Mitt löfte om nya podcasten #elvelyckkvist

Så har det gått några dagar och söndagskvällen tar sitt sedvanliga djupa andetag och andas snart ut sin sköna trötthet över soffan. Har varit på Skansen med mitt jobb idag, årets version av den årliga familjedagen. Solsken och t-shirt på förmiddagen, regn och ormklappning på eftermiddagen. Barnens, nej mitt, största skratt kom när Kristin helt oprovocerat attackerades av en ekorre. Plötsligt satt den bara där på hennes arm och bet till eller knep till eller vad ekorrar nu gör mot oskyldiga kvinnor som är på familjedag med makens jobb. Jag är glad att det inte var mig han attackerade, inte för att ekorrar är särskilt obehagliga i sig utan för att skriket som jag då utbrustit inte hade varit mycket manligare än hennes.

Mors dag idag också! Gick upp klockan 06, tog med barnen ut i skogen för att plocka lite blommor till Kristin. Sen fick hon ett litet paket och en teckning som Elise hade ritat. Först ritade hon ett hjärta, av uppenbara skäl. Sen en stjärna, men innebörden av den var ju inte lika uppenbar som hjärtats så hon ville att jag skulle skriva förklaringen. ”För hon är en toppenstjärna.” Sen ritade hon en muffins ”för hon bakar de godaste muffinsarna”, och sen en triangel. Triangel… Den var lite svårare att hitta förklaring till men sen kom hon på det: ”För hon gör de bästa trianglarna”. Såklart.

Tänkte ägna denna kväll åt att översätta en text från engelska till svenska. Sen kommer jag alldeles snart att påbörja arbetet med att korrekturläsa en ny bok – de första fem kapitlen är helt klara från författarens sida och resterande kapitel är inne på sin sista genomgång.

Sen, mina vänner, så måste jag berätta om årets största nyhet i den svenska podcast-sfären! Mina kära vänner Daniel Elvelyck och Jonatan Kvist har nu fyllt det stora hålet, den saknade länken, bland svenska podcasts när de för bara några dagar sedan släppte det första avsnittet av ”Elvelyck och Kvist”. Oj, vad jag kommer att länka och twittra och facebooka och Instagrama om detta! Jag har tänkt länge att dessa två verkligen borde göra något sådant och nu när det är verklighet så vet jag att det kommer bli så bra! Så till er alla: räkna med mitt tjat om detta! Förbered er på det! Jag kommer skriva ”Lyssnaaaaaa!!” på allsköns sociala medier så mycket att bokstäverna kommer slitas och suddas ut på min iPhone-skärms tangentbord! Så, för att ni inte ska tröttna, låt mig redan nu ge er ett löfte: Jag kommer aldrig någonsin att länka till denna Podcast av någon annan anledning än att jag ärligt tycker att det är riktigt, riktigt bra! Inte en enda gång – det är mitt löfte till er.

Första avsnittet finns ute på elvelyckochkvist.podomatic.com.

Vi hörs snart igen. Dags för mig att gå fram till min fru, knipa henne försiktigt på armen och försöka låta som en ekorre. Det var nog en hel timme sen sist.

En pubs bekännelse

Han lutar sig bakåt i fåtöljen och känner hur vigselringen skrapar mot glasets utsida när han försiktigt låter det cirkulera under näsan. Djupa nasala andetag.

– Att tro på Gud är farligt. Det är direkt skadligt, skulle jag säga.

Han ser över axeln på mannen som han samtalar med, ser bort mot baren, ser på flickan i sina övre tonår. Han låter blicken vänta där, hoppas att hon snart ska vända sig om så att han kan skymta en del av hennes ansikte.

– Alltså, det är så verklighetsfrånvänt, på något sätt. De sitter där, de gudstroende, och ignorerar allt de har i livet och bara hoppas att något bättre, nyare, fräschare ska komma. En himmel, för de kristna. De uppskattar liksom inte det de har här och nu.

Vigselringen klingar mot glaset igen och han tar en klunk, den är inte stor men tillräckligt för att det ska bränna till i bröstet. Flickan sitter kvar. Han går dit, vänder sig mot bartendern.

– En till sån här, ånde rocks.

Hon pratar i telefon. Ser inte åt honom men han ser på henne. Stirrar en stund. Går tillbaka med sitt glas i ena handen och plånboken i andra, och så stoppar tillbaka sitt kreditkort, trycker in det på sin plats där bakom fotot på sina två döttrar.

– Bra flickor, det där. Riktiga guldklimpar, finare döttrar får man leta efter. Börjar bli stora nu, övre tonåren båda två, säger han och slänger ännu en blick mot den svarta klänningen på barstolen. Sen återgår han till ämnet.

– Det känns som att de som säger sig tro på en Gud lever sina liv med en hemlig önskan om att fly bort verkligheten. De stillar sig och ber eller mediterar och försöker slå bort alla tankar om sitt riktiga liv, de liksom sätter sin hjärna ur spel. De sätter den på vänt.

