Månad: april 2013

Har så mycket att skriva just nu. Det pågår en novelltävling som jag gärna skulle vilja vinna. Steg ett får väl bli att skriva en novell på sagt tema, steg två blir att skicka in mitt bidrag och så är det uppdraget slutfört. Sen bloggar jag ju alla dessa korta texter utan större djup, texter som inte har som syfte att förändra världen utan bara att förse skribenten med träning. Har börjat blogga via min iPhone, något som tidigare kändes omöjligt eftersom det tar så mycket längre tid. Sen satt jag inne hos Elton medan han somnade en kväll, tog upp telefonen och började knappa ihop min text om dagen då Elton fick sin nya bilstol och jag märkte att det ju faktiskt fungerade.

Jag har så mycket att skriva men de seriösa texterna kan inte skrivas förrän jag hunnit älta ämnet ett slag. Med bråda dagar på jobbet och med barn som vill spela Finns i Sjön lyckas jag inte tänka ut ett smart sätt att beskriva det tragikomiska som utspelade sig på en skola i Stockholm år 2013. Ett omklädningsrum för pojkar. Ett omklädningsrum till flickor. Och ett omklädningsrum för alla andra. Jag måste ju skriva om detta tokiga som skett. Det måste ha varit detta scenario som HC Andersen hade för ögonen när han skrev sin saga. Han måste ha sett detta överintellektualiserade Sverige när han skrev om kejsaren som trodde att hela världen applåderade åt hans nya kläder, när de i själva verket försökte hålla sig för skratt. De försökte spela med och slå samma tankevolter som kejsaren men måste till slut ge upp och bara inse fakta: det här är ju alldeles uppåt väggarna tokigt. Han har ju inga kläder på sig, karln!

I fina salar över hela världen försöker människor förstå detta märkliga som hänt i en skola i moderna Stockholm, de försöker tänka att kejsaren ju måste veta vad han sysslar med, för inte kan väl kejsaren ha förlorat förståndet. Så försöker de tänka tills någon, troligtvis ett barn med en iakttagelseförmåga som vida överstiger kejsarens, spräcker bubblan genom att säga vad alla egentligen redan visste. Det finns bara två kön.

Ja, snart måste jag skriva om detta. Stay tuned.

En av barnens favoritfilmer är Dumma Mej. Det gör ont att skriva så, det liksom sticker i mina ögon, fingrarna kämpar förtvivlat att inte lyda signalerna från hjärnan, men till slut måste jag ändå skriva just så. För filmen heter “Dumma Mej”. Inte “mig”, som ju är det enda rätta.

Huvudkaraktären i den filmen gör filmen. Han är så skönt elak och så pratar han med sin brytning och så plingar det på dörren och han suckar över att någon stör honom i hans eget hem och på vägen till dörren säger han “Åh… Är det inte det ena så är det hopplöst”. Lite senare går han fram till grannen och klagar på att dennes hund gjort toalett av hans gräsmatta, och när grannen försvarar sig så slänger filmens huvudkaraktär in ett hot på ett helt genialiskt subtilt sätt:

– Din hund har lagt små bomber på min gräsmatta igen.
– Ja men du vet, det är ju sånt hundar gör.
– Ja. Om de inte är döda. Haha! Nej, jag bara skoja. Men det är ju sant.

Dumma Mej – rekommenderas. Kul och, som de flesta barnfilmer, rätt så fin på sina sätt.

Det var kvällens första tips. Kvällens andra och sista blir en serie som – såvitt jag förstår – har vunnit fler Grammys för bästa komediserie än någon annan, men som nästan ingen har sett mer än ett eller tre avsnitt av. Frasier, gott folk. Frasier är en radiopsykolog som efter skilsmässa flyttar tillbaka till sin gamla hemstad Seattle, skaffar fin lägenhet och motvilligt låter sin gamle far bli inneboende. De skaffar en sjukgymnast till hushållet, den brittiska kvinnan Daphne Moon, och så spenderar han dagarna med att spela in live-radio på KACL och kvällarna med att äta på fina restauranger, orera på finfranska och tillsammans med sin bror hänföras av operor och fina årgångar av sherry.

