Månad: maj 2014

Uppdrag Granskning och prästerna som blev lejonmat

Vad som har hänt är alltså att Uppdrag Granskning har fulspelat till sig kommentarer genom att ikläda sig en hemlig mikrofon och en hemlig kamera, boka tid hos några präster och utge sig för att ha problem med sin homosexualitet. De har frågat dessa präster om Gud kan hjälpa dem i deras situation, och några av prästerna trodde att Gud faktiskt kunde det. Har ni hört något så tokigt – en präst som tror att Gud kan? Som tror att Guds händer inte är bundna. Som tror att Gud faktiskt hjälper dem som ber honom om hjälp.

Man kan ju börja med att fråga sig vad det är programmet menar sig avslöja. Att inte 100% av Sveriges befolkning ser homosexualitet som något helt och totalt oproblematiskt? Inte direkt ett avslöjande av rang. Att det fortfarande finns människor som tror att Gud inte är en sagofigur utan en objektiv verklighet, en person som i allra högsta grad kan förändra situationer? Inga dolda mikrofoner behövs för att hitta sådana. Men dolda mikrofoner användes, falska personer skapades och man förnedrade den enda ärliga personen i rummet. Allt för att avslöja att det finns präster i Sverige som tror att Bibeln säger vad den menar och menar vad den säger.

För denna klassiska gudstro kastades de till lejonen, de hängdes ut i Sveriges Television så att hela landet fick peka och skratta, fick sucka och ropa glåpord åt några präster som svarade ja när en människa bad om hjälp. Programmet är regisserat, vi vet ju alla om det egentligen, vi vet att regissören står där i bakgrunden och styr hela eländet mot det mål som varit bestämt sedan första planeringsmötet. De präster som inte dansade efter hans trollstav klipptes bort, och kvar blev lejonmaten.

Jag lider med dessa präster, därför att det är inte deras verkliga åsikter som Sverige nu förfasar sig över – det vi fått se är en regissörs version av deras åsikter. De hade kunnat förklara sig om de fått chansen, om de hade talat till människor som verkligen ville förstå, som inte var ute efter tokiga citat eller pinsamma tystnader. Programmet kidnappar prästernas röster och klipper bort allt det där vettiga de sade och låter deras grannar och vänner se dem förnedras på fin sändningstid. Och det enda de har gjort för att förtjäna detta är att tro att det finns en Gud som känner oss, som vill guida oss alla rätt i livet, som vill hjälpa oss att bli allt det som vi är skapade att vara. Vilket brott.

De är ju trots allt präster. De bör få tro sådant om Gud. Vi behöver påminna oss om det när vi nu pratar om detta, att en prästs hela roll står och faller med Guds existens. Om Gud inte finns så är han bara en terapeut eller någon slags mentor som försöker guida folk genom livets svåra stunder. Han är då inte en Guds präst, han är svenska samhällets präst. Men om Gud faktiskt finns så är han verkligen Guds präst; han läser och studerar vad Gud har sagt och han hämtar sina instruktioner från himlen. En sådan löper ju större risk att bli hånad och stenad av ett sekulärt samhälle, men det är ett pris han gärna betalar i sin längtan efter att verkligen hjälpa människor. Han är då en präst som står i en kyrka och berättar för människor vad Gud kan och vill göra i Sverige och i varje människas inre. Han berättar att Gud älskar dem. Han berättar att Gud har all makt att förändra situationer, att göra en deprimerad människa till världens lyckligaste, att dra abstinens ur en narkoman, att göra korta stubiner långa. Han får tala så, för han tror allt detta om Gud.

Om man då själv tror att Gud finns så lyssnar man gärna till vad en präst har att säga, och man ber honom om hjälp när sådan behövs. Prästen ber gärna för människor, att Gud ska hjälpa och trösta dem, att han kanske till och med ska göra ett mirakel i deras liv. Det är vad en präst gör. Det är hans jobb.

De blev lejonmat, dessa präster, för att de gjorde sitt jobb på det enda sätt de kan förväntas göra det; i enlighet med sitt hjärtas övertygelse. Fy skäms på dem som kräver något annat av än präst. Man kom till dem och undrade ifall Gud kunde hjälpa dem till förändring, och de svarade att det är vad Gud gör bäst. Hjälper människor som vill ha hjälp.

Det är ju också så att om man inte tror att Gud finns så torde en prästs åsikt vara hyfsat ointressant.

Och det är precis vad det var för Uppdrag Granskning – ointressant. Sådana petitesser bestämdes på ett planeringsmöte långt bak i tiden, och nu gällde det bara att hitta några röster att kidnappa. Några som kunde vara ärliga mitt i allt detta falskspel. Några som trodde högre om journalister än det här.

