Månad: mars 2014

Det är valår i år, men ingen tycks vilja ha min röst. Den kanske är för dyr, eller också erbjuds helt fel valuta.

Det är klart, om man tänker att min och mina barns framtid uteslutande handlar om pengar, så står alla partier som vältaliga gatuförsäljare och lockar. Alla kan prata om pengar. Därför blir valet väldigt enkelt för alla dem som tror att en stark ekonomi kommer hålla rakbladen borta från unga tonåringars armar. Men jag är inte en av dem som tror det. Så vem vill då ha min röst?

Vi minns alla Martin Luther Kings klassiska tal. Visst var det välformulerat och slagkraftigt, men det är inte därför vi minns det. Drömmen, hörni, det var drömmen som gjorde det. Och det är precis därför som varken Löfvens eller Reinfeldts tal från valåret 2014 kommer att hamna i historieböckerna, det är därför varken Sjöstedts eller Hägglunds talskrivare kommer att lyckas. De saknar drömmar. Eller så har de glömt att prata om dem. Eller så nämner de drömmarna emellanåt men allt det där storslagna och vackra som de innerst inne vill få fram dränks av matematiska uträkningar som ger mig en hundralapp mer eller mindre i fickan.

Jag är trött på blocken. Trött på höger och vänster, på blått och rött. Trött på siffror och hundralappar, trött på att bli tilltalad och omtalad som någon vars röst kan köpas med ekonomiska medel. Så billig är jag inte.

Någon behöver öppna sin mun snart. Någon behöver börja prata om sens och moral, om värderingar och om vilket Sverige de innerst inne drömmer om. Någon behöver berätta för Sverige att alla människor är lika mycket värda. Någon behöver berätta att den gamla kvinnan förtjänar precis samma snabba och professionella vård som när partiledaren ligger på sjuksalen. Någon behöver säga att om Karolinska Sjukhusets förlossningsavdelning hade plats för prinsessan Victoria så har de plats för nyanlända Fatima. Någon behöver berätta att den papperslösa mannen har rätt till ett precis lika varmt och kärleksfullt bemötande som diplomaten som landar på Arlanda.

Sen behöver han fortsätta, denne någon. ”Det mänskliga livet får inte kränkas, även om det bär smutsiga kläder, även om benen är täckta av intorkat kiss, även om man saknar tänder. Alkisar och de hemlösa, de är våra syskon och om inte våra hjärtan brister i tusen blytunga bitar när vi går förbi dem på gatan så är vi fattigare än dem”, precis så behöver han säga. ”Det mänskliga livet är det viktigaste vi har, det är själva anledningen till att vi gör politik”, säger han och han behöver fortsätta nu, får inte sluta, får inte stanna där, får inte bli rädd för blickarna. ”Allt mänskligt liv har samma rätt att leva. Allt mänskligt liv äger samma rätt att beskyddas, oavsett hudfärg, religion och ålder, oavsett om man är rik eller fattig, född eller ofödd – våra politiska muskler är till för att skydda dem”.

Kanske behöver han sluta sina ögon nu, kanske behöver han inbilla sig att det bara är han själv som står där i rummet och övar på sitt tal framför spegeln, kanske måste han intala sig själv att detta sker bakom stängda dörrar, och när han nästan tror på sin illusion så fortsätter han att öppna upp sitt hjärta inför kameror och ett helt folk som äntligen har hittat någon som vågar vara människa. ”Det mänskliga livet måste värderas så högt”, säger han nu i ett lugnt tempo som betonar varje ord, ”det måste värderas så högt av oss alla att ingen enda skadar sig själv eller andra, att ingen enda överväger abort”. Sen är han tyst, för han förstår att alla nu undrar om de hörde rätt, han är tyst några sekunder till, han låter det han just sagt sjunka in tills det helt sonika ligger där som en sanning i deras vardagsrum. ”Det mänskliga livet måste värderas så högt att ingen vill gå den vägen, att ingen ens överväger det, livet måste värderas så högt i vårt land att antalet oönskade graviditeter rasar.”

