En långsökt tanke, helt absurd.

En sen kväll promenerar en kvinna hemåt i höstmörkret, hon ser sig omkring, tycker sig höra fotspår men hon inbillar sig säkert bara, skyndar sig förbi de bitar av gatan där gatlyktan framför henne är på samma avstånd som den bakom henne. Stegen är snabbare och längre precis där, där natten är som mörkast. Hon önskar att hon var hemma. Letar fram rätt nyckel på sin knippa för att snabbt kunna låsa upp dörren och stänga den bakom sig, men först måste hon tränga sig igenom ytterligare tre kvarter av stockholmsmörkret. Hon fortsätter höra fotspår och börjar inbilla sig att hon inte alls inbillar sig.

En timme senare kör en ambulans längs Ringvägen och i den ligger hon, blåslagen, trasig, våldtagen. Hon plåstras om på Södersjukhuset, undersöks, förhörs. Alltför privata frågor ställs av främlingar som har sett det hela så många gånger förr och inte längre förmår vara annat än kallt professionella. De ställer sina frågor, skriver sina anteckningar, sträcker lite på sina stela nackar och går ut.

En månad senare är det rättegång. De hittade mannen direkt. Den tekniska bevisningen var tydlig och hon kunde med säkerhet intyga att det var han. Kvinnan sitter där på sin stol och stirrar på mannens nacke. Försvarsadvokaten samlar sina papper, rättar till slipsen och gör sig redo för att ställa sig upp till mannens försvar. Hon fortsätter stirra på mannens nacke och fastän hennes röst är svag fångar den allas uppmärksamhet när hon säger ”Snälla”. Mannen vänder sig om och deras blickar möts. ”Snälla”, säger hon igen, innan hon fortsätter. ”Han skadade mig, han svek mig, han förnedrade mig. Han hotade, hatade. Han slog, drog och rev. Han förnedrade mig, han fick mig att hata mig själv, han förstörde min tilltro till världen och livet, han förstörde mitt liv. Men snälla. Döm honom inte så hårt. Gör vad ni måste göra, men döm honom inte så hårt.”

Det kanske är långsökt, men det är denna historia jag ser framför mig när jag läser en vers i ett av Johannes tre brev, där mot slutet av Bibeln.

Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte ska synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig.

Det är gamla ord, jag vet. Låt mig formulera om det en aning: Offret försvarar förövaren. Offret ställer sig upp och försvarar oss, han ber domaren om nåd över oss gärningsmän. Han låtsas inte att inga fel har begåtts och han ber inte att domaren ska se lite mellan fingrarna och inte utkräva något straff. Men han håller ett passionerat försvarstal. Och det försvarstalet ursäktar mig från all skuld. Han står där i domstolen och försvarar oss, visar hela världen att blodet redan har runnit, att straffet redan har utkrävts, att alla fel och misstag som begåtts är benådade för att någon annan har tagit straffet. Han står där med hål i sina händer och fötter och ingen åklagare i världen kan protestera när han deklarerar att straffet redan är betalt.

Kvinnan går hem från domstolen där i höstmörkret efter att ha försvarat mannen som våldtog henne. Det är en absurd tanke. Hon skyndar sig förbi de bitar av gatan där gatlyktan framför henne är på samma avstånd som den bakom henne, och hon minns blicken hon fick när förövaren vände sig om. Hon såg djupt in i hans ögon och skymtade ett hjärta som hon vågade tro på, som hon orkade älska. Det är en makalös tanke.

Och Jesus som står där med sina sönderspikade händer ser mig djupt i ögonen, skymtar ett hjärta som han vågar tro på, som han fortfarande orkar älska. Det är en makalös Gud.

Jens Charlieson

Svärfar, som dog i onsdags.

Min fru är så stark i regnet. Jag önskar att inget av detta hade drabbat henne, att alla tårar skulle stannat kvar där innanför hennes ögonlock. Jag önskar att svärmor hade sluppit läsa sin makes dödsannons och se hur få år som rymdes mellan 1949 och 2012. Nu har hans namn stått där, på den där sidan i Jönköpingsposten där man aldrig vill se ett bekant namn. En dödsannons är kort och sammanfattande. Den kan inte inte visa för hela världen alla detaljer om hur han år efter år skjutsat min fru till basketmatcher, hur han läst sagor för mina barn, hur ovillkorligt han ställt upp.

Det spöregnar ibland. Det är okej. Det är som det ska vara med regn. Det kommer och går som det vill utan någon hänsyn till vad som passar oss. Duggregnet är milt men kallt, och vi räknar med att frysa ett tag.

Allt som behövde sägas har sagts, så allt är kanske ändå väl på något vis. Om svärfar hade stannat kvar där vid sin kropp när han kläddes i fina kläder, när de båda ljusen tändes, när blommorna ställdes in på ett bord där till höger, så hade han fått se en förtvivlad familj. Ingen vill se sin familj så ledsen. Ändå – av en anledning jag inte riktigt kan förklara – vill jag att min svärfar ska veta hur ledsen jag är att han inte längre är kvar. Jag vill att han ska veta hur ledsna vi alla är, att våra liv inte bara går vidare som vanligt, som om vi vaknat upp ur en sorglig dröm.

Ändå måste livet gå vidare nu, precis som han hade önskat för oss alla.

I onsdags seglade han bort från sprutor och sjukhus, bort från smärta och oro, bort från kroppen som tog slut. Han seglade upp genom moln och galaxer, till den frid som min fina svärfar förtjänar.

Han fick dö precis som han önskat. Med handen varm av sin fru som höll den så hårt, med tid att säga allt det där han ville säga och tid att höra allt han behövde få höra. Han fick dö med sin fru och sina två döttrar omkring sig, med sina svärsöner i bakgrunden precis sådär tafatta som de kan vara, och med sina barnbarns skratt i korridoren.

Nu skrattar han med dem, från andra sidan väggen, där uppe – högt över vårt kalla regn.

Jens Charlieson