Han ser på flickan i baren, tar en klunk till av sin vodka, känner hur det snurrar till i huvudet och tillägger tvärsäkert:

– Att fly bort från verkligheten, det kan aldrig vara bra, alltså.

Flickan reser sig från sin barstol och går ut och mannen följer henne noga tills hon försvunnit bakom ett hörn. Han suckar. Kavajen hänger på fåtöljens rygg, han sträcker sig efter innerfickan och tar upp sitt lilla paket och en tändare.

– Osunt. Det är absolut osunt att tro på Gud.

Så tänder han sin Marlboro Röd och suger in giftet i sina lungor medan han reser sig upp och vinglar mot hörnet där flickan försvann och moln av rök puffar ut genom munnen när han i sin ensamhet säger:

– Ohälsosamt, det är vad det är.

Countdown: #Mission13

20130510-131629.jpg

Så ja. Fredagen är här och ned den kommer i ledningen av #Mission13. Paret Almkvist har flugit in från Pittsburgh, USA, Resa F Safa flygs infrån södra USA, i morse landade Bishop Wilfred Lai från Kenya, och så har jag fått uppgift om att Majo nu bytt ut den Schweiziska luften mot den Svenska. Sen har vi ju kallat hem pastorn i vår kyrka i Harar, Etiopien, Muhammed Said och allas vår Mpelo från Afrikas mitt. Missar jag någon? Säkert.

I januari 2014 startar vi SOS Church Beirut och ikväll offentliggörs vem som säger upp sig från sina jobb, packar sina väskor, säger på återseende till nära och kära, avgiftar sig på svenska köttbullar och allemansrätten och flyttar till Mellanöstern för att insupa Libanon i mage och hjärta.

Jag har en liten dold plan att försöka blogga från konferensen hela helgen. Jag vågar inte lova hur det kommer gå med den saken. Mellan mötena kommer mina barn vilja bli underhållna men förhoppningsvis lyckas jag få till det! I så fall så hörs vi igen ikväll, gott folk!

När skapade Gud kristendomen?

Det är så många som är emot religion. Jag förstår dem. De står där på läktaren och ser ner över de olika världsreligionerna med sina respektive inriktningar som springer ett maraton på arenan, de ser allt fulspel, alla krokben, alla hårda armbågar som siktar mot grannens käke i den stora kampen om vem som har den bästa religionen. Det är klart att människor är trötta på religion. Men någonstans där på läktaren sitter också Gud och han ser ner på detta eviga lopp, han ser hur vissa helt outtröttligt fortsätter kämpa med högljudda plakat och hur andra till slut tappar orken och faller i vattengraven av skam. Han sitter där, Gud alltså, och är mer trött över vad han ser än alla svenska skeptiker tillsammans.

Låt mig ställa en retorisk fråga: När skapade Gud kristendomen? Var det när Jesus föddes, alltså några årtionden efter år noll? Eller var det i samband med att han skapade Adam och Eva? Var det när han slöt ett förbund med Abraham – ni vet han som nästan offrade sin son Isak på ett altare – eller kanske när han gav de tio budorden till Mose? Nej. Svaret är mycket enklare än så. När skapade Gud kristendomen? Aldrig. Gud har inte skapat kristendomen. Han har aldrig designat den. Han har aldrig tänkt att kristendomen ska vara hans religion och hans mål har aldrig varit att vinna det där loppet där världsreligionerna tävlar mot varandra, som någon slags maffialedare som strategiskt flyttar sina schackpjäser, vinner bonde efter bonde för att slutligen kontrollera hela staden.

Gud har aldrig skapat någon religion. Han gillar inte ens ämnet. Det är ointressant för honom. Han sitter där på läktaren och hör hur människor klagar över att de allra flesta krigen i världen har startats på grund av religion, han hör dem klaga på att religion kan göra människor vetenskapsfientliga och världsfrånvända, han sitter där precis bredvid dem och han nickar instämmande, lyfter ett finger i luften och utropar ”precis!” och så suckar han tillsammans med sina religionshatande meningsfränder.

Det hela är väldigt enkelt, egentligen. Gud skapade aldrig kristendomen. Han bara råkade finnas.

Han fanns. Det är hela svaret. Ingen hade bestämt det – det bara var så. Ingen hade suttit och funderat ihop Guds existens för att kunna besvara sina egna allmänmänskliga spörsmål. Ingen vann eller förlorade något på hans existens. Han var bara en ensam Gud som fanns. Fråga mig inte varför. Av anledningar som jag inte kan gå in på i detalj här – men en brännande, kolossal, havsdjup kärlek blir en ledtråd – bestämde han sig för att göra människor som dig och mig till sin avbild. När människorna fanns mötte de Gud. Pratade med honom. Umgicks med honom. Lyssnade på honom. Fick veta vem han var. Fick veta varför de fanns. Fick veta vem som stått modell när deras kropp formades, när deras själ och hjärta och känsloliv och allt som de var designades. Fick veta var all den kärlek de kunde känna kom ifrån. Hörde med egna öron det skratt som hade gett dem sin humor. Såg djupt in i de ögon som gett dem förmågan att bli förälskade.

