För alla Er som älskar bra kärlekshistorier.

Bara för att The Devine Romance är en så obegripligt bra bok, och bara för att jag idag hade tid att snabböversätta en del av den, bjuder jag här på två väldigt bra kapitel. Se det som en aptitretare, som förhoppningsvis får Er att genast beställa Gene Edwards mästerverk.

Kapitel 33

Den rikaste mannen i staden, och en farisé – rik och religiös. Sådan var snickarens värd denna kväll.

Han hälsades vid dörren till den lyxiga herrgården av en välklädd tjänare som snabbt visade honom genom hemmet och ut till en stor, öppen trädgård. Inte långt därifrån, på stadsmuren, kunde man se konturerna av väktarens torn under himlen som lystes upp av månens sken.

Mitt i trädgården låg en enorm duk som täcktes av ett ändlöst utbud av exotisk mat. Överallt, verkade det som, gick tjänare omkring, några ledde gäster till deras utvalda plats, andra kom ut med fler stora brickor av delikatesser till trädgården.

Bland de närvarande gästerna var stadens ledande medborgare.

Simon, som stod längst bak i trädgården, vinkade åt den unga profeten att komma och ta den näst högsta hedersplatsen i festlokalen. Värden ringde sedan i en liten klocka. Alla följde då sin värds exempel och böjde sina knän och började äta.

Där fanns musik, vin, skratt, och en atmosfär av skönt umgänge. Alla bevis pekade mot en trevlig kväll med en välbärgad värd och en berömd ung profet. Kanske skulle där även finnas tid att rikta några frågor till hedersgästen. Men så skulle kvällen inte arta sig.

Bara några minuter in i måltiden uppstod rörelse vid dörren, tillräcklig för att fånga varje ögas uppmärksamhet, vilket i sin tur orsakade en våg av viskningar. På ett ögonblick blev trädgården alldeles tyst. I dörröppningen stod en kvinna från gatan. Det högsta ljudet var nu hundra själars ansträngda andetag. Från någonstans kom orden,

Det är en hora!

Simon skämdes. Ett sådant intrång, av en kvinna från gatan, här… i hans hem. Med den här gästen närvarande. Ofattbart.

Under en lång stund stod kvinnan blickstilla i dörröppningen. Alla kände henne, och några förundrades över att hon varken var rädd eller skämdes. Hon verkade, snarare, harmonisk.

De undrade när den där skrikande, omänskliga attityden skulle komma fram, men några noterade att hon verkade förändrad på alla sätt.

Under tiden fortsatte den galileiska gästen att äta, utan att ens bry sig om att titta upp.

Den unga flickan började gå. Den elektriska spänningen i rummet svävade, för det fanns inget tvivel på hennes destination. Varje öga iakttog, nitiskt, hur den unga flickan rörde sig över gården och tog sin plats precis bakom den unga profeten, just vid hans fötter.

För första gången erkände nu mannen hennes närvaro, genom att vända sig och se över sin axel. Under ett ofattbart långt ögonblick rörde sig ingenting i rummet.

Den unga flickan tog upp en vacker vas från hennes klädnad, uppenbarligen fylld med någon exotisk och fruktansvärt dyr olja, vars innehåll otvivelaktigt representerade hela hennes samlade ägodelar. Med en ovanlig nåd och värdighet, på gränsen till vördnad, öppnade hon en ända av vasen och föll till sina knän. Hela trädgården fylldes omedelbart av en rik, förtrollande doft av exotisk parfym.

Simon stirrade, skräckslagen, försökte att inte tro att en oren kvinna befann sig på ett så kort avstånd från honom och precis vid den unge profetens fötter. Han vände sig till en av dignitärerna och sade i en viskning som ämnades att höras, ”Om den här mannen är en profet så vet han att hon är en kvinna från gatan, smutsig! Han kommer väl inte låta henne röra honom.”

Även andra viskade högt, ”Hon kommer inte röra honom. Han är en gudsman!” Den unga flickan började hälla den dyrbara oljan på snickarens fötter. När hon gjorde det, lyfte hon först sitt ansikte, sedan sin hand, mot himlen, medan varma tårar sakta rann nerför hennes ansikte. Snart föll tårarna på hans fötter och blandade sig med oljan.

