Mitt julrim om påsken

Blev ombedd att skriva en text om påsken till SOS Church Stockholm. Jag är inte på plats idag men det visas visst en kort film som heter ”The weight of the cross”, följt av att Candace Gilkey läser upp min text. Den blev på rim och den blev så här:

So you remember the story of Moses splitting the sea
Rescuing God’s people from bondage and slavery
That day there was no påskmust or painted eggs around
Still, the Easter week is when it all went down.

You see, it’s hard to explain why we do what we do
What we did last year, what we’ll do next year too
It’s hard to explain all the eggs that we paint
It’s hard to explain why we eat ’til we faint

It’s hard to explain all the time and the money
That we spend on candy, handed out by a bunny
While candy is great, it is not the reason why
Two thousand years ago God’s Son chose to die

We say we don’t need God, we’ve got “me, myself and I”
We’ve got food on our table and a big Easter pie
But I wonder if maybe, just maybe, perhaps
This house that we built is about to collapse

Have you ever felt the weight of your mistake?
It hovers above you like an eternal shade
It makes your heart feel heavy, it’s choking your veins
’til guilt – and nothing but guilt – remains

Billions of people have lived on this earth
Billions of people and God knows what we’re worth
We have all carried this weight, this sin, this dross
That’s the weight that was put on his cross

As Egypt could only hold human bodies as slaves
Only bodies were rescued through the Red Sea’s waves
So the bodies were free but deep under our skin
Yokes of slavery choked life from within

But God did what none of us neither would nor could
He killed every yoke, being nailed to that wood
He rescued us all from slavery and guilt
Creating a castle from this wreck we had built

Easter has come, so let us rest from our chores
Let’s have candy ready when the kids knock our doors
Let’s paint those eggs to small pieces of art
And let’s thank Jesus for this fresh, brand new start

Jens Charlieson

Är du galen, eller är det bara jag?

Vi är alla offer för våra intressen. För mig är det snudd på farligt att tycka om att skriva. Det är ett gift som jag måste hålla viss distans till för att inte helt uppslukas av dessa svarta tecken. Jag blir galen av att skriva. Inte så att jag sliter mig i håret, sätter sju hänglås på ytterdörren och tror att nyhetsankaret på TV4 talar direkt till mig – men galen blir jag.

Jag tycker ibland att det är så stimulerande att skriva så att fingrarna klibbas fast vid tangentbordet och så sitter jag där och skriver ut min irritation över det samhälle som mitt myckna skrivande stänger mig ute ifrån. Jag skriver för att slippa göra det jag borde göra. Jag gömmer min Bibel bakom min skärm, jag gömmer mina knän under tangentbordet, jag stänger in mig själv i min författarställning och missar alla liv som hastar förbi utanför fönstret. Jag missar mitt eget liv som jag vet borde levas där ute.

Jag irriteras över den bristande medmänskligheten i vår sönderstressade storstad, så jag sätter mig och skriver en brinnande text om det istället för att ställa mig bland folket och andas lugnt och stressfritt. Jag hinner inte hjälpa hemlösa för att jag skriver texter om att vi måste hjälpa hemlösa. Jag skriver att vi behöver köpa matkassar till våra fattiga grannar och så känner jag mig så nöjd över mitt initiativ att jag glömmer att köpa matkassar till mina grannar. Det är farligt att skriva.

Men det är inte bara skrivande som är farligt. Vi är alla offer för våra intressen. En spelnörd vars intresse har blivit hans liv, till den grad att han inte längre startar sitt PlayStation för att det är kul utan för att det är så han lever. En predikant som fastnar i sin talarstol, i sina studier, i sitt Bibelläsande, tills han inte längre har något att säga till människorna där ute. Doktoranden som har stirrat så många timmar in i vetenskapen att hon inte kan se utanför sin låda.

Vi använder våra intressen och färdigheter som hissar som ska lyfta oss till nya nivåer, men innan vi vet ordet av har hissen blivit våra liv. Vi sitter där, instängda på några kvadratmeter och när dörren öppnar sig så blundar vi. Vi låtsas att vi behöver stanna kvar, att vi inte är framme ännu. Vi fortsätter att skriva om människor som vi aldrig längre träffar, om ett samhälle vi inte längre är en del av. Vi predikar till folket ute på gatan, men har ingen aning om hur deras liv ser ut.