Och när han har sagt det lever han vidare i fem år innan han ställer sig på sin balkong på Lorraine Motel i Memphis där en enda kula tränger sig in genom hans högra kind och han faller tung till marken, och alla förstår att den politiker som har sagt allt detta radikala om hur vita och svarta, gamla och unga, rika och fattiga, födda och ofödda äger samma människovärde, att den politikern inte var någon mindre än Martin Luther King själv. Att om man gillar det klassiska tal han höll år 1963 så måste man också gilla de ord som sades av denne icke namngivne svenska politiker, som ännu inte finns.

”Jag har en dröm att den här nationen en dag ska resa sig upp och leva ut den sanna betydelsen av dess bekännelse: ’Vi tar dessa sanningar för givna: att alla människor är skapade lika’”.

Diplomaten och den papperslöse, skapade lika. Prinsessan Victoria och Fatima, skapade lika. Födda barn och ofödda barn, skapade lika. ”Alla är de våra syskon och om våra hjärtan inte brister i tusen blytunga bitar när de behandlas olika, när de inte välkomnas på flygplatsen, när de inte ens får en chans att leva, så är vårt rika land fattigare än ett afrikanskt flyktingläger där man ger sin vattendroppe till grannen.”

Precis så behöver han säga, den där politikern som vill ha min röst. Han hade fått den förbehållslöst, oavsett om han kallade sig vänster eller höger, oavsett om han bar röd eller blå slips, oavsett vilka ekonomiska modeller han trodde på. Säkert hade han hållit med Martin Luther King även på den punkten:

”Vi vägrar tro att rättvisans bank är bankrutt. Vi vägrar tro att det inte finns tillräckliga medel i den här nationens stora valv av möjligheter”.

För det uttalandet och många andra av samma art sköts han klockan en minut över sex på eftermiddagen den 4 april år 1968. Många håller med honom om alla människors lika värde, svart som vit, kunglig som papperslös, född som ofödd, men hela landet är hypnotiserat av den där extra hundralappen som jag kan få om jag bara röstar rätt.

Jens Charlieson

Jag litar på min fru, men när hon berättade för mig att Ulf Ekman skulle bli katolik så trodde jag henne inte. Fem sekunder senare läste jag artikeln själv, sen läste jag en till, och en till. Och när jag hade läst ytterligare en gick jag in i silent mode. Det brukar vara klokast så. Känslor vill alltid reagera direkt, de vrålar från insidan, de liksom kramar ihop ord och meningar som hårda snöbollar och slungar dem upp mot halsgropen. Att kunna tiga är en konstform i sig.

Jag har så många vänner i Livets Ord. Jag respekterar den församlingen och allt de gjort i och för Sverige mer än jag kan hitta ord till, och precis samma sak gäller denne Ulf Ekman. Ingen annan enskild författare har ett större utrymme i min bokhylla. Jag lyssnade till honom första gången år 2002 när jag helt oväntat fann mig själv i Uppsala för att gå Livets Ords bibelskola. Några veckor tidigare hade jag inte ens tänkt tanken. Frågan kom och jag var tillräckligt ung och tillräckligt impulsiv för att säga upp lägenhet och jobb för att hitta en ny bekantskapskrets bland människor som inte pratade skånska.

Jag tror att väldigt få kan säga något annat än att det som skett är sorgligt. En av de framstående profilerna för det enkla budskapet om Jesus har lämnat den typ av kristendom som jag tror ligger närmast Apostlagärningarna. I kölvattnet av hans sorti simmar tusentals människor omkring i en miljö där frågetecknen är så många att de lägger sig som en dimma framför ögonen tills inget land är i sikte.

Att kunna tiga är en konstform i sig och jag vet att det kommer ta mig en livstid att på riktigt bemästra den. Men misstolka inte min tystnad med medgivande. Tro inte inte för en sekund att min stängda mun är stängd för att jag håller med, eller för att jag inte ser det som skett som ett särskilt stort problem, eller för känner mig osäker på var jag själv står. Min tystnad är en rädsla för att de ord jag skriver till försvar för Apostlagärningarnas kristendom ska misstolkas och förvrängas till en attack mot en man som gett mig så mycket, och mot en församling som jag vet kommer fortsätta ge mig så mycket. Jag är väl helt enkelt lite rädd.