Snickaren gjorde inget motstånd, inte heller rörde han sig.

Ett mummel av chockerad otro fyllde rummet när kvinnan av synd började bada hans fötter med olja och tårar. Kärleksfullt – till och med passionerat – böjde hon sig ner och började kyssa hans fötter.

Och från stadsmuren ropade kvällens väktare ut kvällspsalmen:

Du skall
älska Herren
Din Gud
med hela din själ
med hela ditt hjärta
med all din kraft.

Men ingen verkade ha hört. Och de som faktiskt hörde, förstod inte.

Med ett grepp runt flickans långa och vackra hår, snurrade flickan nu ihop det hårt till en handduk, och började torka hans fötter. Hon torkade dem torra – förutom från hennes nyaste tårar.

Vem, säg mig, är denna otroliga flicka?

Kapitel 34

”Simon”

Den unge profeten bröt sin tystnad i en stilla, oroväckande lugn, röst.

”Simon, du är en man som bryr dig om Guds vägar. Du har hållit denna bankett till min ära, har du inte det?”

”Ja, det är sant”.

”När jag kom in i ditt hem, Simon, fick jag ingen hälsningskyss på mina kinder; ingen tjänare tvättade mina fötter från dagens damm. Men denna kvinna som du har kallat en syndens kvinna har kommit och tvättat mina fötter, inte med vatten men med den dyrbaraste oljan… och med hennes tårar. Vad mer är, hon har kysst dem torra med sina läppar”.

”Simon, jag har en fråga till dig. Två män ägde stora skulder till en kung, men en var skyldig en större summa. Kungen förlät dem båda deras skulder. Vem av dem, Simon, skulle du anta älskade kungen mest?”

Simon hade fått en ljus rodnad i ansiktet av ilska och förödmjukelse. Han bet av varje ord i sitt svar.

”Ja, Herre, den som ägde den större skulden, antar jag”.

”Du har svarat rätt, Simon”.

Den unge profeten ställde sig upp, och när han gjorde det vände han sig mot flickan. Han räckte ut sin hand och lyfte henne till sina fötter.

”I sanning, den som förlåtits lite, älskar lite. Den som förlåtits mycket, älskar mycket”. Han stirrade rakt på den unga flickan… vars ansikte hade blivit en flod av gnistrande tårar.

”Du är förlåten och renad. Allt är borta, som om det aldrig varit”.

Den unga flickan såg på honom som om hon förstod den djupaste innebörden av varje ord.

”Nu, mitt barn, gå… och synda inte mer”.

Den unga flickan rörde sig inte. Istället föll hon, än en gång, till sina knän.

”Min Herre, och min Gud. Jag är renad… och jag ska inte synda mer. Men jag ska aldrig… aldrig… gå”.

Göm dig aldrig, Elton.

Huvudet ska hållas högt. I sköna sommarbrisar och i den vilda höststormen ska huvudet hållas högt. Det är inget spel att le inför människor som känner till dina svårigheter. Det är inget spel att hålla huvudet högt när alla vet att du kämpar mot att låta nackmusklerna och ge efter för tyngden på din hjässa. Du hör hur dina svårigheter spelas upp som en radiomonolog innanför dina öron och du kämpar mot att lyssna på orden som berättar om ouppfyllda drömmar och om vänners svek. Om hjältars brutala ord och om nära vänners glömska. Radiomonologen är som tinnitus i dina öron; du försöker att inte lyssna men du hör ändå.

I det läget ska huvudet hållas högt. Där ska blicken hållas hög. Där får du aldrig någonsin gömma dig, Elton.