Hans bror ja. Det är med honom som serien börjar och slutar, står och faller. Niles Crane, även han psykolog till yrket, finsmakare i själ och hjärta och hopplöst hemligt förälskad i sin pappas sjukgymnast Daphne. Om ni inte kräver att humorn ska vara omedelbar utan snarare lite dold där under alla samtal så är Frasier en fantastisk underhållning. Parodi på det så kallat fina folket som har en fasad att tänka på, som skulle skämmas halvt ihjäl om de skulle synas köra en kombi, som måste närvara vid varje operapremiär för att ingen må tro att de inte lyckades få biljetter. Och så Niles alltså. Han är helt enkelt väldigt, väldigt rolig. Avslutar här med två minnesvärda citat från de elva säsongerna som alla står givakt som DVD-boxar i min filmsamling:

Vid kaffebordet på Café Nervosa ursäktar Niles sig från sällskapet:

– Well, I have to go. I’m conducting a seminar in multiple personality disorders and it’s taking me forever to fill out the name tags.

Och en annan gång när Frasier ville få sin bror att stanna på en kopp kaffe:

– No, I can’t. I’ve got this fear of abandonment class today and I’ve already been a no-show twice.

Enjoy!

Den ene strör ut och får ändå mer, den andre snålar och blir bara fattigare. Precis så står det i Ordspråksboken.

Fick lön idag och firade det med att betala mina räkningar. Satt då och filosoferade en stund, som jag så ofta gör, som en liten mikropaus från alla de där vanliga tankarna och göromålen som ligger framför. Funderade på de där korgarna som vi läser om i Bibeln, de där som fylldes på med bröd och fiskar tills tusentals magar var mätta. När de två fiskarna och fem bröden hade multiplicerats enligt en matematisk formel jag inte ens är i närheten av att kunna lista ut, så samlades den överblivna maten ihop och det fyllde tolv korgar. Ja, ni vet ju det där.

Och när jag satt här och knappade in ett av alla OCR-nummer i mängden så tänkte jag att någon gång måste ju de där korgarna slutat att fyllas. Någon gång måste maten slutat att multipliceras. Någon gång slutade ett bröd bli två bröd. Någon limpa blev den sista att celldelas. Varför? Så länge magar var hungriga fanns behovet. Så länge behovet fanns delades bröd och fiskar ut. Så länge bröd och fiskar delades ut fortsatte miraklet. Det var när maten inte längre delades ut som miraklet upphörde. Så länge de strödde ut fick de bara mer.

För väldigt länge sedan, jag minns inte längre när eller var eller hur, så hörde jag någon säga “Nothing that leaves your hand leaves your life”. Bra citat, tycker jag. Och så var det ju det här med att så och att skörda också. Den bilden är bildernas bild. Men för några veckor sedan så läste jag ännu en gång några kapitel i boken “Jag är Herren din Läkare” av FF Bosworth och läste då en annan formulering på det hela som jag liksom fastnade vid så pass att jag flera gånger gick tillbaka och läste igen. Vi vet att när vi ger så får vi. Vi vet att när vi strör ut så får vi mer; vi strör ut frön som en dräng i en Astrid Lindgren-film och vi vet att de där fröna kommer att växa.

Efter sådden kommer tystnaden. Åkern ligger stilla. Marken tiger. I sin buk bär den på den hemlighet som lämnade Alfreds hand, och drängen kan nu bara sitta där med Emil i knät och laga sina strumpor eller såga till några bitar som kan bli trägubbar en hyssens dag. Låt mig citera herr Bosworth i några korta rader:

“När vi tar emot och lyder Guds ord, kan vi med Paulus säga: ‘Guds kraft verkar mäktigt i mig’ (Kol 1:29). Så blir Guds ord Guds kraft. Det är ande och liv. Om en åker i vilken säd blivit sådd kunde tala till oss, skulle den säga: “Säden verkar mäktigt i mig”.

Den där sista meningen gillar jag. Det vi ger lämnar inte våra liv, det bara sås som frön runt omkring oss, och där under marken mullrar det av liv och rörelse och varje krona som ligger begravd där viskar “Hördu Alfred! Jag verkar mäktigt här under ytan nu. Jag jobbar och växer. Jag skapar liv. Bara så du vet.”

