Tänk om vissa ord bara inte fanns.

Det är lätt att tiga om abort. Det kostar att ta upp ämnet. Det är obekvämt, man vet att en storm är att vänta. Man ställer sig på ett strategiskt avstånd till sitt skyddsrum och ser till att man har fri lejd dit innan man öppnar sin mun.

Det är lätt att tiga, men samtidigt nära på omöjligt. Att tiga om abort kan bara bero på en av två saker: Bristande empati eller felriktad empati.

I Sverige är de flesta för fri abort, och jag känner mig ganska säker på att det i inga fall beror på det förstnämnda. Man är inte för fri abort på grund av att man saknar empati, vilket en del abortmotståndare vill göra gällande. Människor som talar för en liberal abortpolitik går inte omkring som blodtörstiga zombies helt utan känslor eller empati. Den bilden är långt ifrån verkligheten. Det är inte en brist på empati; det är en felriktad dito.

Empatin som borde ligga hos ett ofött barn ligger istället hos den vuxna kvinnan. De känslor som borde blomma upp vid tanken på ett barn vars enda skydd är mamman som inte vill skydda henne, blommar istället upp vid tanken på mamman som inte vill vara mamma.

Ibland undrar jag hur vi hade hanterat olika saker om vissa ord inte hade funnits. Om, för att ge ett exempel, ordet våldtäkt inte hade funnits och tidningarna därför varje gång hade tvingats förklara precis vad som hänt och hur det gått till – kanske hade vi då reagerat annorlunda. Kanske hade vi då reagerat med än mer avsky och vrede. Vissa ord har blivit så vanliga att de förlorat en del av sin kraft.

Ibland undrar jag hur vi hade hanterat abort om ordet abort inte hade funnits. Om vi varje gång hade tvingats förklara precis vad som hänt och hur det gått till; om vi varje gång tvingats förklara att vi valt att avsluta ett påbörjat liv; om vi tvingats säga att vi såg till att en liten människa inte längre fick leva.

Det är ett känsligt ämne, det här. Man frestas att låta bli att skriva om det, för det är för hårt, för personligt, för hjärtskärande för många. Man vill inte skuldbelägga utsatta kvinnor. Man vill inte göra någon ledsen. Man frestas att inte skriva om det, för man vet att ingen kommer hålla med. Man vet att man kommer att anklagas för både det ena och det andra. Jag skrev min första debattartikel i ämnet när jag gick i tvåan på gymnasiet. Sedan dess har jag följt ämnet och försökt hitta bara ett enda argument för varför abort skulle kunna vara okej. Jag har hört hundratals glåpord om hur dum man är som tar upp ämnet, men inte ett enda argument.

Ingen kan förklara för mig varför det är okej att avsluta ett människoliv som är sjutton veckor gammalt men inte ett som är nitton veckor gammalt. Ingen kan förklara för mig vilka kvalifikationer de människor som beslutar om ”sen abort” besitter, som gör att de kan avgöra vilken 20-veckorsbebis som är en människa och vilken som inte är det. Ingen har kunnat förklara för mig varför det skulle ha varit okej att någon annan avslutade mitt liv, om det bara hade gjorts medan jag fortfarande var väldigt ung.

Det finns inga adekvata argument för abort. Det är en helig ko som man inte vill offra, som man inte ens vill diskutera. Det är en bekvämlighet som ses som en rättighet. Abort är som billiga kläder som sys av oavlönade barn i tredje världen. Det är billiga konfliktdiamanter som blänker på våra ringar på bekostnad av de slavar som grävt fram dem. Man går omkring och ser sådär framgångsrik ut, och så hoppas man att ingen ska berätta var diamanten kommer ifrån. Man hoppas att ingen ska påpeka att man köpt sig framgång på bekostnad av en sönderpiskad slav i ett land man aldrig kommer besöka.

Vi brister inte i empati. Vi bryr oss om kvinnans hjärta som är tyngt av situationen hon hamnat i. Det är bra. Men vi behöver också bry oss om den andra personen i dramat, den som visserligen är mycket mindre men som likväl har ett hjärta som slår.

Tre fullsatta Globen. Så många människor aborteras varje år på abortkliniker runt om i landet. Ibland undrar jag vad en abortklinik hade kallats om ordet abort inte fanns.

Jens Charlieson

Kapitel nio, vers tjugofem

Hon bläddrade igen. Letade.

Och det där som blänkte låg där framför henne, precis som den hade gjort igår och dagen innan det. Den låg där som en tyngd på soffbordet och varje gång elden flammade till i precis rätt riktning blänkte den som en lykta rakt i hennes ögon. Nu höll elden i kaminen på att göra slut på sina sista träbitar och tystnaden mellan brasans knastrande blev längre och längre.

Hon fortsatte bläddra, visste att det fanns där någonstans.

Hon ville lyfta upp det som blänkte, ville hänga det runt halsen, ville ställa sig framför spegeln, ville se hur kvinnan på andra sidan spegeln log med hela sitt stolta ansikte. Men hon vågade inte.

Några sidor framåt, någon sida tillbaka. Det står väl på höger sida, någonstans.