Adam gömde sig bland fikonlöv när misslyckandet spelades upp innanför hans öron, när hans misslyckande var hans tinnitus. Inför sådana demoner, inför misslyckanden och motgångar, ska du hålla huvudet högt. När du är ledsen så kommer du vilja lyssna. Du kommer tro att du har rätt att hålla med rösterna innanför öronen. Du kommer bli trött på ljudet, trött på kampen och du kommer att vilja lyssna. När ingen förstår hur du känner så verkar rösten förstå. För en sekund känns det skönt att springa undan, gömma sig och lyssna på rösten som berättar att du är den enda som förstår hur du har det. Av lärda män och kvinnor kommer du få höra att om du bara lyssnar riktigt ordentligt en gång för alla – om du bara ger utlopp för känslorna på insidan – så kommer ljudet försvinna. Du vet inte det då, men med tiden kommer du förstå att dessa små demoner har stora arkiv av förinspelande radiomonologer som bara väntar på att bli lyssnade på. Börjar du lyssna så slutar det aldrig. Där ett meddelande tar slut, börjar nästa. 

Därför vill jag redan nu mana dig, Elton, att aldrig gömma dig. Att aldrig smyga undan och lyssna. Att aldrig för en sekund tro att det kommer få dig att må bättre.

Jag vill också att du ska veta lite grand om hur det hela fungerar. Världen är nämligen konstruerad som så, att när huvudet hålls högt – och med huvudet också blicken – så når inte demonerna högre upp än till dina fotknölar. Där nere ropar de, slår de, kämpar de för att sänka ditt huvud. Där nere kämpar de för att fånga dina ögon, din uppmärksamhet. När det inte lyckas försöker de med att byta band, med att ta till ännu grövre ord och ännu värre anklagelser, ännu större svek, ännu plattare fall. Men det är bara när du ger dem din uppmärksamhet som de kan höja sig över dina fotknölar.

Jag vill att du ska veta, Elton, att dina knän är hårda. Och när de möter marken så krossas varje demon av tyngden på korset du bär.

Försök aldrig gömma dig, Elton. Det kommer inte få kulorna att sluta hagla. Maskingevärens magasin går inte att tömma. Förr eller senare så kommer du till en plats i livet där det inte finns en stor sten att gömma sig bakom, och ingen skyttegrav att ducka i. Det dröjer många år till dess, men när det kommer så ta emot kulorna på en gång. Låt dem träffa dig rakt i hjärtat. Det är så ett hjärta växer. Det är så ett hjärta får förståelse för andras smärta, för andras ensamhet, för en annans törnekrona. Gråt, var inte rädd för att gråta. Kulornas bly är sältan i dina tårar och när sådana tårar faller så faller de med tyngd, med makt, med auktoritet. Och när de når marken så blir de nådastöten på de krossade demonerna som ligger och kippar efter andan.

Göm dig aldrig, Elton. Gå med huvudet högt. Vet att du är älskad med en kärlek som vida övergår varje humanistisk idé om kärlek som en slags biologisk reaktion eller medärvd överlevnadsinstinkt. Kärleken en mamma och pappa känner för sina barn är en liten del av Gud. Du kommer gå på stadens gator och se mammor med fina barnvagnar, så upp över öronen förälskade i sina barn att de inte kan förstå hur människor runt omkring kan missa det gulliga i barnets vrålskrik. De känner en kärlek som är starkare än döden, en kärlek som inte räds något eller någon, och så kallar de sig humanister. Snart har några år passerat och då är du pappa, Elton. Då kommer du se ironin i detta. Du kommer se hur motsägelsefullt det är. Och du kommer beundra dessa mammor och pappor som älskar sina barn så djupt, trots att deras humanistiska idéer blir som kläderna på en mycket berömd kejsare som trodde han var välklädd. Alldeles nakna älskar de sina barn mer än vad deras intellekt säger är möjligt.

Göm dig aldrig, Elton. Motståndet kommer. Ta emot stenkastningen. Gå ner på dina knän och gråt. Låt knäna krossa och tårarna dräpa varje demon som vill sänka ditt huvud. Res dig upp, trampa ner fikonlöven i gyttjan och vet att nästa gång de stenarna kastas mot dig så löses de upp till den finaste sanden. Det svider lite i ögonen när du träffas, men ditt hjärta är för stort för att sluta älska den som kastade stenen.

Det är så du blir en lycklig man. Det är så du blir en stor man. Det är så du håller dig borta från bitterheten som likt en blodigel vill suga livet ur dig. Det handlar om att inte gömma sig. Det handlar om att inte sänka sin blick till människors nivå. Det handlar om att tjurskalligt fortsätta stirra på solen tills allt annat är mörkt för dig.