Så jag fortsätter tjurskalligt att dela ut mitt bröd och mina fiskar genom en orange bankdosa, jag fortsätter att citera Ordspråksboken och ibland, när jag känner att jag behöver dansa i smyg, så böjer jag mig ner och lägger örat till marken och hör hur det mullrar av varje sådd krona som ropar “Jens! Jag verkar mäktigt dig nu. Jag verkar mäktigt i din familj, i din framtid, i ditt kylskåp, i Elise och Elton. Mäktigt! Ojojoj, om du bara visste. Just wait and see”.

Jag skrev en text om #Mission13 till missionsos.org. Läs texten här, hitta all praktisk info på konferensens hemsida och se till att vara på Maximteatern den 10-12 maj!

Vi ses, folks!

Ingen annan grupp har betytt så mycket för mig som Delirious. Det var så mycket som var så perfekt med dem när de var nya att de var fullständigt omöjliga att värja sig emot; fantastiska texter (och jag är ju en textnörd ut i fingerspetsarna), skön röst, en accent som attraherade mig trots att jag vanligtvis föredrar amerikaners sätt att prata engelska – och inte minst att de dök upp i skivbutikerna och i tidningsintervjuer under de där tonåren då man var som en svamp som sög åt sig allt som var nytt. Tonåringar har idoler på ett sätt som få vuxna har och Delirious, med sångaren Martin Smith i spetsen, stod överst på min lista.

Jag läste en intervju med dem just när de släppt skivan King of Fools och därefter köpte jag närapå alla plattor de släppte. De splittrades för några år sedan och förutom några nyhetsbrev som skickats ut från skivbolaget har det varit tyst om denne Martin Smith. Han känns ärlig och ärlighet är alltid attraktivt.

Han har skrivit så många låtar som jag har lyssnat på oräkneliga gånger. History Maker, för att nämna en. Did you feel the mountains tremble, för att nämna en till. I could sing of your love forever, What a friend I found, It’s OK, August 30th, Blindfold, Jesus’ Blood och, kanske framför allt, Obsession. Och så fortsätter det.

Tre och ett halvt år efter att Delirious upplöstes har nu Martin Smith släppt sitt första album: God’s Great Dance Floor. Jag har inte köpt den ännu, men jag tjuvlyssnade på iTunes enminutsversioner och fastnade direkt för Back to the Start. Hittade sedan videon till låten på YouTube, har lyssnat igenom några gånger nu och förstår hur mycket jag borde ha saknat denne man.

Back to the start
Where You found me
I give you my heart again
Take everything
I’m all I can bring
I’m coming home again

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=K0Glq025b60&sns=em]

“Show-off”. Precis så skrev hon till mig, bara sådär, rakt upp och ner som kommentar på min Facebook-sida.

Jag minns inte vad jag svarade, förmodligen något som inkluderade en smiley för att liksom avdramatisera det hela. På något sätt var jag tvungen att erkänna mig avslöjad och i sådana lägen får man alltid en stark känsla av tacksamhet gentemot mannen som uppfann smileys.

Jag började jobba klockan åtta den morgonen för dryga två år sedan men hade vid det laget redan varit uppe i flera timmar. Jag hade ätit mina portioner havregrynsgröt, tagit bilen till Märsta centrum och plockat upp ett gymkort ut plånboken, det blänkte fortfarande och jag fick vända på det flera gånger för att magnetremsan skulle hamna rätt. Jag var ny, jag var en riktig rookie, jag var otränad som en kontorsråtta med stillasittande hobbies, men jag hade sett hur de stora grabbarna bar väskan på bara en axel och hur de hälsade på personalen med en suck och jag gick in och hälsade med en överdriven suck.

I omklädningsrummet tog jag upp telefonen och Facebook och checkade in. Jag gjorde min plikt mot mitt stolta jag, lät hela Facebook veta var jag var någonstans klockan 06:12 en tisdagsmorgon, lät hela världen veta vilken sund människa jag var och så föreställde jag mig hur mina kompisars väckarklockor snart skulle ringa, hur de sömndruckna skulle plocka upp sin mobiltelefon och se de magiska orden: “Jens Charlieson is at SATS”.

