kommer aldrig lyckas få fram det så djupt och så uppriktigt som vi vill. Men tack för att du älskar Jesus, käre Johannes.

Jens Charlieson