Hon såg sig omkring. Framför henne ett soffbord med en medalj i guld, lite längre fram en svag eld i en kamin. Till höger ett skrivbord med en dator, några foton på barnen som kanske inte längre var barn, ett upprivet kuvert utan innehåll. Till vänster dörren som ledde ut i hallen, ut mot kylan, mot en ensam värld, mot ingenting. Hon satt fast i sin fåtölj. Ville lyfta upp det som blänkte, ville kunna glädjas över hela spektaklet ännu en gång. I knät låg boken med sidorna fladdrandes till höger och vänster.

Hon visste precis vad det stod, hon hade hört det citeras gång på gång. Hon hade läst det igår. Och dagen innan det. Men hon ville läsa det med dagsfärska ögon, hon behövde det.

Hon vågade inte lyfta upp den, hon kunde inte riskera att det dubbelvikta pappret under medaljen skulle öppna sig, att dess bokstäver och alla ord och alla fula meningar skulle fläka ut sig mitt i hennes vardagsrum. Guldet vägde tungt, det hade blivit en bra motvikt mot orden som förstörde all luft omkring henne, som på något sätt sög allt syre ur luften som hon andades. Kuvertet på skrivbordet till höger fick ligga kvar där det låg, det hade strippats från allt dess innehåll och från allt sitt värde. Och det kändes som att hela hennes liv och allt hennes värde hade strippats från henne och allt som fanns kvar var ett naket kuvert som satt i sin fåtölj och letade efter ord som inte kunde trösta, men kanske guida.

Ett dubbelvikt papper. Det var allt som krävdes för att förvandla en värld till en annan.

Ett dubbelvikt papper som föregicks av ett telefonsamtal från den där läkaren som bröt på ett annat språk och harklade sig länge och väl för att vinna tiden som behövdes för att välja rätt ord. Två dagar senare kom brevet som med ett rakt och tydligt språk berättade vad läkaren försökt säga med snälla ord, som ett tunt lager bomull runt en hammare.

Hon behövde läsa det igen. Det kanske var dumt. Det kanske fanns bättre saker att läsa, men det var just dessa ord hon längtade efter.

Hon mindes prispallen. Hon mindes hur hon såg ner på tjejen till höger, koreanen, och tjejen till vänster, hon från Ukraina. Hon mindes tyngden som hängdes runt hennes hals, handen som skakade hennes, låten som spelades i högtalarna, hon kunde sin nations sång och formade munnen efter orden men lät bli att sjunga, såg sig omkring på de tusentals, de tiotusentals som stod i en gigantisk cirkel runt omkring henne, som applåderade och ropade när låten nådde sitt slut och hennes händer hade sträckts mot himlen, hon hade vinkat, lett, torkat en tår från varje öga, vinkat igen och lämnat arenan med en medalj runt halsen och en hel världs beundran för det storartade hon lyckats med.

Hon vände sig till höger och såg kuvertet ligga kvar där, som helt oberörd av att hela världen höll på att gå under. Kuvertet var bara ett skal. Det var ett fodral som skyddade det som fanns på insidan, det som verkligen betydde något. Hon hade öppnat kuvertet och låtit det ligga där, begravt på ett skrivbord. Men innehållet, det där brevet som hon önskat att hon aldrig läst, skulle fortsätta leva ut sitt svarta liv mitt i hennes vardagsrum, hur mycket tyngder hon än försökte dränka det med.

Där var det, sida 109, till höger, precis som hon trodde.

Hon läste orden sakta och lät tårar skrynkla pappret de var skrivna på. Läste det igen och igen innan hon stängde boken och la den på bordet hon hade framför sig. Det hade inte knastrat på ett tag nu, elden brann inte längre och det började bli mörkt och kallt. Det dubbelvikta pappret låg kvar på sin plats, där under medaljen, där bredvid Bibeln. Hon ville lyfta upp det som blänkte, hon ville se den runt sin hals igen. Kvickt, som om hennes liv hängde på hur snabb hennes rörelse var, lät hon medaljen och Bibeln byta plats, Bibeln fungerade som en bra tyngd.

Hon reste sig upp och såg in i en spegel, såg hur kvinnan på andra sidan lyfte upp sina händer, de bar på något som blänkte sådär vackert, de sänktes bakom hennes nacke och hon kände tyngden runt hennes hals. Hon såg en kvinna som var förfärligt lik henne själv, hon såg en guldmedalj runt halsen, hon såg sina erkännanden, hon såg sina chefers gillande, befordran, tjänstebil, hon såg sitt namn i tidningarna, hon såg sitt ansikte på nyhetssändningarna, hon såg sig nämnas i historieböckerna. Hon försökte glädjas över hela spektaklet en sista gång, men det ville sig inte alls. Istället såg hon sin kropp ligga som ett förbrukat kuvert, tömd på allt innehåll. Hon lyfte ögonen och såg hur kvinnan på den andra sidan spegeln öppnade sin mun och hon hörde sin egen röst citera texten som läkaren Lukas skrev för så länge sedan, de ord som hon nu läst varje kväll den senaste månaden.

”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv eller själv går förlorad?”

Jens Charlieson