Vi behöver våra intressen. De ger volym till våra liv. De visar oss vad vi är duktiga på, de pekar på de verktyg vi behöver använda i livet. En predikant ska predika, en författare ska skriva, en skarp hjärna ska forska. Men allt det vi gör måste finnas i våra liv som komplement till de liv vi lever. Skrivandet är inte mitt liv, jag behöver påminna mig om det ibland. Det är ett intresse, det kanske till och med är en kallelse, men det får aldrig bli mitt liv. Jag vill inte stänga in mig själv. Ibland måste jag släcka min fina skärm. Den måste tystas ner och lämnas där bakom mig medan jag klättrar ut genom fönstret till alla liv som hastar förbi där ute. Där finns verkligheten. Där har människorna riktigt blod, där är livet på riktigt, där får de texter jag är kallad att skriva sin tredje dimension. Utan den friska luften utanför fönstret degraderar jag min kallelse till ett ihåligt intresse.

Kallelsen blir ett intresse och intresset slukar mitt liv. Så plötsligt en dag kommer omvärlden och knackar på min dörr. Alla de liv som jag missar i min instängdhet, alla de människor vars liv jag skulle påverka och hjälpa, alla de människor som Gud skickade förbi mitt fönster för att just jag hade precis det som de behövde… Världen knackar på min dörr och undrar om jag inte ska komma ut till dem, tillbaka till livet, tillbaka till min riktiga kallelse som är så mycket viktigare än alla texter jag någonsin kommer kunna skriva.

Så jag går fram till dörren för att öppna, men där sitter sju hänglås och nycklarna är borta och nyhetsankaret på teven vägrar berätta var de finns.

Jens Charlieson

De soptippar vi skapade för att hålla dörrmattan ren

Jag antar att det bäst kan beskrivas som apati, de där tillfällena när man som barn satt kvar i soffan efter att kassetten snurrat färdigt i videospelaren och skärmen bara visade ”myrornas krig”. Så kallade i alla fall min familj det när små svarta och vita pixlar kämpade mot varandra i en evig kamp som helt saknade vinnare. Där satt man i sin dekadens och stirrade för att man inte orkade sträcka sig efter fjärrkontrollen och byta kanal. Kan ni tänka er en sorgligare syn?

Vi bygger getton i Sverige. Vi har suttit i fina kostymer och noggrant konstruerat Rosengård. Vi har druckit kaffe med två sockerbitar och lite mjölk över ett konferensbord i ett rum vars ena vägg täcks av en whiteboard-tavla, och där har vi designat Fittjas arbetslöshet. Där har vi skapat Rinkebys utanförskap. Där har vi diskuterat oss fram till att vi måste låta Husby vara Husby, så att Danderyd kan få förbli Danderyd. Våra konferensrums verk sitter nu inramade på en whiteboard, som en illa målad Mona Lisa, och rummet fylls av nya kostymer, som fick växa upp i Danderyd. Nya polisorganisationer skapas för att möta hårt mot hårt. Vi måste, argumenteras det, minsann sätta stopp för allt detta fula som pågår i de soptippar vi skapade för att hålla den egna dörrmattan ren.

Resten av Sverige ser vilket problem det har blivit – det märks på både det ena och andra sättet – och man börjar undra vad som gått snett och vips så fanns där ett parti som verkar veta vad de talar om och de verkar veta vad problemet beror på och det verkar vara denna stora invandring som är själva roten till det onda. Så sitter de där i Fittja och Norsborg, oskyldiga och fina, och kan inte för sin värld förstå hur de kunde fly från ett krig i sitt hemland till det kalla kriget som kallas utanförskap. Som kallas de-får-väl-vara-här-bara-de-inte-stör-mig. Som kallas allt möjligt, men inget som rimmar med välkommen.

Poeten Langston Hughes skrev så bra om Harlem och alla olevda drömmar däri:

    What happens to a dream deferred?
    Does it dry up like a raisin in the sun,
    Or fester like a sore and then run?
    Does it stink like rotten meat
    Or crust and sugar over like a syrupy sweet?
    Maybe it just sags like a heavy load.
    Or does it explode?

Tänk om det fanns en utomjordisk varelse som stirrade ner på jorden. Tänk om en livsform på Mars hade studerat mänskligheten på avstånd och sett oss alla som små myror som utkämpar våra små strider. Jag är övertygad om att om den livsformen är god i ordets enklaste mening så skulle de se det som väldigt attraktivt och vackert när människor tar hand om varandra. De skulle se hur striderna rasar i Syrien, hur människor från så många olika länder tvingas fly och söka ett nytt liv någon annanstans. Människor av alla olika traditioner och kulturer och nationaliteter och färger skulle blandas som myrorna på min barndoms TV och de skulle sitta kvar där och jag är övertygad om att de skulle älska vad de såg. Låt oss då slå fast en sak: att ta hand om varandra är gott. Och då måste frågan som Jesus en gång ställde, ställas ännu en gång: ”Om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det?” Om vi bara tar hand om våra egna, vad gör vi för gott då? Gör inte maffian likadant? Nej, det som är gott, det som är rätt, är att ta hand om varandra över alla gränser, över alla etniciteter, över alla murar och nationsgränser, över alla färger och kulturer. Gränslöshet, gott folk. En gränslöshet som till och med – och nu tar jag kanske i – sträcker sig över förortsgränserna. Inte förrän alla gränser och skillnader mellan Fittja och Danderyd är utraderade börjar vi närma oss det som den där livsformen på Mars skulle kalla gott.