Jag ser framför mig ett scenario som jag vill varna för, och det är därför jag ändå har fattat pennan. Jag är övertygad om att det finns tusentals människor runt om i vårt land som sedan i söndags har tänkt samma tanke, ställt sig samma fråga. Alla vet att Ulf Ekman är en väldigt intellektuell man, som dessutom överglänser de flesta av oss i bildning och kunskap. Och därifrån, utifrån den förståelsen, är det inte långt till att ställa sig frågan om han vet något som jag inte vet. Har han förstått något som jag ännu inte har förstått? Och kommer även jag förstå det, om jag bara studerar katolicismen, om jag läser mer kyrkohistoria, om jag lär mig latin och börjar intressera mig för kyrkokonst? Måste jag skämmas för mitt klena intellekt, om medger att jag inte förstår, om jag säger att jag tror han har fel?

Jag har läst min beskärda del, jag har försökt sätta mig in i det, jag är väl medveten om att jag, precis som alla andra, säkert har fördomar och jag förstår att alla inte är korrekta. När ni beskyller mig för sådant så predikar ni för kören. Men jag är inte novis. Jag är tillräckligt intellektuell, eller kanske tillräckligt dum, för att förstå att Apostlagärningarna är det enda kristna livet som är värt att leva. Det finns ingenting annat för mig, och visst är det också så, att det inte finns något annat för dig?

Glöm inte bort enkelheten hos Jesus. Glöm inte bort hur det var den där första gången då ni förstod vem han var, första gången ni mötte honom, hur fin han var. Hur personlig och oreligiös han var. Glöm inte bort den där gången då ni satt i ert rum och viskade med honom, och glöm inte de där enkla orden han viskade tillbaka.

Glöm inte bort missionsbefallningen. Glöm inte bort att det är där, bland de smutsiga städerna och i byar där toaletterna är hål i marken, som Jesus står och väntar på oss. Glöm inte bort att han redan står där i stadsdjungeln bland hallikar och hemlösa, bland flyktingar som inte förstår svenska, bland kvinnorna som blir misshandlade. Glöm inte bort att han står där och ropar ditt namn, frågar när du kommer, frågar vad du ska med alla diplom till.

Det är där vi hör hemma. Mitt i Apostlagärningarna. Långt bort ifrån kyrkopolitik och trams, långt bort ifrån en ekumenik som offrar den egna identiteten. Vi är de vi är och vi kan inte vara något annat. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag skulle kvävas till döds i sammanhang där händer skakas mer än de lyfts. Vårt enda hem är tillsammans med Jesus, med smuts under naglarna, med hjärtan som bultar av kärlek, med döva som hör och blinda som ser, med tumörer som försvinner, med pengar till de fattiga. Det är där vi inte bara andas, utan lever på riktigt.

Där vill jag leva, och jag är övertygad om att det är där församlingen Livets Ord kommer att fortsätta leva, precis som när jag för första gången klev innanför dess dörrar i mina impulsiva ungdomsår.

För övrigt rekommenderar jag min bok till alla som undrar var Jesus är i allt detta.

Jens Charlieson

Jag är på samma sida som ni. Det kanske inte verkar så, men precis så är det.

Jag började tänka på det här igår kväll när jag avrundade tisdagen med ett avsnitt av True Detective i soffan. Barnen hade sovit sedan länge, Kristin hade gått och lagt sig, jag hade suttit och jobbat vid datorn en stund, ögonlocken blev tunga men jag ville ändå hinna vara lite ledig innan jag slocknade. Gårdagens avsnitt utspelade sig delvis i vad som skulle kunna kallas frikyrkomiljö. En pastor predikade så svetten dröp och ett hav av stereotypt klädda kvinnor och män lyfte händerna och ropade halleluja och det blev sådär uppenbart att manusförfattaren och regissören hämtat sin inspiration till dessa scener från andra filmer med oinsatta regissörer.

En del människor är till det yttre känslokalla till allt som har med religion att göra. En del har tidigare fascinerats av fenomenet, kanske också trott på en Gud eller flera gudar, men nu ligger det som en grå medeltid i deras historia. En del engageras känslomässigt av det, men har på ett intellektuellt plan genomskådat det för vad det är – deras känslor dras mot det, men de förstår att det bara är deras känslor som talar och att det inte finns någon verklighet bakom det hela. Och så finns det givetvis de som helt enkelt inte har ägnat det särskilt mycket uppmärksamhet; deras uppväxt har inte berört ämnet särskilt mycket och de kunde inte bry sig mycket mindre om dessa angelägenheter.