Jens Charlieson

jenscharlieson12 kommentarer

Vi måste älska de små

”Jag vill inte vara hård och kall. Jag vill vara mjuk och full av kärlek.” Precis så sade en gammal bekant till mig för många år sedan. Han kunde bli anklagad för allt möjligt och det var helt okej, berättade han, men den anklagelsen gjorde ont. Jag funderade över det och kunde inte förstå hur just den anklagelsen kunde sticka ut som värre än alla andra. Jag är äldre nu, och jag tror jag börjar förstå.

Om en sådan anklagelse smärtar så finns det en annan frekvent återkommande anklagelse som inte berör mig det minsta. Man skriver om mig och till mig att eftersom jag är kristen och tror på Gud och läser Bibeln så har jag inte gått logikens fördomsfria väg för att nå mina slutsatser. Jag har bara famlat runt i blindo och trott på allt som sagts i en kyrka och allt jag läst i en gammal bok. Alla som känner mig ser det komiska i att beskylla mig för att inte tänka. Att tänka, fundera, filosofera är nämligen allt jag gör om dagarna. Minns ni hur man som barn ibland visade handflatan och sa ”spegelbild” när man blev beskylld för något? Anklagelsen, menade man, skulle då vända tillbaka till sin källa och den som ”sa det” kunde ”va det”. Så låt mig visa handflatan en liten stund, när jag nu ställer några enkla frågor till vem som helst som känner sig träffad.

Hur mycket har du tänkt på vad en abort egentligen är? Alltså, hur många timmar av kvalitativt tänkande har du lagt ner på det? Har du gått logikens fördomsfria väg för att nå dina slutsatser, eller har du bara adopterat ett samhälles gängse åsikter? Hur mycket har du tänkt på hur många slag i minuten det där lilla hjärtat bultar? Har du följt en graviditetskalender och sett hur barnet utvecklas och växer fram tills att det når vecka 18? Jag skulle gärna vilja veta det. Har du, under alla dina timmars funderande, lyckats hitta den vetenskapliga förklaringen på när en människa blir en människa? Och har du någon gång suttit och räknat på hur många slag ett fosters hjärta hunnit slå innan det tvingades sluta?

Låt mig också fråga dig detta: Har du gått logikens fördomsfria väg för att nå slutsatsen att vi har slumpen att tacka för vår existens, eller har du bara adopterat ett samhället gängse åsikter? Jag undrar hur mycket du egentligen har funderat över det här, hur många eftergymnasiala boksidor du läst för att verkligen sätta dig in i ämnet. Och jag undrar hur många gånger du har funderat över varför det djupt inom dig så tydligt känns som att du är mer unik, mer värdefull, än den där björken som växer utanför ditt fönster. Har du någon gång tänkt på att i slumpens värld är den kärlek du känner till dina barn eller till din partner varken bättre eller sämre än det hat som Hitler demonstrerade i vår världsdels mörkaste stund?

Jag anklagas ibland för att inte tänka själv, men tro mig när jag säger att om man vill komma åt mig så är det fel väg att gå. Om man vill komma åt mig ska man snarare anklaga mig för att vara hård och kall, för precis som för min gamle bekante så gör en sådan antydan ont. Jag vill inte vara hård och kall. Jag vill vara mjuk och full av kärlek. Men jag kan inte stryka samhället medhårs när jag vet att ett fosters hjärta har pumpat över tio miljoner gånger redan när det når den tolfte graviditetsveckan. Tjugo miljoner i vecka arton, och inte en människa har kunnat berätta för mig varför tjugo miljoner hjärtslag inte duger som livstecken.

Kanske har ingen tänkt på det tillräckligt. Kanske har man varit för upptagen med att anklaga mig för att inte tänka, för att inte fundera, för att bara ställa mig där andra bett mig stå. Kanske har man varit för upptagen med att kalla mig hård och kall. Jag vill vara mjuk och full av kärlek, men jag kan inte bara älska de stora, jag måste – jag bara måste – också älska de små.

Jens Charlieson

jenscharliesonLämna en kommentar

Conchita, Putin och jag

Det är svårt att känna sig hemma i ett land som inte nämner något alls om att en man som heter Thomas bar klänning, men jublar över att han hade skägg. Hur gick det till, egentligen? Det är något med den här könlösheten som får mina ögonbryn att höjas. Jag läste igenom delar av Fi:s valmanifest och såg att om de får makten så kommer de införa ett tredje kön, och man kan ju räkna ut med asfalt och en kritbit att de kommer använda lördagskvällens resultat som ett skäggigt bildbevis på det skriande behovet.