Låt oss inte rikta pekpinnen mot offret. Man flyr från ett krig till Sverige men tas inte emot i de fina områdena. Familj efter familj skyfflas in bland de grå tegelbyggnaderna där skolböckerna är inne på sina sjuttonde ägare, där fotbollsplanernas mål saknar nät, där papperskorgarna töms för sällan och där lärarna är ständiga vikarier. Låt oss inte rikta de arga blickarna mot dem. De har inte valt att sätta sina barn i de sämsta skolorna. De har inte valt ett efternamn som hindrar dem från de fina jobben. Begår Muhammed procentuellt sett fler brott än Kalle? Jag vet inte. Men jag vet att om så är fallet så beror det inte på att han heter Muhammed. Det beror inte på att hans hår är svart eller att han äter mat som inte luktar svensk husmanskost. Han är inte boven i dramat. Han är bara en i mängden av alla dem som tvingats in i ett hårdare liv än Kalle, vars pappa dricker kaffe med två sockerbitar och mjölk i ett konferensrum många murar ifrån Fittja.

Vad är det bästa vi har? Vilket är det bästa området i Stockholm? Var finns den finaste skolan? Var finns de bästa fotbollsplanerna och dansskolorna? Låt det vara platsen dit vi välkomnar nästa familj. Låt oss ge dem det bästa vi har, så ska vi få se hur gränslösheten kryddar vårt land med allt som Sverige saknar.

Det finns en livsform någonstans omkring oss, och hans intresse för oss är gränslöst. Han ser Sverige och hur vi hanterar dem som behöver vår hjälp och jag vill så gärna visa honom hur de vita och svarta myrorna omfamnar varandra i ett enda stort virrvarr. Han vet ju så väl vad vi alla vet; att ta hand om varandra är rätt. Och därmed är rasism fel, vilken form den än tar. Den svenska smygrasismen är kallare än en rakad skalle i en snöstorm.

Han hoppade in i vår teve en gång, den där livsformen från rymden, den där Guden som alla innerst inne fruktar. Han föddes som bebis bland gråa tegelbyggnader i utkanten av stan. Han levde som flykting i ett land som inte var hans eget, bland ett folk som inte pratade som han. Han växte upp i en familj som ingen ansåg fin och skulle säkert haft svårt att få de där fina jobben. Han levde för att döda allt som var ont. Och det fanns bara ett sätt, det visste han mycket väl, nämligen att lägga allt som var ont i hans eget bröst, i hans eget hjärta och sedan dö. Sagt och gjort. Där på korset plockade han på sig den rasism som han hatade så intensivt. Han föraktade lögner och svek, han grät när han läste om våldtäkter och barnmisshandel, hans hjärta gick sönder när han såg ensamhet och utanförskap, och han sög alltihop in i sin egen bröstkorg och det var så tungt för honom, det var så ofattbart tungt. Och när han sugit åt sig den sista gnutta ondska som någonsin kunde blåsa över jorden rann den sista droppen levande blod ur hans kropp, och han dog. Nu sitter han på sin tron och ser ner över Sverige och ser ett folkvalt parti som berättar för konferensrummens offer att de inte borde vara här.

Rasism är vidrigt, ni vet det va? Ni vet väl det, på riktigt? Öppna era armar. Utan reservationer. Utan baktankar. Välkomna, älska, bjud in! Döda varje cell av reservation och smygrasism. Låt oss ge våra nya vänner det bästa, det finaste, vi har.

Just nu sitter en stor del av Sveriges befolkning i sina soffor med fötterna på bordet och ser ett krig utspela sig framför sina ögon. De ser hur svenskar pratar om invandrare bakom stängda dörrar. De ser hur vita myror slåss mot svarta i en evig kamp som helt saknar vinnare. De sitter där i sin dekadens och stirrar på något som de innerst inne vet är så fel, så fult, så ovärdigt varje öppet samhälle, men de orkar inte sträcka sig efter fjärrkontrollen och byta kanal. De orkar inte sträcka ut sina armar och ta Muhammed i hand. Kan ni tänka er en sorgligare syn?

Jens Charlieson

Politik som talar mitt språk

Man måste få vara en drömmare ibland. Man måste få sluta sina ögon och låta tankarna fara iväg som ett välvikt pappersflygplan i medvind, och sväva bort till det samhälle som man önskar man fick leva i. Där och då ser man vad man inte kan se när vardagslivet rusar mellan jobb, Ica Maxi och Bonde söker fru; man ser att det Sverige som fått äran att husera nio miljoner magnifika skapelser inte är färdigt.

