Jag har skrivit min första bok. Min första, skriver jag, för det är det. Kommer det fler? undrar ni. Alltså, svarar jag då, jag har så väldigt svårt att se min framtid utan ett tangentbord vid mina fingrar. Och förresten så har jag inte skrivit någon bok innan, så hur man än vänder och vrider på det så har jag nu skrivit min allra första bok. För nu är den klar, sånär som på några mindre detaljer efter testläsarnas kommentarer.
Jag spenderar nu dagarna med att tänka på de kommentarer jag fått och på hur jag ska rätta mig efter dem på bästa sätt. Det är ett ganska litet jobb, egentligen, för de föreslagna ändringarna är små detaljer om meningsbyggnader och ordval.
Det var läskigt att lämna ifrån mig texten första gången. I två år har jag skrivit och tänkt och funderat över handling, liknelser, karaktärer, formuleringar, och ingen annan än jag hade läst min text fram till för ett par veckor sedan då jag tyckte det var dags att släppa mitt maniska redigeringsarbete och låta någon annans ögon springa över raderna. Det kändes som att jag lämnade över en liten bebis till någon annan för att höra vad hon tyckte om min lilla skapelse.
Hur som helst, betyget blev godkänt och nu sitter jag alltså med några smärre kommentarer och funderar hur jag ska göra med var och en av dem. Sen, har jag bestämt, är det dags att skicka in manuset till några väl valda förlag. Inget mer redigeringsarbete då. Ingen mer lusläsning, ingen mer korrigering, ingen mer förbättring. Jag har bestämt mig för att det får räcka då. Jag har satt ner foten. Tror jag.
Två människor föds in i en religion och växer upp i kyrkan, de tror båda stenhårt på att Gud är en objektiv verklighet, de ber till honom och får bönesvar, de vill båda tjäna Gud när de blir vuxna, de vill predika, sjunga, skriva och predika lite till. De träder in i vuxenlivet och ser tillbaka på tonåren med ett visst mått av obehag. De ser motiv som inte varit rätt, och de ser en kyrka – eller en religion – som har gjort dem besvikna och sårade. Den ene reagerar med att fly bort ifrån kyrkan, ifrån vännerna och ifrån den Gud han en gång så stenhårt trott på. Den andre gråter lika mycket, men tror inte det var Gud som var felet. Han bestämmer sig för att sluta spela spelet Radikal Kristendom och istället bara leva sitt liv med den Gud han en gång i sina tonår föll så pladask för.
De fortsätter vara vänner många år senare och de träffas så ofta de kan. Pratar om livet och de val de gjort. Undrar hur den andre kunde välja så fel. Undrar hur den andre kan vara så blind. De tror sig båda veta något som den andre inte vet.
Jag har skrivit en roman om dessa två, om dessa tiotusentals. Jag har skrivit hur de båda växte upp, hur de levde sina liv, hur de tänkte och hur de kände. Jag har skrivit om vad det var som gjorde att den ene lämnade och vad som gjorde att den andre stannade kvar.
Det handlar inte om två pojkar som samlat frimärken hela livet, när plötsligt den ene inte tycker det är kul längre. Intressen kan förändras. De kan komma och gå. Men Guds existens förändras inte. Om Gud finns så fortsatte han finnas även när den ene inte längre trodde på honom. Och om Gud inte finns så fortsatte han att inte finnas trots att den andre ansåg sig vara helt säker. Jag finns, även om du inte tror på mig. Och om jag inte hade funnits så hade din tro på mig inte förändrat den saken. Dessutom är jag sådan som jag är, helt opåverkad av hur du tror eller tycker att jag ska vara.
När svaret är objektivt kan frågan aldrig avgöras av vem som argumenterar bäst.
Det är inte svar på alla frågor som boken erbjuder. Frågan behandlas i all enkelhet i en roman som – för det vågar jag lova! – kommer sätta igång både tankar och känslor hos dig. Den är en spade i ditt grävande.
Snart skickas min bok till förlag. Processen innan det första varma exemplaret balanserar på mina handflator är säkert outhärdligt lång, men snart – jag säger det ändå – så är den här. Snart står den där i bokhyllan och ser förfärligt ståtlig ut.
Då gräver vi tillsammans, om du vågar och vill.
Jens Charlieson