Den enda jag är lik är dig

Min dikt till min gudson Noels barndop:

Högt över havet svävar syftet.
Det är ständigt där, som ett sprängfyllt
moln som läcker.
Det ser ner på havet, som är det lilla.
Vågorna guppar omkring till ett unikt
mönster, som aldrig visats förr.
Varje sekund är unik.
De reser sig upp mot skyn, dessa vågor,
de dras upp mot himlen och bildar
hela havets fingeravtryck.

Så föddes ett barn, som är det stora,
och molnet släppte alla spärrar.
Ett ösregn av syfte och mening landade
i barnets innersta.
Där ropar det nu, där kommer det alltid
att ropa:

– Du är skapad, glöm aldrig det. Sju
miljarder människor liknar dig, men ingen
enda är dig lik.

Vågorna guppar längs hans fingrar och
bildar ett unikt mönster, ett fingeravtryck
som aldrig visats förr.
De reser sig mot skyn, dessa fingrar,
de pekar mot himlen, mot syftet som svävar där.
De pekar mot Gud och säger:

– Du skapade mig med ett syfte, jag glömmer
aldrig det. Sju miljarder människor liknar mig,
men den enda jag är lik är dig.

Mitt ninjahopp i Berlin

Roger Murtaugh, från de klassiska Dödligt Vapen-filmerna – kommer ni ihåg honom? Polis som är gammal i gemet och paras ihop med den våghalsige partnern Martin Riggs, spelad av Mel Gibson. Bra filmer de där, alla fyra.

Hur som helst, min vänsterfot hänger inte riktigt med idag. Den hänger och ömmar och haltar som en skadeskjuten blåval.

Igår kväll ville jag nämligen imponera på fru och barn genom att visa att jag fortfarande behärskade det där ninja-hoppet där man tar sig från ryggliggande till stående i ett enda elegant skutt. Allt gick bra, alla klappade och skrattade och utbrast åh och wow och de applåderade ninjan i mig med höga jubelrop (det är min högst subjektiva version jag berättar), fram tills att min fru sade: ”I sängen ja, men kan du göra det på golvet?”

Naturligtvis kunde jag det, sade jag, trodde jag, och snart låg jag på rygg där på golvet, jag hissade jag mina båda ben upp i luften, händerna över axlarna och ner i golvet, ETT och magmusklerna spänns, TVÅ och rygg och armar spänns, TRE och ett vackert ninjahopp för hela familjen att beskåda.

Fast ninjahoppet blev inte så vackert, varken det första eller det fyrtiofemte, och framför allt inte det fyrtiosjätte.

Idag haltar jag, för på det fyrtiosjätte försöket landade jag äntligen på fötterna, men skriket som ekade över Västberlin vittnade om att jag ändå inte landade riktigt rätt. Jag tvingades snart erkänna för mig själv och för mina barn att jag inte längre kan hoppa som i min ungdom, att jag inte kan hoppa som en ninja. Jag kunde ju inte ens skrika som en.

När mitt skrik tystnat och jag låg där på golvet, när jag höll mig hårt om foten och grimaserade så lite jag kunde inför barnen, så tänkte jag på Roger Murtaugh och så citerade jag med ansträngd röst den kommentar som snabbt blev hans signum.

I’m getting too old for this.