Jag ser fram emot att leva livet med dig, Elton.

P.S. Ta hand om din syster. Hon älskar dig redan, med en kärlek som är en liten del av Gud.

Jens Charlieson

Signs & Wonders Festival

Någonstans i den osynliga världen finns en skalpell som ingen har sett. Få känner till den, men med jämna mellanrum blir ytterligare en person fullkomligt överbevisad om att den finns. Inte genom böcker eller hörsägen, men när de för första gången får smaka på ett liv bland världens onådda, så känner de skalpellens snitt. Denna osynliga skalpell tar sig in genom en människas ögon eller händer och letar sig sedan fram genom vener och artärer för att nå livets centrum. Och där, i de innersta delarna av en människas hjärta, lägger den sitt snitt som får människor att blöda, och som får dem att gråta. Tårarna är tårar av passion, av kärlek, av tjänstvillighet

Tiden är nu inne för Mission SOS att arrangera ytterligare en festival bland ett onått folk, denna gång vid Kilimanjaros fot i Tanzania. Låt mig berätta för er vad en festival handlar om. Det handlar om en människa, låt oss säga en kvinna, som springer fram på en frälsningsinbjudan och för första gången uttalar namnet Jesus. Det handlar också om en Gud som har väntat en evighet på att höra henne säga det namnet. I just det ögonblicket slungas en gigantisk hand in i kvinnans inre och griper tag om varje synd, varje sjukdom, varje djävulskap som plågat henne – och plötsligt hörs en smäll.

Kvinnan fortsätter att följa med i frälsningsbönen som predikanten leder henne i: ”förlåt mig mina synder” och ännu en smäll hörs, och smällen ekar som ett hammarslag. Kvinnan kan inte se in i sitt inre men hon känner på alla sätt en människa kan känna, att något har hänt, att något är borta, och på en sekund skapas ett tomrum på insidan, just där mörkret brukade vara. Under tiden som hon bett den bön som skulle komma att förvandla hennes liv för alltid har den gigantiska handen ryckts ut ur henne och med den varje synd, varje smärta, sjukdom, depression och ensamhet. Ännu en smäll hörs och kvinnan lyfter sin blick och ser hur den gigantiska handen nu sitter fastspikad på ett kors, och med handen allt det där andra. Handen dör. Synden dör. Smärta och sjukdom dör. Depression och ensamhet dör när Guds son dör

Hon fortsätter sin bön. ”Jag ha dig i mitt liv. Jesus, jag vill ha dig i mitt liv nu och för alltid”. Igen lyfter hon sin blick och ser korset som nu är tomt, sånär som på ett par spikar och en svart slemmig massa som inte längre kan plåga henne. Där och då får hon möta Gud. Där och då fylls det tomma utrymmet på hennes insida, inte med Guds kärlek eller med Guds frid, utan med Gud själv. Den Gud som är kärlek. Den Gud som är frid. Den Gud som väntat en evighet på att höra henne uttala hans namn.

Dagarna innan festivalen drar igång kommer man stå på Afrikas dammiga gator och träffa människor. Man kommunicerar på bästa sätt för att bjuda in dem till festivalen som börjar om några dagar. Man ler och vinkar ”hejdå” och använder varje del av sin kropp för att kommunicera kärlek och vänskap. Och man går därifrån och hoppas in ända in i de innersta delarna av sitt hjärta att personen man just pratat med ska dyka upp på festivalen, springa fram på frälsningsinbjudan och få sin slemmiga mörka massa utbytt mot den Gud som väntat en evighet på att höra henne ropa hans namn.

Och i den stunden, i det mötet, får ytterligare en person, en helt färsk missionär, smaka på ett liv bland de onådda, och hon blir fullständigt överbevisad om att det finns en osynlig skalpell som just lagt ett snitt i hennes hjärta, som för alltid kommer påminna henne om varför hon lever och är till. Hon känner snittet, faller till marken och gråter av passion, av kärlek, av tjänstvillighet.

”Låt det aldrig”, hör man henne viska, ”låt det aldrig sluta blöda”.

Jens Charlieson