Jag tänker på den gången då bussen som väl rymde femton personer eller så fastnade i leran på en väg som inte borde kallas väg. Chauffören ropar på Swahili att alla måste gå ut ur bussen så vi kliver av, vi ställer oss där mitt ute i ingenstans och förstår med intellektet men inte med själen att det nog inte finns några lejon i den här delen av vildmarken. Däcken fortsätter att slira sig längre och längre ner i dyn och vi femton står där och tittar på med varsin vattenflaska i våra bleka händer.
Sen får vi veta att vi måste samla in grenar och stora löv så vi sprider ut oss bland de täta buskarna som växer på båda sidor om vägen, och så letar vi efter vad som helst som skulle kunna läggas framför däcken och bilda någon form av fäste mellan gummi och lera. Sen ger chauffören sitt tecken och vi femton ställer oss bakom fordonet och lutar oss och trycker och pustar i full kraft, våra skor begravs snabbt i leran men vi tar nya tag, hittar nya kvadratdecimeter där vi kan placera fötterna. Framför oss spinner hjulen och vi duschar i denna mörkbruna massa men vi står ändå kvar, vi ska inte ge upp nu, vi vill tillbaka in i den där bussen, vill skratta över hur smutsiga våra t-shirts har blivit, vill stilla oss en stund, sitta tysta i våra egna tankar, viska en bön till Gud om hjälp att hitta rätt ord, att hitta rätt kärlek, vill komma fram till den där byn som hela förmiddagen har varit vårt mål och så vill vi göra precis det som Jesus en gång i tiden bad oss göra.
Inte en tanke ägnas åt vardagslivet hemma i Sverige. Inte en enda av oss vill skriva en debattartikel till en kristen tidning. Inte en enda av oss vill sitta hemma och se det senaste avsnittet av CSI. Vi längtar inte efter fotbollskanalen och vi drömmer inte oss bort till en garderob fylld med senaste modet. Vi fortsätter att knuffa på den där bussen och i hemlighet smider vi planer för vart vi ska ta vägen ifall ett okänt morrande skulle höras från någonstans bakom buskarna. Så plötsligt rullar bussen ur sin grop, gasar vilt och kör snabbt framåt ända tills den når stabilare grund. Vi femton jublar som om vi just lyckats ta sista teget upp mot Kilimanjaros topp, vi dricker några klunkar ur vår vattenflaska, så som man gör när man bestigit ett högt berg, och så springer vi och sätter oss i bussen.
Snart var vi där. Byn. Barn som sparkade fotboll med en plasthink, barn som slutade sparka när de såg femton wazungu – vita människor – kliva ur en lerig buss. Vi gick omkring där bland gatorna, vinkade åt dessa vackra människor som kom ut ur sina skjul, vi hälsade på kvinnorna som sålde sina grödor på byns lilla torg, och någon av oss försökte få den där hinken i mål. Jag satt ner på en liten sten och försökte kommunicera med en man som inte alls kunde engelska, vi såg på varandra, försökte göra oss förstådda med hjälp av ansiktsuttryck och charader. Sen fick jag tag på en tolk och jag fick veta vad han hette och åt vilket håll han bodde. Samtalet var ju trevande, som om människor från två helt olika planeter för första gången möttes. Han frågade vilket land jag kom ifrån, och jag svarade Sverige. Sen frågade jag om han hade varit där någon gång, och sen insåg jag att jag just ställt mitt livs dummaste fråga.
Vi samlade hela byn och berättade för dem att den store skaparguden, som de så många gånger sett upp mot himlen för att hitta, kom till jorden för länge sedan. Att alla deras fel och brister, som de försökt försona genom att offra djur till andarna, redan är försonade. Att Guds son som vi kallar Jesus blev det där djuret som offrades, att han uppstod och att han nu längtar efter att få tvätta bort alla deras misstag och göra dem helt rena, helt nya, på insidan. Att han ville flytta in i deras hjärtan, hjälpa dem, älska dem, vara på deras sida i livet. Några minuter senare föll tårar från deras ögon när de bad Jesus flytta in i deras liv, bli deras vän. Sjuka kroppar blev friska den dagen. Mirakel efter mirakel skedde i den där lilla byn som en lerig väg ville hålla oss borta ifrån.
Vi åkte tillbaka till vårt logi. Och ingen enda av oss längtade efter debatter, efter mode, efter karriärer. Vi ville bara vara precis där.
Sista helgen i maj anordnar SOS Church en missionskonferens som heter #Mission14. Du behöver vara där. Du behöver höra ropen från de onådda, och orden som fortsätter att eka ur Jesu mun alla dessa år senare: ”Gå ut i hela världen”.
Läs mer om #Mission14 här eller ansök till vår bibelskola här, och glöm aldrig bort att när livet verkligen levs på riktigt, när vi inte bara andas, inte bara åker buss till jobbet, inte bara skriver en artikel till en blogg, så är mörkbruna gyttjefläckar i pannan ditt livs enda tapperhetsmedalj.
Jens Charlieson