I denna drömbild av Sverige ser jag inte nittonåriga pojkar gå uppklädda i kostym och bakåtslickat hår, uppklädda med välputsade skor och en svart portfölj, uppklädda till att likna deras bild av hur framgångsrika män ser ut. Jag ser inte hur de smuttar på en konjak, skrattar de rikas skratt och ljuger historier om deras båt i skärgården. Jag ser dem inte sätta sig i första klass på inrikesflyget och sedan irriteras över ljuden från andra sidan draperiet som stör dem i deras laptop-knappande och pengaskapande. Jag ser dem inte växa upp och raljera över att taxichauffören knappt förstår svenska, och föraktfullt undra ”hur svårt kan det va?”. Jag ser dem inte växa in i sin kostym och tillsammans med sina kollegor som heter Andersson och von Brink diskutera att tiggarna på tunnelbanan minsann får ta seden dit de kommer. Jag ser dem inte kamma hem en sexsiffrig bonus därför att de lyckats spara in pengar åt företaget genom att snåla på sina anställdas löner.

Jag ser dem inte gå till sängs sent på kvällen med ett hjärta som är tommare än det var igår. Jag ser ingen enda som somnar med siffror flygande innanför skallbenet, med meningslösheten som studsar mellan hjärtats kammare.

Överhuvudtaget ser jag inte mycket siffror alls. Så varför, om jag får fråga, är siffror våra politikers flitigaste språk? Man ser politiker debattera mot varandra på TV, man ser någon som står på ett torg i en småstad och talar inför en publik som fryser i partisymbolsmärkta jackor, och så får man känslan av att de helt missuppfattat vad det är som vanliga medborgare vill ha. Jag förstår att de gör sitt bästa, och jag förstår att de verkligen vill tillfredsställa sina medborgare – av självbevarelsedrift, om inte annat. Men förstår de – på riktigt – att jag inte är intresserad av ytterligare ett jobbskatteavdrag? Jag låter dem gärna behålla några extra hundralappar av min lön varje månad, det är helt okej för mig, bara de låter det där somaliska barnet få stanna i vårt rika land. Bara de låter gamla Agda ha någon att samtala med under sina långa dagar på det ålderdomshem som hon aldrig drömde om när hon var tonåring. Ta mina pengar, Reinfeldt! Ta av min lön, Löfven! Jag har mat i min kyl och skor på mina fötter – jag har så jag klarar mig!

I landet i mina drömmar har Andersson, von Brink och Ahmed precis samma chans att komma på intervju till det utannonserade jobbet. Inte för att lagen förbjuder diskriminering utan därför att nio miljoner färgblinda hjärtan förbjuder det.

Lagar som är tänkta att förbjuda rasism är hedervärda, men till slut blir de ändå som en blyg skolfröken som inte har någon som helst auktoritet över sin klass. ”Sitt ner”, försöker hon försiktigt, ”nu lugnar vi ner oss, tack”, fortsätter hon, fullt medveten om att ingen hör, för de är upptagna med att vika pappersflygplan som kanske kommer kunna ta dem långt därifrån.

Vi behöver inga nya lagar eller paragrafer. Vi behöver förändra vilka vi är, och där hjälper siffror föga. Jag tror nämligen inte att von Brink kommer att bjuda in sin arbetslösa granne Ahmed på söndagsmiddag för att politikerna talar sig varma om hur bra jobbskatteavdragen är. Jag tror inte att Andersson kommer ge taxichauffören som knappt förstår svenska en varm klapp på axeln och ett leende för att siffror debatteras i all oändlighet.

Jag förstår att siffror måste diskuteras och justeras, men var i politiken hittar vi allt annat som livet består av? Var hittar vi värderingarna och moralen, var hittar vi kärleken till dem som siffrorna är tänkta att skydda? Jag struntar i om jag får ett jobbskatteavdrag till eller inte. Det är ointressant för mig. Det är som att prata ekonomi med en bulldog. Vi sitter där och lyssnar när husse talar och husse tror att deras förståndiga vovve håller med. Det är ointressant för mig om ännu en hushållsnära tjänst blir avdragsgill. Däremot bryr jag mig väldigt mycket om Agda och Ahmed. Och jag fortsätter skriva om annat än siffror, tills de kostymklädda nittonåringarna blir män nog att de vågar ge sina Armanis till tiggarna i tunnelbanan.

Reinfeldt och Löfven, ni gör ett bra jobb. Fortsätt med det så länge Ni har chansen. Men ta gärna en kort paus och skriv ner alla siffror ni kan på ett papper. Skriv ner alla drömmar ni har på ett annat. Vik de båda arken till perfekta flygplan så får vi se vilket papper som flyger längst.

Jens Charlieson