Jag skulle ha krossat dem. Jag skulle komma till jobbet som en segrare. Alla skulle lyssna på vad jag hade att säga för jag kunde ha sovit som de sov, men valde självdisciplin. Jag kunde ha valt sängen men jag valde svett och tunga motstånd. Resten av dagen skulle jag kunnat skriva små käcka uppmuntrande ord på andras wall, jag skulle skriva “kämpa på” och “jag tror på dig”, och alla skulle uppskatta så fina ord från någon så framgångsrik som jag.

Jag tror att jag kanske, eventuellt, lyfte några vikter den morgon också men det var ju sekundärt. Mitt uppdrag var slutfört redan innan jag hunnit ta av mig jeansen där i omklädningsrummet.

Nyduschad och fräsch kommer jag sedan ut ur gymmet, tar upp min mobil för att insupa en våg av likes men får istället se en kommentar från min fina fru.

“Show-off”.

Jag var avslöjad. Avväpnad. Oskadliggjord. Så lätt är det för en vis och allmänt briljant fru att få honom att inse hur lätt det är för honom att förnedra sig själv. Han är expert på området. Försöker bli sämre. Lyckas bara ibland. Nästa gång jag besökte stället lät jag väskan hänga på båda axlarna och jag ansträngde mig att hälsa sucklöst.

Min fru gör mig bättre, hela tiden. Hon är glimrande.

Det är skönt ändå att se hur man förändras. Ni behöver ju liksom inte veta att jag var på gymmet tidigt på morgonen idag, eller hur? Det skulle aldrig falla mig in att berätta att klockan bara var 06:12, aldrig!

Och till dig som läser detta… Kämpa på. Jag tror på dig.

Fick dessa alldeles lagom seriösa förslag på nya skiljetecken skickade till mig av World Courier-Tommy. “Mockwotation”, “Superellipsis” och “Hemi-Demi-Semi-Colon” tycker jag personligen extra mycket om.

Vanliga nu existerande skiljetecken lämnar alltför mycket av avsändarens (läs författarens) känslotillstånd och mellan-raderna-syftningar åt slumpen, och smileys är för ytliga, för rakt på sak, för käcka för många sammanhang och avsändare.

Det vore givetvis helt verklighetsfrånvänt att tro att dessa tecken någonsin skulle finnas på våra tangentbord, men föreställ er för en sekund vilken utopisk värld vi levt i om denna mening kunde skrivas med ett Morgan Freemark.

Nu är det bara några veckor kvar till vår årliga konferens #Mission13! Eller, kan man säga “årlig” när något har premiär? Den grammatiken får jag bena ut vid tillfälle men klart står att den 10-12 maj hålls den konferens som kommer att vara ett stående inslag i Stockholm vårar.

År 2003 – vilket ju är 10, tio, TIO! år sedan – var en av de första gångerna jag besökte Märsta och Sigtuna kommun. Jag bodde vid tillfället i Uppsala, gick bibelskolan där, men satte mig på det södergående tåget och hoppade av efter tjugo minuter. I Uppsala delade jag lägenhet med Daniel Elvelyck och Samuel Willkander – dåvarande Åkesson och Andersson – och dessa båda herrar kände en del folk i Märsta. Det gjorde väl i och för sig även jag, men jag promenerade ändå från stationen till den fult färgade ishallen med känslan av att jag liksom inkräktar på någon annans arbetsplats, att jag klampar in sju timmar innan det hela börjar och bara förväntar mig att mottas som en välbehövd räddande ängel i elfte timmens förberedelser.

Precis så mottogs jag också, inte så mycket för att jag hade särskilt mycket att tillföra, inte så mycket för att förberedelserna krisade, utan mest för att folket i den ishallen var de finaste människorna på jag mött.