Inget ont om Österrikes bidrag. Och inget ont om det krig som denne Thomas Neuwirth, aka Conchita Wurst, menar sig utkämpa mot intolerans och förtryck. Men det är precis som det brukar vara i krig när stämningen har trissats upp och orden blivit fyrkantiga. Det blir alltid så att den krigande sidan målar upp motståndarna som blodtörstiga tyranner, som galna vikingar som äter direkt från svärdet. Och när Conchita mot slutet av kvällen står och predikar sin politik till publikens och arrangörernas jubel – på en tillställning från vilken politik ska vara fjärran – så försöker han göra mig till en av de där vikingarna som hatar och slåss. Det var inte det jag tackade ja till, när barnen lovades en helkväll framför TV:n.

Så vad är det jag inte ställer upp på? Vill jag förtrycka människor som är förvirrade över sin egen identitet? Naturligtvis inte. Har jag en affisch med en duck-fejsad Putin hängande över min säng? Långt därifrån. Så vad är det då? Varför stämmer jag inte in i hallelujaropen? Varför ser jag inte det storslagna som alla andra tycks se i en mans skäggväxt?

Kanske lyckas jag förklara. Kanske inte. Och om jag misslyckas så är jag en förbrukad man i era ögon. Det får väl i så fall vara okej, för någon måste våga vara den där dåren som ställer sig mitt framför pansarvagnen i ett hopplöst försök att berätta för armén att jag inte är en soldat som de bör skjuta. Att jag bara är en civilist som inte vill bli träffad i korselden mellan en armé som accepterar allt och kräver allas fullständiga lydnad, och en rysk armé som vägrar acceptera några olikheter. Mellan dem står jag, mitt på det öppna fältet, för att säga att jag inte är från Sovjet, och att jag inte är från ett Sverige som tror att en folkomröstning kan rubba på biologin.

Jag vill inte låta raljant. Jag beundrar gärna Conchitas mod, att han vågar gå sin egen väg, att han orkar ta kampen för något som han tror på. Det jag ogillar, utöver att bli utmålad som en av Putins kompisar, är att man nu kommer att fortsätta göra människor som är förvirrade över sin egen identitet till reklampelare för en politisk agenda. Ett tredje kön är en kortsiktig lösning. Det ger människor en könstillhörighet som kommer att tillfredsställa vissa, men snart märker vi att inte ens det där extra könet räckte. Det finns fortfarande människor som riskerar att känna sig utanför, och så måste ytterligare kön skapas. Och så fortsätter det. Vi kan skapa politiska kön i all oändlighet men vi hittar aldrig hem. Inga själsliga sår läks.

Någon annan gång kan jag skriva mer om min kärlek till Stockholms homo- bi- och transsexuella, om hur jag menar att frågan måste bemötas, om de faktiska anledningarna till att jag tycker som jag tycker och allt det där andra som ju är så viktigt. Men det jag skriver om idag är den där civilisten som jag bestämt hävdar mig vara. Jag är ingen Putin, bara för att jag inte säger ja och amen till precis allting. Jag ogillar Putins vägar lika mycket som du.

Men jag uppskattar inte att bli kallad homofob, bara för att jag anser att den ursprungliga tanken var en annan, bara för att jag fortfarande anser att varje barn helst skulle ha en mamma och en pappa, eller för att jag ser precis det som biologin ser; att två kön existerar. De två kan inte raderas. Nya kommer inte att skapas. Jag ansluter mig inte till Conchitas och RFSL:s och vissa politiska partiers armé där man måste acceptera allt annars är man homofob, och jag tycker faktiskt att det är oerhört fult att tillskriva mig en medicinsk diagnos bara för att jag är av en annan åsikt.

Det är ett märkligt samhälle de försöker skapa – det måste ni hålla med om – när varje oliktänkande stämplas som sjuk. Jag har ingen fobi. Jag är inte det minsta rädd för människor som lever annorlunda liv. Jag gör det i allra högsta grad själv, åtminstone sett ur perspektivet från den lilla, lilla klick av jorden som vi råkar bo på. Jag är inte rädd, men jag tror att lösningen är en annan än att uppfinna nya ord.

Jag vill inte att Sverige ska vara ett Ryssland. Därför, bland annat, så vill jag inte att någon ska rösta på Fi. För när Putin tar sig friheter åt vårt håll, på samma sätt som han gör i Ukraina, har Sverige inget försvar om vi står under Fi:s ledning. De vill nämligen skrota försvaret helt och hållet. Hotet är obefintligt, menar de. De ger alltså Putin fri lejd in i vårt land, fritt fram att göra hans beryktade HBTQ-politik till Sveriges dito. Och så, kära barn, skjuter ett politiskt parti sig själv i foten.

För övrigt var det en fantastisk låt som vann i lördags. Alltså på riktigt, magnifik! Men om det skriver ingen, så här dagen efter att Eurovision Song Contest glömt bort musiken och blivit politik. Kanske dags för mig att ställa upp.

Jens Charlieson

jenscharlieson6 kommentarer