Veckans citat.

”Om du inte tror att du är i allvarlig fara på grund av din stolthetssynd, då är du förvisso det. Om du är det minsta lilla stolt över din ödmjukhet, då är du faktiskt förfärligt stolt”.

Peter KreeftNär blev det fel med dygder?

So, what about sin?

Ja, det är ju lätt att börja undra vad man ska göra av alla dessa irriterande verser i Bibeln som handlar om synd. De kan ju vara så obekväma. Ibland önskade man nästan att de inte fanns. Hmm… men det kanske är så att det inte finns längre!? Vi lever ju ändå på 2000-talet, och någon sorts uppdatering borde väl ändå finnas även i Bibeln!? Finns det verkligen något som heter synd? Är det inte så att den är preskiberad för länge sedan? Är det inte bättre att bara sätta ett stort streck över vissa bibelord? Kan vi inte bara försöka använda vårt intellekt för att på bästa sätt försöka förklara bort vissa obekväma bibelord, så är problemet löst?

Ja, tyvärr är det så många tänker (efternamn som Hammar och Gardell dyker osökt upp i tankarna). Man skulle kunna skriva länge om det här (håll ögonen öppna – det kanske kommer!), men for now blir min kommentar ganska kort. Vill ni veta vad svaret är? Det är väldigt enkelt, jag lovar! Du kommer knappt ens att behöva tänka efter! Läs, och njut av svarets ljuva enkelhet:

Svaret är kort och gott att läsa det som det står. Utan att krångla till det, utan att läsa in saker – bara läsa och tro! Ni vet, dessa intellektuella har säkerligen mycket faktamässig kunskap om Biblens texter, men lika säkert saknar de tyvärr förståelse för dem. På något sorgligt sätt blir det nästan komiskt när de krampaktigt förklarar bort utvalda bibeltexter, och under parollen ”ske min vilja” försöker pressa in Gud i deras syn på livet. Paradoxen blir nästan pinsam när man hör dem tala om en Gud som ger nåd i en värld där det inte finns någon dom.

Nej, lösningen ligger inte i att ignorera eller försöka radera ut bibeltexter som handlar om dom, som 2000-tals-människan gärna vill göra. Tvärtom. Just på grund av att vi lever i en värld av dom så är vi alla i ett svindlande behov av Guds oändliga nåd.

Nybörjare, ockupation och cykelstöld.

Ja, kära vänner. Den klassiska inledningen på det första inlägget i en ny blog är något i stil med ”ja, då har även jag fallit i blog-träsket”. Jag har för uppsåt att inleda annorlunda, men känslan av att falla i blogträsket finns onekligen där. Men the million dollar question är uppenbar: hur kommer det sig då att människa efter människa runt omkring på jorden bestämmer sig för att ”falla i blogträsket”, trots att man inser att man faktiskt bara är ännu ett offer som ”faller i blogträsket”? Bra fråga. Många olika svar, kanske lika många som antalet bloggare på jorden. Mitt svar är följande:

Jag sitter på mitt jobb, framför min dator, svarar på mina samtal och får de svenska företagen att inse att de verkligen inte skulle vinna något på att byta operatör – under tiden som jag läser artiklar på svd.se. ”Brännpunkt” är favoriten – svenska höjdare som uttrycker sina klara åsikter i olika frågor – och igår var det biståndsministerns tur.

Hon skriver i SvD, troligtvis i bristande kunskap, om områdena som Israel har ockuperat från det palestiska folket. Och nu vet jag vad Ni läsare tänker. ”Aaahhhh. Inte ännu en text om Israel-palestina-konflikten” (erkänn att jag har rätt!). Och för att inte göra Er för uttråkade så sadlar jag om till att berätta en historia från min barndom.

När jag var liten så blev min mountain-bike stulen. Min svarta, fina cykel som jag fått av min farmor. Några veckor senare så hittade jag cykeln stå parkerad på en biluppfart vid ett hus några kvarter från platsen där den blev stulen. Och vad gjorde jag? Snabb som en vessla smög jag in på uppfarten och tog tillbaka den! Så frågan är om det var fel av mig att ta tillbaka det som från början var mitt. Israel ägde landet, det togs ifrån dem och Israel tog tillbaka vad som från början var deras. Och så kallar vi det att Israel har ockuperat landet.

Eller att jag i mina ungdomsdagar stal en svart, fin mountain-bike från en stackare i Bjärnum. Till dig jag stal den ifrån: Förlåt.

Stackars människa.

På busskuren ser man den nästan tydligast. Människans otillfredställelse. Människans leda på livet. Hon är ju så trött på det. De korta ord som skrivs med en blyertspenna eller med lägenhetsnyckelns egg lämnar med få undantag läsaren dyster. Det finns nog ett sammanfattande ord för det hela; leda.

Människor vill ju så mycket men lyckas med så lite. De vill vara goda människor men ondskan inom dem bara växer. De vill vara lugna men temperamentet förbjuder dem. De vill leva med rena samveten, men synden stjäl möjligheten. De vill vara lyckliga, men tomheten ekar. De vill möta Gud, men hittar honom inte.

Människan vill leva rikt och tror naivt men desperat att hon gör detta genom att leva dyrt. Men bara två saker kan hända; antingen tar pengarna slut eller så gör de inte det. Båda sätten är väl beprövade och hopplösheten tilltar.

Människan vill leva lyckligt men lyckas bara leva glatt. På sin höjd. Likt den förlorade sonen tvingas hon snart inse att livet i glädje och fest är för torftigt, för kortsiktigt. För torrt. De båda insåg snart att de inte klarade av att skaffa sig livet de ville ha. Livet i lycka. Det var visst utom räckhåll.

Människan vill leva kärleksfullt. För hon har ju så mycket kärlek att ge. Men till vem ska hon ge den? Hon är ju rädd att den ska ta slut. Hon är ju rädd att ge den till fel person – kanske en person som sedan bara lämnar henne i sticket. Så hon ger den till någon hon vet inte kommer svika henne. Någon hon alltid kan lita på. Hon ödslar den på sig själv.

Människan vill möta Gud. Och de tror sig kunna hitta honom på platser han aldrig satt sin fot. I meditationen söker de efter Gud inom sig själva. Som om de redan hade honom. Hon söker i nyandligheten som om den eviga Guden skulle vara en ny företeelse. Hon söker i kyrkan för att bara hitta avdankade seder och traditioner, egentligen inte mycket annorlunda från de seder och traditioner hon hittar när hon söker i stadens moské. Till slut tvingas hon inse att det där med Gud kanske inte var något för henne, trots allt. I sin missnöjdhet med livet bestämmer hon sig för att förbli den Svensson samhället uppfostrade henne att vara. Kanske ger hon sitt yttersta i ett sista tappert försök att leva rikt genom att leva dyrt, att leva lyckligt genom att leva glatt eller att leva kärleksfullt genom att ge kärleken till sig själv. Men hon är så trött. Trött på livet och trött på sig själv. Trött på samhället och trött på ambitioner. De leder ju ändå ingenvart. Trött på pengar, på glädje och på kärlek som inte verkar räcka för att fylla tomheten. Trött på kyrkan som inte har vad Bibeln annonserar. Trött på allt.

Stackars människa. Aldrig ges hon någon ro. Törsten skriker inom henne. Den skriker att nu får det räcka. Att nu får det bära eller brista. Hon minns en urgammal vädjan från tårfyllda ögon. Hon minns den inte ordagrant, men på ett ungefär åtminstone. Det var väl något i stil med ”Kom till mig, alla ni som törstar…”

Stackars människa. Hon vill komma till Honom. Men hon vet inte hur.