Be mig aldrig försvara kristendomen. Be mig aldrig försvara allt som gjorts i Guds namn genom historien. Jag varken kan eller vill. Jag läser inte min Bibel därför att det är en viktig del av den religion som jag tillhör; jag läser den därför att jag vill veta mer om den Gud som råkar finnas. När någon är sjuk så ber jag till Gud, inte för att det är en fin symbolisk handling som liksom passar sig i en kyrka, utan därför att jag vet att den Gud som råkar finnas, råkar kunna göra sjuka människor friska. Det är sådan han är. När döva människor kommer nära honom börjar de höra av bara farten. När våldtäktsmän kommer nära honom blir de gentlemän. När svältande människor kommer nära honom fylls deras magar och skafferier. Inte för att någon har tänkt ut att det vore ett coolt personlighetsdrag hos en Gud, utan bara för att det är sådan han är.

Där på läktaren sitter folk och suckar över religion. Jag förstår dem. De har ju bara sett det där loppet. De har bara sett Elvis-imitatörer – aldrig Elvis. De har bara sett alla krig, alla regler, alla ritualer, alla fördömanden. De är emot religion, men de är inte emot att sjuka människor blir friska. De är inte emot att människors HIV-smittade blod tvättas rent. De är inte emot att tonåringar som skär sig i armarna, som vill avsluta sina liv, som gråter av en ångest de inte förstår sig på, på en sekund sätts fria. Blir lyckliga. På djupet. Omöjligt, säger du. Inte alls, viskar den Gud som hela tiden har suttit där bredvid dig på läktaren.

Inte alls.

Med Gisselssons, Wahlterius och en ny bokidé

Idag har vi varit söder om stan, i en stor park utanför Brandbergen. En timmes bilresa rakt söderut och vi har inte ens bytt riktnummer. Grillade kött och hamburgare med familjen Gisselsson, Wahlterius och Boman, för att nämna några. Per Gisselsson var vår vigselpräst när jag och Kristin ställde oss där framme vid altaret för snart åtta år sedan. Han citerade Bibeln (”Om än tusen faller vid er sida, ja tio tusen på er högra sida, så skall det inte drabba er”), Walter Zuniga (”Det är fett schysst att va gift – man slipper till och med ha pyjamas på sig!”) och Gunvald Larsson (”Om du inte passar dig slår jag in knäskålen på dig, pysen!”) i sitt vigseltal. Jag talar väl delvis i egen sak här, men det var ett väldigt bra vigseltal.

Lina och Linus Wahlterius gifte sig när min fru var väldigt höggravid med Elise. Mot slutet av deras bröllopsfest en sen fredagskväll hade den tunga bebisen tvingat oss att tacka och lämna. Vi åkte hem och gick till sängs och klockan 06 på morgonen därpå satte värkarna igång. På söndagen tittade hon fram efter alldeles för många timmars smärta för Kristin. Om man är långsökt i sina tankar så kan man väl se det som en slags hämnd, för jag hade några veckor tidigare utsatt brudgummen Linus för viss smärta i en skog mitt i natten. Vi kidnappade honom och ytterligare två blivande brudgummar runt klockan 01 eller 02 på natten när han låg och sov i sin säng. Han kördes ut till en skog, tröjan åkte av, han fick sätta sig på knä, frågor ställdes och när han inte på två sekunder kunde svara på vad hans blivande frus mormor hette i andranamn så färgades hans rygg grön av ett välplacerat skott. Sen spelade vi paintball där i skogen hela sommarnatten, doppade oss snabbt i den konstgjorda sjön vid Arlanda flygplats, åt en god frukost i all vänskaplighet på ett närliggande hotell innan klockan slog morgon och brudgummarna skulle börja jobba.

Idag har vi alltså grillat och snackat och solat och undvikit kallblåst tillsammans. Tidigare har vi, alltså några av oss, varit i Bulgarien på festival, vi har vandrat längs Istanbuls gator tillsammans, vi har umgåtts under en ettårig bibelskola, vi har åkt en skumpig åttatimmarsresa med buss över Kenyas semi-asfalterade gator. Vi har haft shigella tillsammans. Vad shigella är? You don’t wanna know. Vi har ätit kackerlackor och larver inför publik tillsammans. Jo, och så har vi ju varit inne i det där fängelset i nordöstra Thailand också, det var kul.

Fick en ny bokidé igår också. Ska lura vidare på den i dagarna, fundera på om den är något att ha, fundera på om jag skulle kunna göra den lika bra i verkligheten som den just nu är i mitt huvud. I may be on to something here.