Det var första upplagan av den sedan årliga konferensen Harvest Cry som jag besökte och där träffade jag för första gången flera av de där vännerna som är så självklara nu. Jag sov i en skola, på golvet, skulle tagit med mig sovsäck och liggunderlag men hade inget liggunderlag så nätterna blev hårda som ett betonggolv. Det var en bit mellan ishallen och skolan och en av kvällarna stannar en skåpbil bredvid mig och Daniel. Skåpbilen undrade om vi ville ha skjuts och det ville vi förstås men jag hade ingen aning om vem mannen och kvinnan i bilen var, kanske visste Daniel det. Det fanns ingen plats i skåpbilen, jag antar att det hade hindrat somliga från att fråga två främlingar om de ville ha skjuts, men det hindrade inte Tommy och Ylva Hamrén. Jag minns inte hur de löste det men på någon vänster kom vi fram till skolan och mitt betonggolv. Daniel frågade mig kort därefter vilket djur Ylva och Tommy hade varit om de var djur, jag funderade snabbt men hann inte komma fram till något innan han gav sitt svar: "Björnar. De verkar ha världens största famnar."

För några år sedan avslutades Harvest Cry-eran men nu är det snart dags för vår nya, stora satsning: #Mission13. Onådda folk, onådda folk och folk som inte nåtts – de är målet, meningen och hela syftet med konferensen. Och, let’s face it, de är målet, meningen och hela syftet med våra liv.

Den 10-12 maj håller vi till på Maximteatern i Stockholm. Kolla in denna trailer, hör av dig om du har några frågor, och om du är inom en sjuttio mils radie – se till att du kommer! Som en skön bonus kommer du dessutom få träffa några av de finaste människorna som finns. Och mig, förstås!

[vimeo http://www.vimeo.com/59594409 w=400&h=300]

När jag för några år sedan pendlade in till Stockholm vare dag tog jag alltid ett ex av tidningen Metro. Egentligen gillade jag den andra gratistidningen, som väl hette City, bättre, men i Metro fanns Elvis the Comic. Dessa är långt ifrån de bästa men de enda av okej bildkvalitet som jag kunde hitta för tillfället. Enjoy!

Det kanske var den största dagen i Eltons nästan fyraåriga liv. “När vintern är slut det året då du fyller fyra, då ska du få vända dig”, har vi sagt till honom ända sedan han var stor nog att förstå att han och Elise inte tittade åt samma håll. Hon såg ratten, det gjorde inte han. Hon såg spaken vi drar i innan vi ska börja rulla, det gjorde inte han. I halva sitt liv har han längtat och idag hade dagen kommit.

Jag har sällan sett honom så stolt. Innan frukosten var klar försäkrade han sig om att vi skulle åka så fort vi ätit upp vår gröt. Sen satte han sig bakåt i bilen för sista gången och såg vårt hus förminskas genom bakrutan, såg allting försvinna bort ifrån honom – för sista gången. Nästa gång han skulle åka bil, bara en halvtimme framåt eller så, skulle allting han såg komma rakt emot honom istället. Inget skulle förminskas, allt skulle bli större.

Sen köpte vi hans svarta, fina stol, han frågade mig om jag orkade bära den stora stolen ut till bilen och jag försäkrade honom om att jag skulle orka det, jag hade ju tränat och så. Den gamla stolen lades i bagaget och hans nya stol installerades som en tron för de stora barnen.

Sen satt han där med huvudet högt, kungen hade intagit sin rättmätiga plats. Simba röt från lejonklippan. Och så såg han ratten, precis som Elise gjort, han såg den där spaken och alla knappar och så frågade han mig hur många år det var kvar tills han fick köra bil. Bara tolv år, svarade jag. “Oj, vad lite”, tyckte han.

Vi firade med en glass och sen körde vi hemåt och han såg vårt hus bli större och större genom framrutan. Inga mer knän mot hakan i den trånga stolen. Inget mer som förminskas och flyr bort ifrån honom. Nu svävar livet och framtiden mot honom och vi kan konstatera att han nog har upplevt sin största dag hittills.

Han klev ur bilen och jag kan inte säga säkert, men jag tror att han såg sin gamla stol ligga där i bagaget, jag inbillar mig att han spände blicken i den och röt från sin klippa: “Gå din väg, Scar. Gå din väg och kom aldrig tillbaka.”