Ändå är det så att alla människor, även de mest religionkritiska, även de mest gudsförnekande, även de mest ateistiska, vänder sig till en okänd gud när olycka och sjukdom och död och våld och ondska i dess mest ekande form sköljer över dem som en ihålig våg av becksvart vatten. Även de mest framgångsrika har kvällar då de promenerar hem från en fest där en flaska för mycket öppnades och några ord för många, och många ord för fula, rann över deras läppar, och de ser upp emot det svarta himlahavet och ber en gud de inte känner att ta hand om deras skit.

Jag är på samma sida som ni, kommer ni ihåg att jag skrev det? Jag menar bara att religion, som känns så meningslöst för dig, känns precis lika meningslöst för mig. Det kanske inte verkar så, men precis så är det. När jag ser scenerna ur True Detective eller vilken annan Hollywoodproduktion som helst som försöker skildra den där djupa längtan som kokar på vår insida, som får oss att vända oss till Gud när den där svarta vågen kommer eller när festen förvandlat oss till en svart våg som sköljde över våra vänners liv, så skakar jag på huvudet och kan inte stämma in i publikens hallelujarop förrän scenen äntligen är över så jag slipper se på eländet.

Jag tror inte på kristendomen, jag tror på Jesus. Skillnaden är milsvid, tro mig. Han är den Gud som initierade världen med en stor smäll, som designade det mänskliga släktet till att ha en hjärna att tänka med, en själ att känna med, en kropp för att kunna fungera här på jorden och en ande för att kunna umgås med Gud. Sen sköljde den där vågen in, vi bjöd in det där svarta vattnet i våra liv, det verkade ju spännande och läskigt, vi kunde ju oftast kontrollera det, det fungerade fint fram tills vi öppnade en flaska för mycket på den där festen och allt det där svarta i oss sprutade som en fontän ur vår mun och allt vårt elände och vår inneboende falskhet blev synligt för en kväll och det där svarta vattnet dränkte anden som ville umgås med Gud.

Vår magsäck är designad för att ropa efter mat och anden i oss är designad att ropa efter Gud. Det är därför vi alla ber till Gud ibland, hur ateistiska vi än anser oss vara. Det är därför vi undrar varför vi lever och är till. Det är därför vi är så medvetna om vår egen ålder, vår egen dödlighet. Det är därför vi ropar efter bekräftelse och framgång, det är därför vi är så vansinnigt törstiga efter likes på Instagram, det är därför vi så gärna vill få skaka hand med viktiga människor. Vi vill fylla magen som ropar men vi hittar ingen mat. Och så försöker Hollywood med sina hjärnor beskriva människor som tror sig hittat maten men det blir bara så fel och konstigt, för de gör allting så förtvivlat komplicerat. Gud är inte svår. Han förordar inte speciella kläder eller veckodagar eller offer för att få kontakt. Det är religioner som sysslar med sådant.

Religion är människor som försöker nå Gud. Jesus fattade att det aldrig kommer att fungera, att hur svettig predikanten än är och hur extatiskt publiken än ropar halleluja så kommer de aldrig att nå fram till honom. Det där svarta vattnet som vi alla har insupit kommer för alltid att blockera vägen, tänkte han, förstod han, visste han, så han bestämde sig för att om inte människan kan komma till honom så skulle han komma till människan. Därför föddes han på jorden och avslutade sedan sitt liv med en spik i varje hand. Och där insöp han hela världens svarta vatten, hela världens ondska och sjukdom och död och elände tills varje liten vit lögn och varje hårt ord som uttalats på en fest där en flaska för mycket öppnats, fanns djupt inne i hans bröst. Och där dog han. Och där dog det svarta vatten som dränkt vår ande i alla dessa år. Han uppstod och ser nu sju miljarder människors inre vara vidöppna för en relation med honom. Han ser det, han ser hur öppet det är, han ser hur enkelt det är, han ser att det inte krävs fina kostymer och hallelujarop, att det inte krävs långa böner och ett stillsamt leverne, att inga ord i världen kan beskriva hans längtan efter dem.

Precis så är det. Inga ord i världen kan beskriva hans längtan efter dig.

Jens Charlieson